Fru talman! Till att börja med, Maj-Inger
Klingvall, är detta inte någon svår debatt för
Folkpartiet. Den som studerar Folkpartiets
familjepolitiska program sedan många år tillbaka
vet att även ett bidrag till småbarnsföräldrarna,
alltså någon form av vårdnadsbidrag, ingår som en
del i ett samlat program för Folkpartiets
familjepolitik.
Maj-Inger Klingvall gör ett stort nummer av det
svåra ekonomiska läge som Sverige befinner sig i.
Det är ju, som även Maj-Inger Klingvall väl vet, ett
problem som har uppstått under lång tid. Jag vill
bara uppmärksamma Maj-Inger Klingvall på den
proposition som den socialdemokratiska
regeringen lade fram den 8 februari 1990,
undertecknad av Ingvar Carlsson och Mona Sahlin.
Den, om någon, visar väl på den medvetenhet som
den socialdemokratiska regeringen redan då hade
om vart svensk ekonomi var på väg att köras med
den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Det
har naturligtvis skapat ett svårt ekonomiskt läge,
som har drabbat stora delar av den svenska
befolkningen och som den här regeringen har fått
använda mycket energi till att långsiktigt bygga upp
förutsättningarna för att ta oss ur igen.
När det sedan gäller valfriheten, har
familjepolitiken i stor utsträckning varit inriktad på
att stödja barnomsorg, framför allt kommunal
barnomsorg, och det är riktigt att den har
efterfrågats av en stor del av småbarnsfamiljerna.
Det är anledningen till att vi från Folkpartiets sida
också stöder en sådan politik. Men om den
barnomsorgen inte efterfrågas av alla, av olika skäl,
är införandet av kompletterande inslag i
familjepolitiken ett steg mot ökad valfrihet för
ännu fler. Det gör att de som har stått utanför delar
av den hittillsvarande familjepolitiken också får
ökad valfrihet. Det innebär inte att valfriheten
minskar för dem som redan hittills har haft
valfrihet.