Fru talman! Socialdemokraterna saknar en politik
för riktiga jobb. Det är dess värre den ofrånkomliga
slutsatsen av regeringens politik sedan valet i höstas.
Intrycket förstärks kraftigt av den diskussion om ar-
betsmarknadspolitiken som regeringens budgetpro-
position i januari utlöste.
Socialdemokraterna hävdar nu att de lägger om
arbetsmarknadspolitiken från passiva åtgärder till
aktiva sådana. Förslag om ett riktat anställningsstöd
på 7 miljarder kronor under ett år har varit en hu-
vudingrediens i den politik som bär arbetsmarknads-
minister Anders Sundströms signum.
En annan grundbult har utgjorts av ett starkt sub-
ventionerat stöd till naturvetarutbildning för äldre vid
universiteten. För en kostnad över två år på mer än 3
miljarder kronor skall 9 000 studerande få en avlönad
utbildning av samma slag som andra studenter tvingas
skuldsätta sig för att få.
Om och när denna välsignelsebringande socialde-
mokratiska politik genomförs kommer arbetslösheten
likväl bara att ha sjunkit med några få procentenheter.
Enligt regeringens bedömningar leder den egna poli-
tiken till en arbetslöshet 1998 på nästan 10 %.
Man får vara rätt generös med ordens innebörd om
man, som Anders Sundström gör, hävdar att detta är
att ta Sverige ur massarbetslösheten.
Fru talman! Regeringens politik kan diskuteras
utifrån två olika perspektiv:
Det första handlar om själva arbetsmarknadspoli-
tiken. Vad är nytt i det som regeringen vill göra?
Och hur fungerar detta?
Det andra, och ännu viktigare, gäller tillväxten av
långsiktigt hållbara arbeten. Kommer en sådan
tillväxt till stånd? Och vad skall hända med de
10 % som regeringen menar alltjämt skall vara ar-
betslösa 1998?
Låt mig börja med arbetsmarknadspolitiken.
I fråga om den allmänna inriktningen på de ar-
betsmarknadspolitiska åtgärderna är regeringens tal
om stora nyheter illa underbyggt. Arbetslösa skall i
framtiden engageras i utbildning eller beredskapsarbe-
ten. A-kassa och KAS skall komplettera mer aktiva
insatser. Det är inget nytt i det. Arsenalen av insatser
omfattar det som står varje regering till buds.
Det nya är just det riktade anställningsstödet och
den betalda naturvetarutbildningen. Senare skall Allan
Larssonska idén om s.k. arbetsföretag uppenbarligen
tillkomma. Samtliga dessa åtgärder har väckt mycken,
och berättigad, kritik.
Mot det riktade anställningsstödet har det anförts
att det inte finns särskilt många arbetsgivare som
nyanställer medarbetare bara för en lönesubvention
under ett enstaka år. Ett anställningsåtagande är större
och mera långsiktigt än så. Däremot finns det säkert
företag som med glädje tar emot en lönesubvention
för anställningar som de i alla fall hade tänkt göra.
Fru talman! Vad är det för vits med ett sådant
stöd?
Ett kuriöst inslag i debatten om anställningsstödet
är att regeringen argumenterar för att lägre kostnader
för företagen leder till en större anställningsbenägen-
het. Om regeringen nu äntligen har kommit till en
sådan principiell insikt frågar man sig varför samma
regering i så fall så sent som i höstas höjde skatterna
för företagen med 35 miljarder kronor. Av dessa 35
miljarder kronor i permanenta skattehöjningar vill
regeringen ursprungligen betala tillbaka 7 miljarder
kronor under ett enstaka år. Hela denna operation
skulle enligt regeringens budgetproposition skapa
110 000 nya jobb. Är det då så konstigt att allt fler
undrar hur regeringen egentligen tänker?
Samtliga riksdagspartier har emellertid avvisat
anställningsstödet i den form som regeringen ur-
sprungligen tänkt sig. Det har också en bedövande
enig kritikerkår utanför riksdagen gjort. Men skam
den som ger sig! I söndags natt slängde så Miljöpar-
tiet ut den så hett efterlängtade frälsarkransen. Ett
nedbantat anställningsstöd skall nu ta sig genom riks-
dagen, trots en fortsatt kritisk sönderskjutning av
regeringens s.k. kalkyler för detta stöd.
Fru talman! En schweizerost ter sig som en solid
klump i jämförelse med anställningsstödet efter kriti-
kernas beskjutning!
Få av dessa kritiker lär vara ense med Socialde-
mokraterna och Miljöpartiet om att detta nya anställ-
ningsstöd i någon mening skulle vara bättre än det
som Socialdemokraterna nu övergett. De mindre
företagen anser att det över huvud taget inte kommer
att ge någon effekt. AMS tror att det blir några tusen
nyanställningar - att jämföra med de ursprungliga
110 000 nya jobb som regeringen använde som ut-
gångspunkt för bedömningarna i budgetpropositionen.
Vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu gör
är att de sätter i sjön ett arbetsmarknadsstöd i
mångmiljardklassen utan påvisbara effekter. Med en
effekt på 5 000 nya jobb - den högsta uppskattning
som redovisats för arbetsmarknadsutskottet - blir det
en kostnad på 1 miljon kronor per jobb under inneva-
rande år.
Vad regeringen nu tänker åstadkomma med hjälp
av Miljöpartiet är bokstavligen ett penningslöseri
gränsande till vanvett!
Möjligen bör det också påminnas om att de mil-
jarder som Anders Sundström skall fördela över hu-
vud taget inte finns i regeringens budget. Pengarna
skall på något sätt uppstå av sig själva. Arbetsmark-
nadsministern har en del att förklara.
Lika stark verkar nu också kritiken vara mot hug-
skottet om naturvetenskaplig universitetsutbildning
för några få med en månadslön om 12 000 kr. Den
årliga kostnaden för detta hugskott är högre än hela
kostnaden för Umeå universitet.
Den föreslagna utbildningen är, säger alla, av
ovisst värde och skulle skapa skriande orättvisor
mellan olika studerandekategorier. Förslaget blir
knappast mer acceptabelt av att det förenas med en
nedskärning av högre utbildning och forskning som
saknar motsvarighet i modern tid. Nedskärningen
undergräver direkt möjligheterna att på längre sikt, då
kunskaper blir det allra mest avgörande konkurren-
smedlet, tillskapa nya och stabila arbetstillfällen.
Vad det blir av Allan Larssons arbetsföretag vet
ingen ännu. Den utredning som tog hand om förslaget
malde ner det till nästan ingenting. Det återstår att se
vad regeringen vill göra.
Lika kritisk som det finns anledning att vara när
det gäller arbetsmarknadspolitiken finns det skäl att
vara när det gäller den större frågan om hur jobb
egentligen skall komma till.
I flera studier de senaste åren, senast den svensk-
amerikanska analys av svensk ekonomi som Studie-
förbundet Näringsliv och samhälle tagit initiativ till,
understryks de strukturella brister som ligger bakom
den höga arbetslösheten:
Sverige har för få företag som växer.
De privata tjänsteföretagen har för liten omfatt-
ning, trots att just denna sektor har en potential att
anställa flera.
Skatterna på företagandet är för höga.
Lönebildningen stampar ut jobb från arbetsmark-
naden, vilka inte minst ungdomar behöver.
Arbetsmarknaden är för stel, bl.a. till följd av en
rigid arbetsrätt.
Social- och arbetslöshetsförsäkringar ger inte
tillräckliga incitament till arbete.
Utbildningen och arbetsmarknaden stödjer inte
varandra växelvis.
Sammantaget ger dessa iakttagelser bilden av en
arbetsmarknad som inte kommer att kunna hänga med
när kraven på rörlighet ökar, inte minst till följd av
den breda introduktionen av informationsteknolo-
gin.På flera av dessa mera långsiktiga områden är
regeringens politik i dag inte bara otydlig och förvir-
rad utan direkt kontraproduktiv. Sedan valet i höstas
har skatterna på företagande höjts, rigiditeten på ar-
betsmarknaden förstärkts och de långsiktiga utbild-
ningsinsatserna försvagats.
Den avveckling av karensdagen i sjukvårdsför-
säkringen som regeringen föreslår i budgetpropositio-
nen ger felaktiga signaler i fråga om angelägenheten
av att arbeta.
Nedrustningen av forskningen underminerar vårt
lands långsiktiga konkurrenskraft.
Den nyaktualiserade kärnkraftsavvecklingen läg-
ger ytterligare sten på börda.
Görs ingenting åt dessa grundläggande strukturfel
på arbetsmarknaden kommer den höga arbetslösheten
att bestå. Att döma av vad arbetsmarknadsministern
sagt och gjort i dessa hänseenden finns det knappast
skäl för någon optimism.
Vad som nu behövs är ett långsiktigt program för
flera jobb uppbyggt efter följande riktlinjer:
Företagen måste kunna växa och flera företag
etableras, bl.a. genom att avdragsrätt för riskkapi-
tal införs.
Skattesystemet måste ge goda förutsättningar för
arbete och företagande genom att skatterna sänks.
Lönebildningen måste främja rekrytering av ny
arbetskraft men också karriär och arbetsbyten.
Arbetsmarknaden måste bli en verklig marknad.
Dagens arbetsmarknadslagstiftning måste reforme-
ras och generella möjligheter öppnas för enskilda
anställningsavtal mellan företag och medarbetare.
Socialförsäkringarna måste ändras så att de främ-
jar arbete men också för att medge ett nödvändigt
skydd när rörligheten på arbetsmarknaden tilltar.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän.
Utbildningen måste vara av hög kvalitet. Den bör
kunna fortgå under hela yrkeslivet, bl.a. med hjälp
av personliga utbildningskonton.
Slutligen måste arbetsmarknadspolitikens effek-
tivitet höjas, bl.a. genom sådana ersättningsregler
att ett aktivt arbetssökande främjas.
Fru talman! En politik utifrån detta sjupunktspro-
gram ger nya, riktiga och varaktiga jobb för Sverige.