Herr talman! Jag skulle vilja börja mitt anförande
med att beklaga att det svenska biståndet inte
uppgår till 1 %, som vi har beslutat här i riksdagen
att det skall göra. Det kommer inte att göra det
nästa budgetår heller om vi fattar beslut enligt det
förslag som nu har förelagts riksdagen. Det är
verkligen beklagansvärt. En ljuspunkt är att
regeringen har ökat biståndet med 400 miljoner och
säger att man successivt skall återgå till
enprocentsmålet. Det finns en motion från två
folkpartister som jag instämmer i. Jag tycker att
man redan nästa budgetår borde kunna komma upp
till enprocentsmålet.
I övrigt skulle jag vilja ägna mitt anförande åt
demokrati och mänskliga rättigheter. Glädjande
nog pågår en demokratisering i en mängd länder
världen över i dag, inte minst på grund av den
upplösning som har skett av Sovjetunionen. Men
demokrati kan inte bara införas genom att man
inför ett flerpartisystem och att människor får rätt
att rösta på många olika partier. Det måste också
till att de här partierna utvecklas i demokratisk
riktning och att de står för olika synpunkter och
representerar olika grupper i samhället.
Här ser jag att svenska partier har en mycket viktig
uppgift att fylla. Vi kan stödja ett utvecklande av
olika politiska partier i andra länder. Därför tycker
jag att det är märkligt att SIDA har avslagit en
ansökan om att få stödja partier i en gryende
demokrati på det här viset. Man gör en hänvisning
och säger att man inte kan ge partistöd till partier
i andra länder. Men det är inte fråga om att ge ett
ekonomiskt stöd till de här partierna. Man ger
möjlighet för svenska partier att i samarbete
diskutera och hjälpa till att utveckla partier även i
länder där man inte alls har de här traditionerna.
Regeringen har tagit ett initiativ och tillsatt en
enmansutredning med Hadar Cars, som skall se
över frågan om att ge bistånd till en demokratisk
utveckling. Detta skall kanaliseras via de politiska
partierna. Det tycker jag är mycket positivt, och jag
ser fram emot utredningen som kommer någon
gång under våren.
Nyligen var jag och några andra riksdagsledamöter
i Jerusalem och diskuterade demokrati och
mänskliga rättigheter i en kommande palestinsk
stat. Det är mycket positivt att regeringen har
reagerat så snabbt efter handslaget mellan Israel
och PLO att man är beredd att ge bistånd till Ghaza
och Jeriko och att man skall bidra till den
demokratiska utvecklingen där. Ett problem som
man särskilt tog upp i de diskussioner vi hade med
palestinierna var att man behöver pengar till de
poliser som behövs för att kontrollera säkerheten
och ordningen i området. Det är ju svårt att få in
poliserna i den ekonomiska utvecklingen, men de
behövs. Jag hoppas att svenska staten kan hjälpa till
även på det området.
Biståndet skall ju kopplas till mänskliga rättigheter.
Det finns en hel del fläckar på den svenska
biståndspolitiken. Jag tänker då framför allt på
Kina. Man kan ju inte påstå att det där sker någon
demokratisk utveckling, eller att förhållandena när
det gäller mänskliga rättigheter har gjort sådana
framsteg att man kan ge bistånd. Jag delar inte den
uppfattningen. Genom att man har gett bistånd till
Kina har man sänkt ribban, tycker jag. Det är
därför svårt att säga vilka länder man inte skall
kunna ge bistånd eller U-krediter till.
Ylva Annerstedt talade om Indonesien, som jag
inte heller tycker kvalificerar sig när det gäller
svenskt bistånd eller U-krediter. Det råder ingen
respekt för mänskliga rättigheter i Indonesien.
Jag reagerade starkt på det Ylva Annerstedt tog
upp eftersom jag själv besökte Östtimor och
Indonesien i september förra året. Ylva Annerstedt
säger att yttrandefriheten har ökat. Det råder ingen
yttrandefrihet i Indonesien. Det är censur. Det
finns en självcensur bland journalisterna eftersom
de vet vad som händer om de skulle kritisera
regeringen eller regimen över huvud taget. Det är
en omöjlighet. När det gäller de mänskliga
rättigheterna hade vi långa samtal med biskop Belo
som ju är den person som folket på Östtimor
vänder sig till. På en direkt fråga om situationen
förbättras säger han att den inte har det.
Ylva Annerstedt säger också att Sverige skall sluta
bojkotta. Jag vet inte vilken bojkott hon menar.
När det gäller vapenexporten finns ingen egentlig
bojkott, men man har beslutat sig för en restriktiv
vapenexport. Jag tycker inte att man över huvud
tagit skall exportera några vapen till Indonesien
som ju är en militärregim.
När det gäller bistånd till Indonesien finns en stor
risk att en ansenlig del av biståndspengarna hamnar
i makthavarnas egna fickor. I Indonesien har man
inte någon marknadsekonomi eftersom politiker
och militärer äger i stort sett hela näringslivet. Det
är sagt att man skall stödja en marknadsekonomi
och en utveckling i den riktningen. Jag har inte hört
att makthavarna i Indonesien är på väg att släppa
ifrån sig någon makt och införa en
marknadsekonomi. Det är familjer som äger stora
delar av näringslivet i Indonesien. Det finns mycket
att kritisera när det gäller Indonesien.
Ylva Annerstedt talade om biskop Belos närmaste
man. Det är ju inte samma katolska kyrka i
Indonesien som på Östtimor. De är skilda åt
eftersom Östtimors kyrka vänder sig mot Portugal.
Om det var i Indonesien som Ylva Annerstedt
träffade den kyrkans man hon talar om, är det
knappast biskop Belos närmaste man.
Man får inte kritisera någonting i Indonesien. Vi
träffade Röda korsets representant på Östtimor,
och vi träffade UNICEF:s representant i
Indonesien som var på tillfälligt besök på Östtimor.
De vågade inte svara på några som helst frågor om
situationen på Östtimor eftersom det råder sådan
total kontroll. Det finns över huvud taget ingen
möjlighet vare sig för folket eller organisationerna
där att uttala sig eftersom man då riskerar att få åka
därifrån. Att verka på plats låter för mig som en
omöjlighet. Man kan naturligtvis hjälpa med
bistånd, men om man kritiserar för bristande
respekt för mänskliga rättigheter får man nog packa
ihop och åka därifrån. Man är välkommen endast
om man instämmer i den politik som bedrivs och
talar väl om Indonesien.
Jag skulle ha sagt något om Västsahara och
Polisario. Men eftersom det inte finns utrymme för
det vill jag instämma i det som Maj-Lis Löw sade.
Det stämmer helt med min uppfattning i frågan.
Det är viktigt att Sverige även fortsättningsvis ger
bistånd till Västsaharas folk.
I detta anförande instämde Hans Göran Frank (s).