Herr talman! Vi står i dag inför det kanske
viktigaste beslutet någonsin på familjepolitikens
område. I dag har vi chans att besluta om en
kursändring till förmån för familjens
självbestämmande. I dag kan vi besluta om att ta
ett stort steg på vägen mot en bättre rättvisa för
Sveriges familjer.
Herr talman! Jag har under de två och ett halvt år
som gått ett antal gånger försökt att i den här
talarstolen ge argument för vår ideologiska syn.
Men uppenbart är att de tål att upprepas en dag
som denna.
Vi måste bry oss om våra barn mer! De allra första
levnadsåren är så oändligt viktiga. Då tar
människan de djupaste intryck. Då formas
personligheten. Då skapas förutsättningar för att
barnet skall uppleva trygghet och trivsel senare i
livet.
Barn måste få känna att de är älskade. Vi vuxna
måste ge mer tid åt barnen och ge dem den bästa
tänkbara omsorg och mest kärleksfulla fostran.
Samhället blir känslokallt och otryggt om umgänget
mellan föräldrar och barn, umgänget över
generationsgränser, inte värderas och främjas.
Utan fungerande hemmiljöer kan vi inte bygga ett
samhälle som präglas av omtanke och trygghet.
Herr talman! Familjen är det lilla samhället. Det
säkraste sättet att minska våld och kriminalitet, att
motverka rotlöshet och drogbruk är faktiskt att ge
allt tänkbart stöd till hem och familjer. Det är i de
små nära miljöerna som vi kan skapa en motkraft
till den materialistiska människosyn som föder
egoism och hänsynslöshet. Föräldrars kravlösa
kärlek kan knappast ersättas av något. Familjen blir
vad man skulle kunna kalla samhällets bästa och
mest naturliga solidaritetsskola. Just därför är
familjepolitiken ett av de absolut viktigaste
områdena i samhällsarbetet. Familjepolitiken
griper in i så gott som alla sammanhang. Det är i
familjegemenskapen som värdemönster, normer
och vägledande etik kan överföras från generation
till generation.
Egentligen handlar vårdnadsbidrag om rättvisa. Jag
vill gärna nämna några siffror. 43 % av alla barn
mellan 6 månader och 6 år står i dag utanför den
av staten subventionerade barnomsorgen. 43 % av
alla barn har föräldrar som har betalat till en
barnomsorg som de inte kan eller vill utnyttja. För
den kategori som vårdnadsbidraget gäller är
situationen ännu orättvisare. 60 % av alla 1-åringar
i Sverige och 40 % av alla 2-åringar har barnomsorg
hemma eller på annat sätt. De får inte en krona av
den subventionerade barnomsorgen.
Kommunal barnomsorg är bra för många barn. En
del måste eller vill utnyttja andra alternativ. Med
ett vårdnadsbidrag ökar valfriheten i och med att
familjerna kan använda vårdnadsbidraget till den
barnomsorg som de tycker passar bäst för just deras
barn och familj.
Maj-Inger Klingvall påstår att vårdnadsbidraget
försämrar valfriheten -- det är otroligt. Jag vill till
Maj-Inger Klingvall rikta frågan: Hur kan det
försämra valfriheten?
Ett vårdnadsbidrag är inte så komplicerat som man
vill göra gällande. Vårdnadsbidraget handlar inte
heller om fraser om kvinnor fjättrade vid spisar,
tvingade att vara hemma och ta hand om man och
barn osv. Det handlar om rättvisa och chansen att
få mer tid med sina barn för båda föräldrarna.
Svenska kvinnor har faktiskt förmåga att bestämma
över sina liv, även om det inte låter så i debatten.
Herr talman! Att ägna några år helt åt barnet är för
de flesta människor lika berikande som, eller mer
berikande än, en karriär och ett yrkesliv utanför
hemmet. När vi talar för vårdnadsbidrag gör vi det
för att vuxna människor skall få större möjligheter
att välja. En av grunderna för fungerande familjer
är att föräldrarna själva skall få bestämma -- detta
är egentligen en självklarhet -- på vilket sätt deras
barn skall få sin omsorg.
Det enda sättet att på sikt bygga upp en väl
balanserad ekonomi är att föra över goda normer
och införa valfrihet i familjepolitiken. Det är naivt
att tro att bristande familjestabilitet och icke-
fungerande familjer inte skulle ha ekonomiska
konsekvenser. Ju bättre fungerande familjer, desto
bättre samhälle.
Det har diskuterats mycket om den ekonomiska
klokheten i ett vårdnadsbidrag. Jag skulle vilja säga
så här: Det här är egentligen ingen ekonomisk fråga
utan en ideologisk fråga. I det sammanhanget vill
jag gärna också jämföra olika kostnader inom
barnomsorgen. Vårdnadsbidraget beräknas initialt
kosta 2,3 miljarder netto, men kostnaderna för hela
stödet till barnfamiljer uppgår faktiskt till 80
miljarder kronor.
Nu vet vi också att det på sikt kommer att vara en
god ekonomi att införa vårdnadsbidraget. Trots det
är det inte vårt huvudargument.
Jag vill motsätta mig när socialdemokraterna
ständigt säger att vårdnadsbidraget inte är
finansierat. Det är finansierat i budgeten. Enligt
beräkningar av Statistiska centralbyrån kommer
redan en minskning av efterfrågan på kommunal
barnomsorg med ca 10 % att ge ett överskott på ca
1 miljard kronor. En minskning med 10 % skulle
uppnås om barn i den kommunala barnomsorgen
börjar där tre fyra månader senare än vad de gör i
dag. Jag är övertygad om att det blir mer än 10 %
som väljer att förlänga sin tid med barnen ett tag
med hjälp av vårdnadsbidraget.
Herr talman! Det harmoniska samhället,
balansgången mellan eget ansvar och gemensamt
ansvar, nås bäst genom att bygga upp trygga
familjer. Familjepolitiken är i allt väsentligt
inriktad på att ge barn goda uppväxtvillkor genom
generella insatser, som innebär att man värnar om
barnfamiljernas ekonomiska trygghet och stöd i
olika former vid barnens vård och fostran.
Familjepolitiken är till för att underlätta för
föräldrarna att själva välja den vård och fostran av
barnen som passar dem och barnen bäst. Om varje
barnfamilj får möjlighet att ordna barnomsorgen
på det sätt den själv önskar, skapas större trygghet
för både föräldrar och barn.
Alla fagra ord som uttalats under åren om
barnomsorg och om hur viktigt det är för barnen att
träffa sina föräldrar mer står i djup kontrast till den
praktiska politiken. Familjepolitiken har i
praktiken getts ganska låg status. Vi bör ställa oss
frågan: Vad är egentligen viktigast? För oss
kristdemokrater är saken klar: Fostran av barn,
omsorgen om barn, är en av de allra viktigaste
uppgifterna i samhället. Familjen, den lilla
gemenskapen, formar hela framtiden.
Politiker kan inte, och skall inte heller, besluta i
detaljer runt föräldrar och barn. Men politiker är
skyldiga att ange en viljeinriktning. Om man
prioriterar och finner att det är viktigt att låta
föräldrarna avsätta mer tid för att vara tillsammans
med barnen, då är det naturligt att underlätta detta
val även via ett ekonomiskt stöd. Vårdnadsbidraget
är till för att barn skall, om föräldrarna så vill, få
del av deras tid, antingen så att mamma eller pappa
jobbar deltid, sextimmarsdag eller halvtid eller så
att någon av föräldrarna under en del av barnets
första levnadsår på heltid har
barnomsorgsansvaret, eller genom något annat
alternativ. Beslutet i det enskilda fallet skall
föräldrarna själva fatta. Det är detta som är viktigt.
Herr talman! Vårdnadsbidraget kommer att vara
till störst glädje för metallarbetare,
sjukvårdsbiträden, undersköterskor,
busschaufförer, snickare, träindustriarbetare,
kontorister och alla med vad vi brukar kalla
normala LO-löner. Det är dessa föräldragrupper
som i dag har minst möjlighet att förändra sin
arbetstid -- detta på grund av att ekonomin för
familjen inte tillåter att någon sänker sin
sysselsättningsgrad eller är hemma ett par månader
efter föräldraförsäkrignen. Vårdnadsbidraget är för
dessa familjer ett rejält handslag och konkret stöd,
om man vill avsätta mer tid för att vara tillsammans
med barnen. Vårdnadsbidraget är ett erbjudande,
inget tvång. Erbjudandet är format för att låta alla
föräldrar, inte enbart dem med höga löner som
hittills, få chans att välja mer tid tillsammans med
sina barn under barnens första levnadsår.
Beträffande andra frågor har politiker ofta böjt sig
för vad väljarna vill och tycker. Eva Zetterberg har
ett antal gånger i debatten talat om att majoriteten
av svenska folket vill ha kommunal barnomsorg.
När det gäller vårdnadsbidraget torde det finnas få
frågor där åsikterna är så väldokumenterade. Totalt
har 15 opinionsundersökningar gjorts angående
vårdnadsbidraget. I alla finns ett starkt stöd för att
genomföra denna barn- och föräldrareform.
Speciellt starkt är stödet hos barnfamiljer och
kvinnor. I två av de senaste Sifoundersökningarna
sade 65 % respektive 64 % av kvinnorna i åldrarna
16--29 år ja till ett vårdnadsbidrag. Endast 22 %
respektive 36 % sade nej, trots att man av debatten
att döma kan tro att siffrorna skulle vara de
omvända. Av önskemålen framgick också att hela
75 % av de tillfrågade ville gå ner i arbetstid, om de
fick bättre ekonomiska förutsättningar med hjälp
av ett vårdnadsbidrag.
Herr talman! I dag fattar vi beslut om barnens
framtid. Med ett vårdnadsbidrag har vi chansen att
öka valfriheten och flytta över litet av
beslutanderätten från politikerna till familjerna.
Det är väl det som familjepolitik skall handla om?
(Applåder)