Herr talman! Äntligen har frågan om ökad jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män lyfts fram i ljuset.
Men hittills har det faktiskt mest handlat om ökad
kvinnorepresentation, dvs. fler kvinnliga landshöv-
dingar, ministrar och verkställande direktörer. Jag vill
på inget sätt förringa betydelsen av att fler kvinnor
kommer in i slutna rum, det som av tradition har varit
männens spelrum - tvärtom - men vi måste ha i min-
net att den här ynnesten bara är förbehållen ett fåtal.
Vad vi däremot nu på allvar måste börja diskutera
är principen om lika lön för kvinnor och män, som
Berit Andnor nyss nämnde.
I går fick vi genom SCB veta att löneskillnaderna
mellan kvinnor och män som avslutade gymnasieut-
bildningen på 80-talet uppgår till hela 30 000 kr per
år, och det är ju helt förskräckligt. Den här skillnaden
hittades dessutom bland kvinnor och män i samma
yrken.
Trots att vi har en jämställdhetslag och trots att
Sverige har ratificerat ett antal internationella kon-
ventioner har vi alltså fortfarande betydande lö-
neskillnader mellan kvinnor och män på den svenska
arbetsmarknaden. Fortfarande styrs nämligen löne-
bildningen av traditionella föreställningar om mäns
respektive kvinnors olika ekonomiska behov och av
det faktum att traditionellt manliga arbetsuppgifter
värderas högre än kvinnors.
Att ändra på lönesättningen handlar både om att
förändra attityder och om att förändra lagstiftning och
arbetsvärderingskriterier. Såväl fackliga organisatio-
ner som arbetsgivare har ett direkt ansvar för att
framtidens arbetsvärdering blir saklig och korrekt och
att den bidrar till att utjämna osakliga löneskillnader.
Ett sätt att komma till rätta med de arbetsgivare
och fackföreningar som medverkar till könsdiskrimi-
nerande lönesättning är att JämO får utökade möjlig-
heter att ingripa i förhållande till vad dagens lagstift-
ning medger.
Tyvärr finns en tydlig tendens till att kvinnors ar-
betsuppgifter konsekvent undervärderas, och därför
måste arbetet med att ta fram ett helt nytt arbetsvär-
deringssystem intensifieras. Som Ingrid Burman
nämnde tidigare finns exempel att hämta från Kanada,
som troligtvis har världens mest framgångsrika lag-
stiftning mot lönediskriminering och könsrelaterade
löneskillnader.
Trots att arbetsmarknadens parter säger sig verka
för lika lön mellan könen i arbetslivet förekommer
alltså betydande lönediskriminering. Därför tycker vi
att det är hög tid att lagstiftningsvägen ge parterna ett
redskap så att de kan uppfylla sina mål.
Sveriges kvinnor är hjärtligt trötta på att vänta på
lika lön. Vi kan inte, Berit Andnor, vänta till dess att
statsfinanserna är sanerade. Jämställdhet kan inte få
vara en lyx i goda tider. Därför har Vänsterpartiet i en
särskild motion krävt att regeringen får i uppdrag att
utarbeta ett förslag till lagstiftning liknande den som
finns i Kanada.
Herr talman! Om det nu skulle finnas en rättvisa i
arbetslösheten skulle det möjligtvis vara att den har
drabbat alla kategorier. Nu har ju konjunkturen vänt,
och antalet lediga platser ökar, men kravet på de sö-
kande till de lediga platserna är mycket högt ställda.
Det gäller utbildningsnivån, och det gäller personliga
egenskaper. Man skall vara kommunikativ, flexibel,
samarbetsvillig, och man skall ha lätt för att fatta egna
beslut. Litet grovt uttryckt kan man säga att det är
Hulkar som efterfrågas på den svenska arbetsmarkna-
den.
I november förra året fanns litet drygt 250 000
personer som hade varit inskrivna oavbrutet på lan-
dets förmedlingar i två år. Det är en kvarts miljon
personer. Bakom de här siffrorna döljer sig många
människor med olika typer av arbetshandikapp. Re-
geringen betonar att grupper med svag ställning skall
uppmärksammas vid prioritering av arbetsinsatser och
åtgärder. Vänsterpartiet delar den uppfattningen till
fullo. Det är oerhört angeläget att vi med all kraft
sätter in åtgärder för utsatta grupper nu. I annat fall
finns en uppenbar risk för att de aldrig kommer ens i
närheten av den reguljära arbetsmarknaden.
Det är därför med stor förvåning som Vänsterpar-
tiet har kunnat konstatera att regeringen talar men
kluven tunga. Å ena sidan skall arbetshandikappade
prioriteras, å den andra föreslås minskade resurser för
yrkesinriktad rehabilitering vid Samhall och löne-
bidrag.
Samhall har lyckats ganska bra med sin verksam-
het. Men jag tycker att det finns skäl att se över om
inte Samhall håller på att köpa verksamheter som
kräver arbetsinsatser av mer eller mindre friska per-
soner. Jag tycker att man bör ifrågasätta om det är
riktigt att Samhall skall driva vägkrogar och annan
liknande serviceverksamhet. Fortsätter man med den
typen av verksamhet finns det mycket stor risk för att
personer med svåra funktionshinder eller grava psy-
kiska problem inte kommer att platsa inom Samhall.
För att motverka detta föreslår jag att regeringen
ålägger Samhall att se till att minst 50 % av nyrekry-
teringarna, inte 40 % som föreslås i propositionen,
skall ske från de s.k. prioriterade grupperna.
Trots det jag nyss sade anser Vänsterpartiet att re-
geringen ställer ett för högt besparingskrav på Sam-
hall. Vi vill därför, vilket vi gjort i en särskild motion,
anvisa ytterligare 150 miljoner kronor till Samhall.
Vad jag också tycker är oerhört angeläget - jag
utgår från att vi kommer att få stöd från de andra
partierna - gäller förslagen om neddragning av löne-
bidragen från maximalt 90 % till 80 %. Det är en
fruktansvärt cynisk politik som vi i Vänsterpartiet
med skärpa tar avstånd ifrån. Jag skulle vilja fråga de
få socialdemokrater som är kvar här: Är ni verkligen
medvetna om vad det här får för resultat för de ar-
betshandikappade? Tror ni verkligen att det gynnar
deras ställning på arbetsmarknaden?