Herr talman! Det är inte i första hand en
symbolfråga för oss, Maj-Inger Klingvall, utan en
rättvisefråga. Vi i Centerpartiet kallar det gärna för
en grundtrygghetsfråga.
Vårdnadsbidraget omfattar, till skillnad från det
system som gäller i dag, alla grupper i samhället.
Jag tycker att det är litet oroande att Maj-Inger
Klingvall avskärmar sig så från verkligheten och
även från de grupper som hon normalt brukar säga
sig ha god kontakt med, nämligen LO-familjerna.
De har i många fall inte någon barnomsorgsplats,
utan de har en jobbig tillvaro där de, som jag sade
tidigare, hankar sig fram genom att avlösa varandra
med förvärvsarbetet och med barnomsorgen i
hemmet.
Det gäller just de människorna och den grupp -- jag
förstår att Maj-Inger Klingvall nu väljer att inte
svara på det som jag tog upp i mitt anförande -- som
inte har hunnit etablera sig på arbetsmarknaden
och som inte kan tillgodogöra sig
föräldraförsäkringen, hur bra den än är för dem
som har fått en ganska hög inkomst. Vad har Maj-
Inger Klingvall för någonting att erbjuda dem?
Menar man något med rättvisa och solidaritet är det
i varje fall för oss i Centerpartiet självklart att man
skall omfatta alla, att man inte skall utestänga vissa
grupper därför att de inte har valt att anpassa sig
efter det system som en majoritet i riksdagen har
valt.
Ensamföräldrarna skulle inte ha möjlighet att gå
ned i arbetstid, säger Maj-Inger Klingvall. Men det
är ju just det som är avsikten med det här bidraget.
Jag har sagt det tidigare, och jag erkänner att det
kan finnas vissa problem med just 30-
timmarsgränsen. Nivån för den tid som man arbetar
kan ligga något högre. Men det är sådant som vi får
se över och ändra på, om vi kommer fram till att det
behövs.