Herr talman! Under valrörelsen sade Socialdemo-
kraterna att arbetslösheten kommer att sjunka rejält,
kronan bli starkare och räntan sjunka med en social-
demokratisk regering. Vad av detta har egentligen
hänt? Ingenting. Arbetslösheten har sjunkit något i
den högkonjunktur vi befinner oss i, men man skulle
kunna säga att den sjunker trots den politik Socialde-
mokraterna för. Den socialdemokratiska politiken går
nämligen på tvärs mot det mesta.
Det är i företagen som de nya anställningarna skall
ske. Det är alla överens om. Vad gör då Socialdemo-
kraterna? Jo, man höjer skatter och arbetsgivaravgif-
ter, återställer turordningsregler och fackligt veto och
minskar möjligheterna till provanställning och
visstidsanställning.
Detta sker trots en stark kritik från företagare,
däribland många socialdemokratiska sådana. En poli-
tik mot företagare ger ju inte mer jobb.
Detta var förslag som socialdemokraterna lade
fram 1994. Vad föreslår man då 1995? Jo, att det
skall satsas 7 miljarder, nu devalverade till 5 miljar-
der, på att skapa, som arbetsmarknadsministern utta-
lade i budgeten, 10 000 nya jobb, som nu enligt AMS
blir 5 000 nya jobb.
Ingvar Carlsson hänvisade i vintras till regeringens
kommande sysselsättningspaket som historiskt. I detta
avseende har han fått rätt - aldrig tidigare har så få
jobb skapats för så mycket pengar. Kostnaden per
jobb är ca 1 miljon kronor. T.o.m. LO är emot RAS.
Vi moderater har i motioner påvisat hur fler arbe-
ten kan tillskapas och arbetslösheten minskas. Per
Unckel har tidigare redogjort för detta. Jag tänker
därför i återstoden av mitt anförande koncentrera mig
på de arbetsrättliga regler som finns och som måste
förändras. Möjligheter måste öppnas för enskilda
anställningsavtal mellan företag och företagare.
Den svenska arbetsmarknadslagstiftningen och
kollektivavtalen utgör en kollektivisering av arbets-
marknadsförhållanden som gör de svenska villkoren
till de mest rigida i världen. I vissa andra europeiska
länder finns till vissa delar motsvarigheter, men en
reglering med en så total omfattning finns i få andra
länder. Det finns starka belägg för att regleringen av
den svenska arbetsmarknaden hämmar en dynamisk
utveckling och därmed också tillkomsten av nya arbe-
ten.
Flera av arbetsmarknadslagarna, t.ex. lagen om
anställningsskydd, premierar dem som har arbete men
försvårar för dem som inte redan har fått fast fot på
arbetsmarknaden. Lagstiftningen bidrar därmed till en
utslagning av människor. Den karaktär av skydds-
lagstiftning som reglerna för dem som redan finns på
arbetsmarknaden har får till effekt att den rörlighet
som den nya tiden kräver kommer till stånd i mindre
utsträckning än vad som vore önskvärt. Förutom de
arbetslöshetsskapande effekter som detta får kommer
det att medföra att det blir allt svårare att få tillgång
till den arbetskraft som behövs i olika företag och
branscher.
Det var i medvetande om detta som den förra re-
geringen inledde förnyelsen av arbetsrätten. Också de
mycket blygsamma förändringar till gagn för de ar-
betssökande och dynamiken i företagen som besluta-
des 1993 har emellertid nu återtagits. Jag är övertygad
om att väsentliga förändringar av villkoren på arbets-
marknaden måste genomföras, om Sverige skall kun-
na klara konkurrensen och bereda fler riktiga arbeten.
Den nuvarande lagstiftningen motverkar den mänskli-
ga utveckling som ett samhälle i frontlinjen måste
främja.
Den förändring som vi vill se tar sin utgångspunkt
i det framträdande personliga inslaget i det nya ar-
betslivet. Det innebär att tvingande kollektiviserande
lagstiftning som en gång tillkom för det gamla in-
dustrisamhällets behov bör ersättas med så individuel-
la relationer som möjligt. Kollektivavtal kan i detta
sammanhang vara väl så utvecklingshämmande som
någonsin lagstiftning.
Vägen bort från en reglering med en halvsekel-
gammal historia med starka organiserade förmånsta-
gare är inte okomplicerad. Vi vill förorda en process
efter två linjer.
Den gradvisa reformeringen av arbetsmarknads-
lagstiftningen bör återigen igångsättas, men med mera
målmedvetna ambitioner. I god tid före år 2000 måste
all arbetsmarknadslagstiftning ha utvecklats på ett
sådant sätt att den främjar den angelägna förnyelsen
av arbetsmarknaden.
Men parallellt med denna reformering måste en
generell möjlighet öppnas för varje arbetstagare och
arbetsgivare att teckna individuella avtal. Till stöd för
sådana avtal kan behovet av en lagstiftning som regle-
rar grunderna för anställning och eventuellt andra
villkor behöva prövas.
Genom en dubbel utvecklingsstrategi av detta slag
ges arbetstagare och arbetsgivare valmöjlighet mellan
regelverken. Tillsammans med de övriga inslagen i en
politik för flera arbeten kommer det att ge fler männi-
skor tillgång till arbetsmarknaden.
Jag har tidigare redogjort för på vad sätt vi anser
att arbetsmarknaden bör reformeras, dvs. att vi tycker
att man skall riva upp den återställningsprocess som
socialdemokraterna har igångsatt. Vi vill att man skall
se över semesterfrågor, arbetstidsfrågor och ledighets-
regleringar, och vi vill också att de frågor som den av
socialdemokraterna nedlagda Arbetsrättskommittén
arbetade med bör prövas på nytt.
Men vi ser alltså att detta inte är tillräckligt. Vi
anser att det också skall ges en möjlighet till enskilda
avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. I dag tyck-
er många ungdomar att de vill jobba mer under en
kortare tid för att sedan kunna vara lediga under en
längre tid. Det bör finnas möjlighet att sluta sådana
avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare för att ge
arbetstagarna mera flexibla villkor för sin anställning.
På detta sätt ger man också möjlighet att skapa fler
arbeten än de som nu finns. Vi anser att en utredning
av detta är nödvändig.