Herr talman! Efter detta frejdiga meningsutbyte
kanske jag skulle våga mig på att göra några
påståenden som vi alla är rörande överens om.
Det första skulle kunna vara att vi tycker att våra
barn är det finaste och värdefullaste vi har och att
det inte finns någonting vi är mer måna om än våra
barn. Jag tror också att vi kan vara överens om att
ingen känner det enskilda barnet mer än föräldern
eller föräldrarna. Ingen myndighet kan veta bättre
än föräldern eller föräldrarna hur barnet mår, vad
barnet trivs med och vad barnet behöver.
Därmed tycker jag att man borde våga anförtro åt
föräldern eller föräldrarna att välja just den typ av
barnomsorg som man är övertygad om eller känner
och tror är bäst för det egna barnet. Behöver det
egentligen vara så förfärligt mycket konstigare än
så?
Jag är tvärsäker på, herr talman, att det sitter
föräldrar här med två eller tre barn hemma som är
väldigt olika. Något av barnen passar väldigt väl för
att vara i grupp och har många kamrater. Ett annat
barn vill helst få litet lugn och möjlighet att vara sig
själv närmast under uppväxtåren. Vem vet detta
bättre än föräldrarna? Varför skall då inte
föräldrarna få den regelrätta chansen att välja?
Någon sade tidigare att frågan om
vårdnadsbidraget, eller vad vi nu har kallat det, har
harvats av och an i valrörelse efter valrörelse i 30
år. Parti efter parti har haft broschyrer och
affischer, och frågan har inte bara debatterats här i
riksdagen utan på valmöten och torgmöten
överallt.
Nu har regeringen för riksdagen lagt fram en
proposition om att vårdnadsbidrag skall införas
under mandatperioden. I dag har vi chansen att
göra det.
Vad beror det på att det under så många år har varit
en så väldigt intensiv debatt om just
vårdnadsbidraget? Är det pengarna? Nej, det är
det ju egentligen inte. Är det någon här som tror
att socialdemokrater och vänsterpartister hade satt
sig på tvären om regeringen hade sagt att man
skulle bygga ut föräldraförsäkringen och att det var
finansierat i budgeten? Är det någon som tror att
socialdemokrater och vänsterpartister då hade stått
upp och sagt att det inte skulle göras under några
omständigheter?
Det talas om att bära varandras bördor. Jag är
mycket glad över att detta uttryck allt oftare
används i kampanjsammanhang. Men varför lyfter
man då t.ex. inte in att de rika får barnbidrag och
att föräldraförsäkringen ger en skillnad på 600 per
dag mellan den som inte har någon inkomst och den
som har en rejäl inkomst? Jag bara konstaterar
det -- jag protesterar inte mot detta faktum. Efter
sänkningen från 90 % till 80 % blir sänkningen
ungefär 500 kr per dag. Dessa faktum kan kanske
också få finnas med när vi talar om att vi skall skall
bära varandras bördor?
Det handlar inte om någonting annat än det som
har skymtat fram här under hela debatten: det är en
systemskiftesfråga. Det är en ideologisk
vattendelare eller ett ideologiskt vägskäl, om man
vill uttrycka det så.
Det intressanta är, herr talman, att det finns en
majoritet för ett vårdnadsbidrag här i kammaren.
Precis som det har sagts tidigare vet vi, och det får
vi respektera fullt ut och till 100 %, att två partier
på inga vis i världen vill ha vårdnadsbidrag. Göte
Jonsson lyfte fram exemplet Lena Roos. Det är så
klart utsagt det någonsin kan vara att man inte vill
låta henne bestämma. Man vill inte lägga pengarna
i hennes hand, utan det skall styras uppifrån.
Jag måste ha rätt att säga att jag inte förstår varför
man inte kan betro moderna föräldrar med att
själva välja. Det gör vi i många andra sammanhang,
men inte när det gäller det finaste och värdefullaste
vi har -- barnen. Det är ju egentligen om barnen det
handlar. Det sägs inte så mycket om dem, men det
är ju om barnen det handlar. När det gäller att välja
den omsorgsform som är bäst för det enskilda
barnet vågar två partier här i kammaren inte betro
föräldrarna. Men det finns ändå såvitt jag begriper
en majoritet för vårdnadsbidrag, herr talman!
När vårdnadsbidraget är på tapeten får vi alltid
höra att det är kvinnan som skall fösas tillbaka till
spisen. Jag har ändå tilltro till att kammarens
ledamöter vet att detta kastas i ansiktet på mig
åtskilliga gånger per vecka. Det kan jag uthärda.
Men precis som det sades här tidigare så tycker jag
att det är märkligt att man vill chickanera moderna
människor på det sättet och tro att de låter sig fösas
och fjättras! Man tror att moderna svenska män och
kvinnor inte har en egen vilja, att de inte kan fatta
beslut och att det alltid är penningen som dikterar
när de skall välja. Jag tror inte att det är det när det
gäller barnen. Jag tror t.o.m. att människor -- hör
nu -- mycket ofta väljer en omsorgsform som i dag
innebär att de förlorar pengar. De gör det därför att
de tror att det är bäst för det egna barnet. Jag tycker
att de är hedervärda. Jag tror inte att det är särskilt
sympatiskt att göra gällande att de är människor
som låter sig fösas eller fjättras.
Herr talman! Det är tiotusentals och åter
tiotusentals -- jag tar inte tillbaks de siffrorna --
föräldrar, kvinnor och män, som med mycket spänt
intresse följer de här resonemangen, den här
debatten och den kommande voteringen. De har
väntat och hoppats. De har kunskap om att det
finns en majoritet i riksdagen för ett
vårdnadsbidrag. De vet att regeringen enats om ett
förslag. De har sett fram emot den 1 juli i år. Många
av dem har tyckt att vårdnadsbidraget har dröjt
alldeles för länge. En del tycker att 2 000 är för lågt.
Man hade hellre velat se 3 000, 4 000 eller något
annat krontal. Men nu vet man hur förslaget ser ut
och att det är framlagt. Helt plötsligt uppfattar man
att det finns risk för att ens förhoppningar grusas,
trots att det finns en majoritet för förslaget.
Det var inte länge sedan, herr talman, som jag var
i Norrland. På varje ställe jag besökte tog folk upp
ämnet och frågade: Det blir väl ett vårdnadsbidrag?
En del sade: Vi bor så långt ifrån ett daghem. Ni i
08-området tror väl inte att vi kan nyttja
daghemsplatser? Det skulle inte gå med tanke på
resandet.
Det märkliga var att det en och samma dag kom
två -- hör nu -- ensamstående föräldrar till mig. Man
kan tycka vad man vill om det de sade, men de sade
det de sade oberoende av varandra. Den ena sade:
Jag har det barn som jag har vårdnaden om hos min
mor om dagarna när jag jobbar.
Precis samma sak sade samma dag en annan
ensamstående mor, oberoende av den första: Jag
har mitt barn hos min mor om dagarna, och jag
skulle så väldigt gärna vilja ha vårdnadsbidraget, så
att jag skulle kunna ge min mor de 2 000 kronorna,
för nu ger jag henne ingenting alls. Hoppas att det
blir ett vårdnadsbidrag!
Jag tror att vi kan ta hur många exempel som helst
och visa att vårdnadsbidrag skapar ett större mått
av valfrihet. Det är inte så att det handlar om
antingen förvärvsarbete eller hemarbete. Väldigt
många blommor kommer att blomma, om vi vågar
betro föräldrarna.
Herr talman! Jag tycker att vi borde bli mycket
mycket bättre på jämställdhet än vad vi är i Sverige.
Det eländiga faktum att vi inte har lika lön för lika
arbete lyfts väldigt ofta fram som ett argument mot
vårdnadsbidrag, och jag förstår det resonemanget,
men det är ett dåligt argument. Det vore mycket
mycket ärligare och mera juste att attackera det
faktum att vi inte har lyckats nå fram till lika lön för
lika arbete.
Men vi borde också vida bättre och mer våga tala
om jämlikhet mellan föräldrar, för det är ju detta
det här handlar om. I dag subventionerar vissa
föräldrar, också lågavlönade föräldrar, via sina
skattsedlar dem som är subventionerade och som
har och vill ha en daghemsplats.
Barnomsorgslagen var för mig kopplad till
vårdnadsbidraget. Den har riksdagen beslutat om.
Den innebär, säger Kommunförbundets
ordförande, en hel del kostnader. Samtidigt säger
man från samma håll, från Kommunförbundet, att
trycket skulle lättas väsentligt och kostnaderna
minskas, om vårdnadsbidrag infördes. Ja, det är
klart. Det är en billigare variant, och de som
frivilligt väljer vårdnadsbidraget i stället för att
fordra en daghemsplats gör naturligtvis
kostnaderna lägre.
Nydemokraterna kan säga: Vi vill inte ha
barnomsorgslagen! Det respekterar jag
naturligtvis, men nu är verkligheten som den är. Vi
har barnomsorgslagen. Den finns beslutad. Och
vad är egentligen politik värd som inte handlar om
att ta tag i den verklighet som finns? Det är väl den
vi måste försöka respektera.
Jag har all respekt för att Nydemokraterna vill ha
högre belopp som vårdnadsbidrag och att de inte är
nöjda med den finansiering som regeringen har
bestått med. Men verkligheten är likväl som den är.
I dag kan vi alltså cementera vad jag också vill kalla
en socialistisk barnomsorg. Jag har svårt för att tro
att det kan vara vad Nydemokraterna vill utifrån
sitt program och utifrån de idéer de gick ut med till
väljarna.
Låt föräldrarna välja! Det är inte ett nej till
vårdnadsbidrag eller stopp till en utgift som
Nydemokraterna eventuellt voterar för, om de
stöttar Socialdemokraternas förslag, utan det är ett
ja till fortsatt socialdemokratisk familjepolitik.
Låt oss vara ärliga. Vi låser oss alla i
prestigehänseende i vissa frågor, men det viktiga är
väl ändå att vi är konsekventa mot de idéer vi står
för och förfäktar. Jag skulle mycket vänligt vilja
uppmana Nydemokraterna: Vinn den största av
segrar, segern över er själva!
Den här debatten går till historien, kan man väl
säga, på ett eller annat sätt. Men, värderade
kammarledamöter, gå till historien genom att visa
att ni har förtroende för Sveriges föräldrar!
(Applåder)
I detta anförande instämde Ingvar Svensson,
Margareta Viklund, Lars Svensk, Dan Ericsson i
Kolmården, Liisa Rulander, Harald Bergström,
Märtha Gårdestig, Chatrine Pålsson, Alwa
Wennerlund, Tuve Skånberg, Harry Staaf, Åke
Carnerö, Ingrid Näslund, Fanny Rizell, Kjell
Eldensjö, Roland Lében, Holger Gustafsson, Carl
Olov Persson, Pontus Wiklund, Ulf Björklund, Jan
Erik Ågren och Stefan Attefall (samtliga kds).