Herr talman! Man bestämmer i dag inte själv hur
man vill ha det med familjen. Om man vill ge mer
tid till sina barn och vara hemma, måste man har
goda ekonomsika möjligheter till detta. Har man
inte dessa möjligheter finns det ingen valfrihet.
Enligt opinionsundersökningarna är inte heller
svenska folket nöjt med dagens barnomsorg. Då
skulle det inte vara 65--70 % som vill ha vårdlön.
Vårdnadsbidraget är ingen jämställdhetsfråga. Det
är en rättvise- och frihetsfråga. Vårdlön skulle
kanske visa att samhället äntligen värderar det
arbete som kvinnor oavlönat har utfört i hundratals
år. Av det skälet kanske det är en positiv
jämställdhetsfråga. Som det är nu har ju de flesta
kvinnor ingenting annat än en tvångströja på sig.
De måste gå ut och jobba för att klara ekonomin.
Maj-Inger Klingvall och jag har helt skilda
värderingar om vad som är frihet. Frihet är för mig
att jag som förälder tillsammans med min familj får
bestämma hur jag vill ordna min barnomsorg och
att samhället accepterar mitt beslut. Även mitt
beslut om privata alternativ eller om jag själv väljer
att ta hand om mina barn skulle kunna vara värt
samhällets stöd.