Fru talman! När det gäller den ekonomiska
situationen handlar det naturligtvis i dag om hur
regeringen har förmått hantera den lågkonjunktur
som drabbade Sverige någon gång runt 1990-1991.
Där blir betyget tyvärr BC eller möjligen C. Vi har
en situation där 600 000 är arbetslösa. När den
nuvarande regeringen tog över hösten 1991 hade vi
Europas lägsta arbetslöshet. Det är klart att det är
många som vill utkräva regeringens ansvar när det
gäller den ekonomiska politiken.
När det gäller valfriheten är det en konstig myt,
som även Ingrid Hemmingsson odlar, att det finns
barnfamiljer och barn som har stått utanför. Det är
ingen som har stått utanför den familjepolitik som
vi har bedrivit i det här landet -- alla barn har
omfattats av den. Ett vårdnadsbidrag kommer,
enligt min bedömning, inte att på något sätt öka
valfriheten för de grupper som jag och
Socialdemokraterna tycker att det är viktigt att
stödja i nuvarande läge.
Frågan om vilka prioriteringar man skall göra är
naturligtvis oerhört viktig ju sämre de ekonomiska
resurserna är. Jag tycker att det är oerhört
magstarkt att lägga fram förslaget om
vårdnadsbidrag i detta läge, när vi ser vilka behov
som finns ute i samhället för barnen och
barnfamiljerna.
Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden har
också varit en folkpartifråga när det gäller
jämställdheten mellan män och kvinnor. Här finns
det mycket stora risker med vårdnadsbidraget,
även om det är litet, bl.a. i fråga om effekter för
kvinnornas ställning. Det gäller inte minst förslaget
om tre års tjänstledighet, där både arbetsgivar- och
arbetstagarsidan har hissat varningsflagg för vad
det kan betyda för kvinnornas möjligheter att
komma in på arbetsmarknaden och att komma
igen. Hur tänker Folkpartiet klara de här
effekterna?
Jag upprepar att det inte finns någon analys i
propositionen. Men nog måste ni väl ändå ha tänkt
på vad det här kan komma att betyda för kvinnors
ställning. En följd av det här är också att
orättvisorna mellan kvinnor och män och mellan
olika grupper kommer att öka.