Herr talman! Eva Zetterberg konstaterade att 90 %
i en undersökning hade sagt sig vilja ha kommunal
barnomsorg. Det är struntprat, Eva Zetterberg.
Det finns en elementär sanning om enkäter och
intervjuer, och det är: Som man frågar får man svar.
Det är inga problem att ställa en fråga så, att man
får precis det svar man vill ha. Det är just vad den
undersökningen har lyckats med.
Jag kan tala om att jag i min undersökning har
kommit till resultatet att hundra procent vill ha bra
barnomsorg. Det säger alla som vi har frågat. Och
bra barnomsorg är inte detsamma som kommunal
barnomsorg. Det är när föräldrarna själva kan
välja -- vad som är bra för dem vet varken jag eller
Eva Zetterberg.
Jag skall inte gå i polemik -- det är ganska
meningslöst att Eva Zetterberg och jag för en
ideologisk diskussion. Jag är hyfsat insatt i
marxismen. Jag var tvungen att läsa både Das
Kapital och dialektisk analys när jag läste sociologi;
på den tiden -- under det röda 60-talet -- hette det
sociologi. Jag känner därför igen de resonemang
som Eva Zetterberg för. Låt mig bara ta några
exempel.
Det är inte många år sedan vi pratade om lex
Pysslingen. Då var det fult, ja det värsta man kunde
göra, att ens andas om att man skulle kunna bedriva
barnomsorg och ha något kommersiellt utbyte av
det. Det var så vansinnigt fult att kunna tjäna
pengar. En meningsfrände till Eva Zetterberg --
Sten Andersson -- talade med emfas om hur kusligt
otäckt det var att man kunde tjäna pengar på barn!
Jag är inte marxist, än mindre socialist.
Vi värnar också om dem som av ett eller annat skäl
är ensamstående mammor. Enligt våra
familjepolitiska förslag får man 8 000 skattefritt i
månaden. Jag kan fortfarande inte förstå -- därför
skall Eva Zetterberg gärna få svara på den frågan --
hur detta kan skapa annat än valfrihet för en
ensamstående mamma. Hon kan välja att stoppa
dessa 8 000 netto i fickan -- de är
pensionsgrundande -- och vara hemma och ta hand
om sitt barn, om hon vill det. Hon kan också välja
att förvärvsarbeta och använda pengarna till att
anställa barnflicka, ensam eller tillsammans med
någon annan, eller köpa kommunal dagisplats. Jag
förstår inte varför det skulle vara svårare för en
ensamstående mamma att fatta de besluten än för
någon annan.
Avslutningsvis vill jag säga, herr talman, att jag har
välgrundad anledning att yrka på återremiss -- det
är inte effektsökeri. Vi har fått tydliga signaler från
regeringsföreträdare som vi inte ett ögonblick
misstror, så vi har en realistisk förhoppning om att
det kanske skulle kunna lösa problemet. Men jag
var litet slarvig i mitt yrkande. Jag yrkar i första
hand på återremiss och i andra hand -- om det
yrkandet faller -- på bifall till utskottets hemställan
i mom. 1 och bifall till vår reservation, nr 3.