Herr talman! Det första ämnet för dagens debatt,
vårdnadsbidrag, kan man känna en lätt trötthet
inför, eftersom det inte är första gången vi har den
frågan uppe här i riksdagen och argumenten för
börjar bli rätt utnötta.
Utskottets majoritet har avstyrkt förslaget om
vårdnadsbidrag, vilket gör att vi egentligen inte
skulle behöva orda så mycket om saken. Men jag
tror ändå att det är nödvändigt att slå fast några av
de grundläggande skälen för Vänsterpartiet att säga
nej till vårdnadsbidraget.
För att börja med det ekonomiska argumentet, är
det helt klart för alla partier att budgetunderskottet
är stort och att vi behöver spara pengar. Det blir
därför väldigt märkligt när 3,7 miljarder skall
kunna anslås till en s.k. ny reform.
Vi menar att om man nu har så pass mycket pengar
och vill satsa på stöd till familjerna och stöd till barn
i utsatta situationer, är det helt andra frågor som
borde lyftas fram, ett helt annat stöd.
Vänsterpartiet har önskemål om att förlänga
föräldraförsäkringen, men jag måste tillstå och
beklaga att vi inte har pengar i vårt budgetförslag,
så vi kan inte yrka på en sådan förbättring i det här
sammanhanget utan får komma igen.
Eftersom förslaget till vårdnadsbidrag är
ofinansierat, är det uppenbart att ett genomförande
av det sannolikt kommer att drabba andra former
av stöd till familjer eller föräldraförsäkring eller
kommunal barnomsorg. Det är ett mycket tyngt
vägande skäl för avslag.
Det andra skälet som jag vill lyfta fram är
jämställdhetsaspekten. Det är helt uppenbart att
tillgången till vårdnadsbidrag kommer att göra att
många arbetsgivare anser att framför allt kvinnor
kan vara hemma i stor utsträckning.
Vårdnadsbidraget kommer också att påverka
diskussionen ''på hemmaplan''. När kvinnan har
lägre lön än mannen, blir hon den som får vara
hemma och därmed förlora väldigt lång tid på
arbetsmarknaden.
Det tredje skälet som jag skulle vilja ta upp är
frivilligheten att utnyttja bidraget. Ingrid
Hemmingsson talade om valfriheten. Jag menar att
den är en chimär. Det finns ingen valfrihet att
utnyttja vårdnadsbidraget eller att inte göra det.
Vilka familjer kan utnyttja det? Jo, det är självklart
de familjer där två föräldrar svarar för
försörjningen. Men hur går det för en
ensamstående förälder?
När Ingrid Hemmingsson och Stefan Kihlberg
talade familjens lov, tyckte jag att det hördes ytterst
litet om familjer med endast en vårdnadshavare,
framför allt ensamstående kvinnor som drar försorg
om sina familjer. Vilken ensamstående mamma
kommer att ha möjlighet att utnyttja
vårdnadsbidraget?
Jag tycker att det är tydligt och klart att det är fråga
om en reform som kan utnyttjas av familjer där
mannen har en relativt hygglig inkomst. Väldigt
många andra kommer över huvud taget inte att
kunna utnytta den.
Som ett fjärde exempel mot vårdnadsbidraget
skulle jag kunna tala om att jag tycker att hela
propositionen är väldigt slarvigt beredd av
regeringen. När man nu är för reformen, har man
t.ex. glömt adoptivbarnen, vilket har lyfts fram i
flera motioner.
Vänsterpartiet är alltså mycket kritiskt mot
vårdnadsbidraget, men vi menar att skall det över
huvud taget införas, måste det självfallet omfatta
även adoptivbarn som kommer till Sverige när de är
äldre än ett år. Att så inte är fallet i propositionen,
tycker jag är ett exempel på hur slarvigt frågan är
beredd i regeringskansliet.
Jag tycker att det är märkligt -- och intressant
också -- att konstatera att när vi diskuterar den här
frågan i dag finns inte socialministern på plats.
Bengt Westerberg, som är den som i
regeringskansliet har hand om de här frågorna, har
alltså valt, av för mig okänd anledning, att inte vara
på plats och försvara vårdnadsbidraget.
Detta är inte sagt med någon som helst ringaktning
mot hans partikamrat Lennart Rohdin, som jag har
en hög uppskattning om. Men det handlar inte om
personer, utan det handlar om roller. Det handlar
om att socialministern är den som i regeringen har
lagt fram förslaget och väl också borde kunna vara
här och försvara det. Jag tycker att hans frånvaro
talar för sig själv.
Herr talman! Från Vänsterpartiets sida har vi alltså
starka invändningar mot vårdnadsbidraget, och jag
vill bara kort nämna att vårt alternativ, som
definitivt går ut på att stärka barnfamiljerna, är att
på sikt bygga ut föräldraförsäkringen. För
närvarande har vi inga pengar till det i vårt
budgetförslag, men det är annars det som vore en
väldigt viktig reform.
Vi vill också ha sex timmars arbetsdag, som inte
heller går att genomföra på en gång. Men framför
allt vill vi ge stöd till kommunerna för att de skall
kunna bedriva en bra barnomsorg. Vidare vill vi
införa en kommunakut, och vi vill låta
kommunerna själva bestämma om de vill höja
skatten för att kunna hålla en bra standard. Det
skulle vara ett betydligt bättre stöd till
barnfamiljerna i Sverige.
Jag vill med det alltså yrka bifall till majoritetens
förslag i betänkande 25 om vårdnadsbidrag.
Så, herr talman, är det logiskt att fortsätta debatten
om barnomsorg. I det betänkande som vi har
framför oss från socialutskottet behandlas en rad
motioner som har lyft fram situationen inom
barnomsorgen.
Inledningsvis vill jag gärna understryka att jag
känner mig stolt över den svenska barnomsorgen,
den modell som vi har arbetat fram i vårt land. Vid
resor i landet och i Stockholm, där jag känner till
situationen bäst inom barnomsorgsområdet, träffar
jag ofta föräldrar och personal, som har stort
förtroende för varandra, och ser att det är ett
fantastiskt bra jobb som utförs.
Jag menar också att tillkomsten av
barnomsorgslagen var välkommen, därför att den
stadgade krav på kommunerna att ordna
barnomsorg. Men med det sagt vill jag inte
underlåta att ta upp de problem som definitivt finns
inom barnomsorgen och som -- det kan jag se
tydliga tecken på -- faktiskt ökar.
Det sker en privatisering, där medel förs över från
kommunal barnsomsorg till privata alternativ. Jag
vill i sammanhanget framhålla att Vänsterpartiet
inte är emot utan har accepterat privata
barnomsorgsformer. Vi menar att speciellt
alternativa pedagogiska modeller har ett klart och
stort värde för att visa hur man utifrån en annan
pedagogik kan bedriva en bra
barnomsorgsverksamhet.
Men det betyder ju inte, herr talman, att privata
alternativ som bygger på ekonomisk vinning har en
framtid och har kommit till för att ge barnen en
bättre omsorg.
De problem som har visat sig runt om i vårt land,
exempelvis stora barngrupper, som personalen har
protesterat mot, är väldigt tydliga. Socialstyrelsen
har lyft fram de här problemen i sin slutrapport om
hur barnens situation ser ut i dag. Jag menar att
regeringen och den borgerliga majoriteten inte
tycks låta rapporterna spela någon roll, och jag är
väldigt förundrad över det.
Inte bara i officiella rapporter utan runt om i vårt
land -- på skolor, på daghem, fritidshem, osv. --
framkommer den stora oro som föräldrar och
personal känner. Det har varit protester i
Gottsunda utanför Uppsala, och på en rad håll i
vårt land har man väldigt tydligt visat att gränsen är
nådd för hur långt besparingar kan göras utan
allvarliga men för barnen.
Jag var nyligen på besök på ett daghem i Flen,
Nybble daghem, där föreståndaren, som jobbat
väldigt länge, beskrev vilket fint arbete man har
gjort. Vi diskuterade frågan om barngruppernas
storlek, och hon konstaterade att det först var 16
barn och att det sedan blev 17-18, och nu undrade
hon: När kommer det 19:e barnet? Ansvariga
personer på en rad andra daghem, som tvingats ta
emot 19:e, 20:e och 21:a barnet, menar att man inte
kan göra på det sättet och samtidigt bibehålla en
bra kvalitet.
Jag har därför väldigt svårt att förstå att övriga
partier inte inser att vi behöver föra en diskussion
om var gränsen går. Jag kan inte säga exakt var
gränsen för barngruppernas storlek skall gå, men
jag menar att man måste diskutera saken, och man
måste kunna fastställa något slags övre gräns. Vi
har i vår meningsyttring med ett förslag till en sådan
övre gräns, och jag beklagar att vi är ensamma om
det. Jag tycker att åtminstone Socialdemokraterna
väldigt klart borde stöda det kravet.
I vår meningsyttring har vi också tagit upp några
andra frågor, exempelvis barnomsorgsplaner. Vi
hänvisar i det sammanhanget till 17 §
socialtjänstlagen, som vi menar bör vara kvar för
att kommunerna därigenom skall få rätt att
undersöka om det finns behov av ytterligare privata
alternativ och om dessa fungerar bra ihop med
övriga former av barnomsorg som finns i
kommunen. Vi menar att de privata alternativen
visst skall få finnas men att det är kommunen som
i sista hand ändå måste ta reda på hur dessa kan
komplettera den kommunala barnomsorgen.
Vi har också tagit upp frågan om utbildning av
personal. Man har i dag på många håll personal som
har jobbat länge men som inte hinner med
vidareutbildning. Det finns alltså ett stort behov av
sådan utbildning, och personalen har också på
grund av en pressad arbetssituation små
möjligheter att gå ifrån arbetet för att delta i
utbildning. Jag stöder på den punkten reservation
3 från Socialdemokraterna.
Jag vill också, herr talman, ta upp frågan om
utbildning för att möta asylsökande barns behov. Vi
har kunnat konstatera att det finns stora brister i
det sammanhanget.
Jag vill nämna förslaget att det skulle vara möjligt
att genomföra sanktioner mot kommuner. Jag tror
att det vore ett verksamt medel mot de kommuner
där man faktiskt bryter mot barnomsorgslagen. Det
är bra att lagen finns, men om man inte kan följa
upp lagen och visa vad följderna blir för den
kommun som inte följer lagen, blir den inte
verkningsfull.
Vi har också tagit upp frågan om barnvårdare, som
fyller en väldigt viktig funktion och som tyvärr är
en grupp som är på utdöende i vårt land. Vi vill i
det sammanhanget lyfta fram hur just
ensamstående föräldrar har drabbats särskilt hårt.
Till slut vill jag nämna föräldrautbildningen, som
ser väldigt olika ut på olika platser runt om i vårt
land. Vi menar att det skulle vara av stor vikt att
lyfta fram föräldrautbildningen och se till att den får
ett ökat stöd.
Herr talman! Jag vill alltså yrka bifall till mom. 1
om barngrupper och mom. 2 om
barnomsorgsplaner i vår meningsyttring till
socialutskottets betänkande 29. I övrigt vill jag
hänvisa till Vänsterpartiets meningsyttring i båda
betänkandena.
Till slut vill jag skicka med en fråga till Ny
demokrati. Jag har väldigt svårt att förstå Stefan
Kihlbergs resonemang om återremiss. Jag
uppfattade i utskottet att ni i Ny demokrati var
överens om att yrka avslag på förslaget om
vårdnadsbidrag. På vilket sätt skulle det gagna
frågan att nu göra en återremiss av ärendet? Syftet
är väl enbart att lyfta fram era egna minst sagt
omåttliga besparingsplaner, som skulle drabba
Sveriges barnfamiljer på ett sätt som vi väl ännu
aldrig har sett och som vi hoppas att vi slipper se.