Herr talman! Jag har ett litet barnbarn. Han är åtta
månader gammal och heter Gustav. Det är mitt
första barnbarn, och det är ju spännande och
intressant.
Häromdagen kom hans mamma till mig och
frågade: Pappa, hur blir det med vårdnadsbidraget?
Det låg oro i hennes fråga. Den unga familjen, i
vilken båda har yrkesutbildning och som inte lider
av det gamla spissyndromet, ser just i
vårdnadsbidraget en ökad möjlighet att skapa goda
förutsättningar för lille Gustav och för eventuella
andra barn som skall komma i den familjen.
Herr talman! Det är alldeles uppenbart att frågan
om vårdnadsbidrag är av utomordentligt stor vikt
för tusentals familjer i Sverige i dag. Vad det ytterst
handlar om är frågan vem som skall bestämma.
Vem skall bestämma över de egna barnen? Hur
skall vi politiker fatta beslut som skapar
förutsättningar för barnfamiljerna att få en ökad
möjlighet att påverka sin egen tillvaro?
Jag vill fråga socialdemokrater och
vänsterpartister: Varför förneka unga moderna
barnfamiljer denna valfrihet? Vad finns det för
motiv? Vad finns det för orsaker?
Sett utifrån det historiska perspektivet finns det
givetvis ideologiska motiv för socialister att säga nej
till vårdnadsbidraget.
Jag har tittat tillbaka litet grand i den socialistiska
historien. Titta på Gunnar och Alvar Myrdals
böcker, där de t.ex. menade att det i ett
flerbostadshus är onödigt att ha familjekök. Där
räcker det med ett stort kollektivt kök, där man
kokar sina morgonägg och sin morgongröt
gemensamt och sedan äter gemensamt. Det är ju
rationellt och bra.
Vad är grunden till en sådan uppfattning? Jo, det är
en strikt materialistisk människosyn.
Om jag går vidare i den socialdemokratiska
historien och tittar på det socialdemokratiska
kvinnoförbundets program från slutet av 1970-
talet, märker jag en familje- och
äktenskapsfientlighet som är ideologiskt betingad.
Den är inte sakligt utan idologiskt betingad.
Om man går till början av 1980-talet och tittar på
de propositioner som bl.a. dåvarande biträdande
socialminister Bengt Lindqvist skrev, märker man
också där en hyllning till kollektivismen och ett
ifrågasättande av föräldrarnas möjlighet att ta hand
om sina egna barn.
Om vi tittar på dagens situation, nådens år 1994, är
det ideologiska motståndet från socialistiskt håll i
denna kammare precis likadant.
Ärade kammarledamöter! I dag på morgonen var
jag med om ett mycket intressant möte. Det ägde
rum i TV 2. Det var två kvinnors möten. Den ena
kvinnan heter Margareta Winberg, och den andra
kvinnan heter Lena Roos.
Lena Roos är en trebarnsmamma som väntar på att
vi här skall besluta om ett vårdnadsbidrag, därför
att hon insett att det skapar ökade möjligheter för
henne och hennes make att ge sina tre barn en
bättre förutsättning, en bättre möjlighet i livet.
Margareta Winberg har, som vi vet, en annan
uppfattning. Jag respekterar den.
Diskussionen avslutades med en fråga till
Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande:
Nå vad säger du? Varför vill du förneka Lena Roos
att stanna hemma och ta hand om sina egna barn?
Margareta Winbergs svar blev: Hon får gärna vara
hemma, men hon får inte räkna med att vi betalar
för detta.
Det var ett intressant kvinnors möte i svensk TV en
morgon nådens år 1994, därför att det där var fråga
om hon och vi. Där avslöjades å ena sidan
individens önskemål inom ramen för en ung
mammas önskemål och å andra sidan
kollektivismens besked till denna unga mamma och
hennes önskemål. Jag måste säga att det var
oerhört avslöjande. Det visade en genomgående
brist på solidaritet.
Alldeles nyss hörde vi Maj-Inger Klingvall i
talarstolen säga: Vi socialdemokrater skall bära
varandras bördor.
En liten uppmaning, Maj-Inger Klingvall: Tala om
detta för Socialdemokratiska kvinnoförbundets
ordförande, som i dag på morgonen, utifrån
socialistisk ideologisk utgångspunkt, har gett
uttryck för någonting helt annat!
Ärade kammarledamöter! De besked som vi får
från socialdemokratiskt håll kan kommenteras så
här: Så inkonsekvent, så avslöjande och så
orättvist.
När vi sedan lyssnar till de kritiker som är emot
vårdnadsbidraget, är det något alldeles fantastiskt
vad detta vårdnadsbidrag kan ställa till med. Det är
en kvinnofälla -- hur det nu kan vara det i och med
att kvinnorna och männen får ökade möjligheter att
bestämma. I hela begreppet kvinnofälla ligger ju
faktiskt en kvinnofientlighet, därför att man inte
tror att kvinnor inom ramen för en solidarisk familj
själva har möjlighet att bestämma över sin egen
situationen.
Det andra man säger är att det kostar för mycket
pengar. Jag vill ställa en fråga till Maj-Inger: Skall
svensk socialdemokrati sätta stopp för utbyggnad
av barnomsorgen om ni socialdemokrater vinner
valet i höst? Om svaret på min fråga är nej, hur
skall ni finansiera utbyggnad av barnomsorgen?
Skall ni gå så långt att ni säger att kommunalskatten
får höjas? Jag vill gärna ha ett besked när det gäller
dessa frågor.
Eftersom Socialdemokraterna nu gör ett stort
nummer av att detta skulle vara en stor ekonomisk
kostnadsfråga, krävs det besked från
socialdemokratiskt håll om vilka besparingar ni
skall göra i familjepolitiken. Vilka satsningar skall
ni göra, och hur skall de betalas?
Maj-Inger Klingvall talade också om 500 000 barn,
tror jag det var, som inte lever i familjer med
godtagbara ekonomiska förutsättningar. Men,
Maj-Inger Klingvall, hur kan då deras ekonomiska
förutsättningar bli sämre om de får ett
vårdnadsbidrag?
Vi ser här slående brister på logik i hela detta
resonemang. Maj-Inger Klingvall säger att
vårdnadsbidraget är både för stort och för litet. Det
är ju också logik. Risken är bara att man, om man
försöker att sitta på två stolar samtidigt, ramlar
emellan och slår rumpan ordentligt. Jag tycker
faktiskt att det är det som socialdemokraterna gör
i debatten om vårdnadsbidraget.
Jag läste för några månader sedan i Aftonbladet en
artikel där några far- och mormödrar ojade sig över
vårdnadsbidraget. De skrev: Om det blir ett
vårdnadsbidrag tvingas vi stanna hemma och ta
hand om våra barnbarn. Det var kända far- och
mormödrar som gav uttryck för denna tanke i
Aftonbladet.
Det är något alldeles fantastiskt vilka effekter ett
vårdnadsbidrag kan få! Den grånade friheten för
far- och mormödrar i detta land skulle starkt
begränsas om vi får ett vårdnadsbidrag. Det är
fullständigt horribla resonemang! Vad det faktiskt
handlar om är raka motsatsen.
Förresten, ärade kammarledamöter: Vad är det för
syn på solidaritet, inom ramen för ett vidare
familjebegrepp, som dessa far- och mormödrar ger
uttryck för i Aftonbladet? Jag tycker egentligen att
den är ganska skrämmande. Den är grundad i
materialism, och den formar ett kallt samhälle i
stället för att utgå från det värde och den
gemenskap som finns i det vida familjebegreppet.
Socialdemokratisk och socialistisk familjepolitik
innebär styrning, brist på valfrihet och orättvisa.
Jag har många gånger ställt mig frågan -- jag vet att
frågan är känslig, men jag ställer den ändå: Hur
många svenska barn har hamnat i sociala problem
beroende på en ensidig socialistisk familjepolitik?
Jag menar inte med detta att offentlig barnomsorg
är dålig. Den är bra i väldigt många fall. Jag menar
inte att svensk barnomsorg är dålig. Den är bra i
väldigt många fall. Vad jag menar är, att för
familjer och barn för vilka den formen av
barnomsorg inte passar, men där man ändå tvingas
in i den formen, kan konsekvenserna bli förödande.
Vem är beredd att ta det politiska ansvaret för den
formen av sociala effekter?
Herr talman! Jag har lekt med tanken: Tänk om vi
skulle tillämpa denna orättfärdiga styrningspolitik
på andra områden? Hur skulle då reaktionen bli?
Tänk om vi i kammaren skulle gå ut och säga, eller
jag skulle föreslå: Nu skall vi se till att pensionerna
bara går till de pensionärer som handlar på Domus
och som bor i allmännyttan. Några andra
pensionärer skall inte få pension. Det skulle vara
högsta sanning, solidaritet och social rättvisa. Om
någon sade så, skulle man givetvis säga: Den där
talaren och detta förslag tyder på att man har tappat
någonting av förståndet.
Men när det gäller familjepolitiken är man beredd
att fullt ut acceptera denna orättvisa, en orättvisa
som skulle vara fullständigt otänkbar när det gäller
pensionärspolitiken är sanning, rätt och högsta
rättvisa när det gäller familjepolitik!
Herr talman! Jag tar detta exempel eftersom jag
tycker att det finns anledning att fundera över
denna situation.
Herr talman! Förslaget om vårdnadsbidrag och
avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader är
faktiskt revolutionerande. Det bryter en gammal
trend. Det är detta som gör att den här dagen är en
så viktig dag i svensk politik.
Från moderat sida har vi under många år arbetat för
ett vårdnadsbidrag. Vi har gjort det därför att vi
bygger vår politik på den ideologiska grunden att
familjer är en viktig hörnsten i det svenska
samhällsbygget, och inte bara i det svenska.
Familjen är den lilla världens tyngsta grundsten.
Det är i familjen som föräldraansvaret och
tryggheten starkast dokumenteras. Det är i och för
sig angivet i svensk lag. Men det finns ju andra lagar
som inte är skrivna som styr detta faktum, nämligen
de naturliga lagarna. Familjen är grunden.
Att skapa en god förutsättning för familjen att
verka innebär också att vi har möjligheter att skapa
det goda samhället. Det är något som vi moderater
vill arbeta för. Det goda samhället är inte bara en
offentlig sektor, utan det inkluderar hela samhällets
alla sfärer.
Effekten blir en ökad valfrihet, och den är inte
negativ för någon. Den är inte negativ för den
ensamstående. Den ensamstående får faktiskt
också ökad valfrihet genom detta förslag. Den är
inte negativ för dem som i fortsättningen väljer
kommunal eller offentlig barnomsorg. De skall ha
rätt att välja sådan omsorg. Jag är den förste att
ställa upp på det.
I förslaget finns den totala valfriheten. Det är inte
fråga om att dirigera till vårdnadsbidrag eller till
någonting annat, utan man öppnar för valfriheten.
Det innebär att Lena Roos, som sågs i TV 2 nu på
morgonen, får ökade möjligheter att ta hand om
sina barn hemma, därför att hon vill det. Det
innebär också att andra familjer har möjlighet att
välja annan barnomsorg i större utsträckning,
därför att de vill det och därför att det är bra för
deras egna barn.
Det förslag som i dag ligger på riksdagens bord
innebär faktiskt en mycket klar förstärkning av
familjen. Förslaget innebär därmed också en
mycket stark förstärkning när det gäller ökad social
trygghet inom ramen för en bättre familjepolitik. I
denna mycket viktiga och angelägna politiska fråga
har vi i dag kommit till ett vägskäl.
Herr talman! Jag har förståelse för att det har
utbrutit litet grand av stora skälvan i socialistlägret
i denna kammare. Det är alldeles uppenbart, att om
denna kammare under denna mandatperiod är
beredd att fatta ett beslut om införande av ett
vårdnadsbidrag och en ökad valfrihet, blir det hart
när omöjligt för socialister att ta tillbaka det
beslutet. Då har svenska familjer fått smaka på den
ökade valfriheten. Vi har då brutit den politiska
dirigeringstrenden i svensk familjepolitik och
skapat ökade möjligheter för att gå vidare på
valfrihetens väg.
Herr talman! Jag vill med detta vädja till alla som
inte accepterar en socialistisk familjepolitik att nu i
detta sammanhang ta sitt ansvar och att stöda
denna markanta trendförändring i riktning mot
ökad valfrihet och förstärkt familjepolitik. Jag vill
vädja om detta. På så vis stärker vi svenska,
moderna barnfamiljers möjlighet att på ett riktigt
sätt skapa sin egen framtid.
Det handlar om att skapa en ökad möjlighet till
valfrihet och att också skapa förutsättningar för
barnens rätt till ökad trygghet. Det är någonting av
det angelägnaste vi kan ställa upp på i ett sådant här
sammanhang.
I detta anförande instämde Leif Carlson, Karl-
Gösta Svenson, Carl G Nilsson, Maud Ekendahl,
Wiggo Komstedt, My Persson, Bengt Wittbom,
Inger René och Gustaf von Essen, samtliga (m).