Fru talman! Massarbetslösheten har kommit till
Sverige. Vi har tappat 600 000 jobb under 90-talet.
Långtidsarbetslösheten är i storleksordningen
100 000. Att bekämpa arbetslösheten, att höja syssel-
sättningsgraden är det primära målet för den ekono-
miska politiken. Det finns möjligheter i en konjunk-
turuppgång, men det finns också stora risker.
Jag hoppas att vi inte bara skall skylla på varandra
partierna emellan i dag. Jag kan hålla med Anne
Wibble om att det inte finns några "kvickfix"-
lösningar. Det finns inga lätta enkla lösningar. Det
skall också arbetsmarknadsministern tänka på.
Av de inledande inläggen här står det också klart
att det finns en rågång mellan borgerligheten och
arbetarrörelsen. Borgerligheten under Bildt och
Wibble står för en helt annan linje: försämrade trygg-
hetssystem, neddragning av a-kassan, slopande av
arbetsrätten - om det blir lättare att sparka folk, blir
det kanske flera jobb, en logik som jag inte förstår -,
privatisering, ökning av löneskillnader, en massiv
sänkning av skatter, särskilt till kapitalägare, passiv
väntan på marknadskrafterna samt en försämrad kvali-
tet på arbetsmarknadspolitiken. Vidare vill man ha
flera praktikjobb och ungdomspraktik, dvs. gratisarbe-
te, och flera ALU-jobb.
Om Anne Wibble läser vidare i Långtidsutred-
ningen skall hon finna hur drastiskt man säger nej till
den typen av arbetsmarknadspolitik. Man talar i stället
för bättre förmedling, ökad rörlighet och ökad kompe-
tens. Det är en politik som vi kan ställa oss bakom när
det gäller arbetsmarknadens funktionssätt, om den
kompletteras med en effektiv regional politik som gör
att hela Sverige kan leva.
Borgerligheten drog nytta av arbetslösheten.
Människor blev rädda. Facken försvagades. Kapital-
ägarna fick större kraft. Detta är en god miljö för den
borgerliga världsbilden.
För arbetarrörelsen väntar nu några huvuduppgif-
ter: sanering av statsfinanserna, flera skall sättas i
jobb på rättvis grund, få bort det passiva kontantbi-
dragsberoendet och en aktiv arbetslinje i arbetsmark-
nadspolitiken.
Det betyder, arbetsmarknadsministern, att när vi
sanerar statsfinanserna så skall vi vara rädda om våra
pengar. Vi måste visa litet budgetdisciplin i arbetet.
Det gör man normalt, åtminstone på Finansdeparte-
mentet.
Arbetsmarknadspolitiken har haft en tung börda
att bära. AMS kan inte hantera 6 % av arbetskraften.
Det går inte att upprätthålla kvalitet. Sedan får AMS
stå i skottgluggen när det görs misstag och när kvalite-
ten inte blir tillräckligt hög. Men vad är alternativen?
Som finansminister hade inte Anne Wibble en till-
räcklig politik, vare sig näringspolitik eller politik för
den offentliga sektorn, för att använda skattemedel på
ett effektivt sätt. Då blev drösar av människor arbets-
lösa. Antingen skall man lämna dessa människor helt
vid sidan och föra över dem till socialbidragskön,
eller också skall man försöka att ge dem bättre kom-
petens och därmed en chans på arbetsmarknaden.
Regeringens handlingsplan för arbete är en riktig
prioritering, men målet är för lågt satt. Och det måste
Anders Sundström ha klart för sig, att om vi 1998 har
6 % öppen arbetslöshet - 10 % öppen arbetslöshet,
om man räknar med dem som finns i åtgärder - då är
det en katastrof för de arbetslösa, för Sverige och för
arbetarrörelsen. Det är helt oacceptabelt, och det är
också skälet till att Vänsterpartiet har rest mycket
mera offensiva krav och lagt fram förslag om en
mycket kraftfullare arbetsmarknadspolitik. Vi kan inte
acceptera den höga öppna arbetslösheten. Vi måste
hålla i pengarna och säga nej till dåliga förslag.
Efter att ha hört den inledande talarrundan vill jag
göra några kommentarer. Jag vill fråga Anders Sund-
ström hur det är med omdömet och kompassen med
tanke på den DN-artikel som man kunde läsa för
några veckor sedan. Han tyckte då att Folkpartiet
verkade att vara en alldeles utmärkt partner när det
gällde att främja sysselsättning och arbetsmarknads-
politik på den grund som vi fick mandat för i valet.
För mig var det självklart redan då - nu borde det
vara självklart för Anders Sundström - vilken väg
som bör väljas.
Man kan fråga sig vad problemen beror på. Ja, det
fanns konjunkturella problem och ekonomiska pro-
blem. Ecu-anknytningen var en katastrof. Anne
Wibbles åtstramningspolitik i början av perioden var
en katastrof. Satsningarna på arbetsmarknadspolitik
gjordes för sent. Också den kasinoekonomi på 80-
talet som socialdemokraterna bar ett djupt ansvar för
var en katastrof.
Men det finns också strukturella problem, det är
jag övertygad om. Vi har slagit ut mycket produk-
tionskapacitet. Vi har fortfarande ett beroende av
basnäringarna när det gäller trä, stål och papper som
är orimligt - 58 % av nettoexportintäkterna kommer
därifrån.
Om tio tjugo år måste vi ha en helt annan situa-
tion. Vi måste vara inriktade på miljöteknik och kun-
skapsintensiv industri. På NUTEK är man alldeles
klar över detta. Skall vi göra det jättelyftet krävs det
investeringar och kompetensutveckling på ett sätt som
vi under många år inte har sett maken till i Sverige.
Det är livsfarligt med den tudelade ekonomi som
vi har. Vi har en devalveringsboom i exportindustrin,
samtidigt som småföretagen på hemmamarknaden
praktiskt taget går på tomgång och inte har pengar
och därför inte kan anställa.
Man säger ofta att arbetsmarknaden står alldeles
stilla. Det är inte alls rätt. I en undersökning från
Arbetsmarknadsdepartementet hade utredningschefen
Wadman tagit fram en serie uppgifter som visar att vi
har en mycket god sysselsättning inom privat sektor.
Det sprids mycket fördomar för att attackera arbets-
marknadspolitiken och den offentliga sektorn.
På samma sätt har det framkommit mycket mate-
rial av samma slag inom ramen för den arbetsmark-
nadspolitiska kommittén. Det är stor dynamik på
arbetsmarknaden, det råder inte stillestånd.
Det finns strukturella problem. De äldre får inga
jobb. De förbigås och diskrimineras. Invandrarna har
en förskräcklig situation. Förvärvsfrekvensen för dem
har sjunkit till under 40 %. Flera nationaliteter har
nästan ingen förvärvsfrekvens. Arbetshandikappade
får allt svårare. Regeringen bidrar nu med att stöta ut
dem genom att göra kraftfulla inbesparingar just på de
arbetshandikappade.
Kvinnor finns inom den offentliga sektorn. Där
görs neddragningar. Förtidpensionerna är ett av de
värsta problemen. Man stöter ut människor när man
exploaterat dem, när arbetskraften är utsugen, när
människorna är förslitna, när de aldrig fick någon
kompetens. Så säger man: Var så god och gå, ta an-
svar själv. Du har för hög försäkring, det är för dyrt
med förtidspension.
Det är så borgerligheten resonerar. 410 000 män-
niskor i arbetsför ålder förtidspensionerades, över
600 000 är arbetslösa totalt. Över 1 miljon människor,
25 % av arbetskraften, är utan arbete. Fråga varför vi
har statsfinanser i moras!
Deltidsarbetslösheten ökar just nu när arbetslöshe-
ten sjunker i stort, dock ganska litet. Deltidsarbetslös-
heten ökade med 20 %. 145 000 människor, nästan
alla kvinnor, är deltidsarbetslösa. Det är ett oerhört
stort strukturellt problem. Regionalt har vi också
strukturella problem.
Dessa strukturella problem hör ihop med den nya
arbetsmarknaden. Allt fler jobbar på kort tid. Nä-
ringslivet begär hög kompetens. Jag läste i går i Da-
gens Nyheter att ny teknik slår ut arbetarna. Präst
stöttar avskedade metallare. Civilingenjörer anställs
av ABB Relay. Det får väl RAS-stöd för att anställa
nya "civilare", medan 135 metallarbetare får gå. De
har gjort sitt. De hat stått för svenska exportinkomster
och skapat den välfärd som vi alla här är med och äter
upp. Nu får de gå.
Var finns kompetensutvecklingen? Vänsterpartiet
har lagt fram en serie förslag i år som innebär att
företagen får ta ansvar, att näringslivet får dela med
sig, ta tillbaka något av det sociala ansvar som fak-
tiskt fanns förr. Det går utför med den nya strukturen
på arbetsmarknaden i dag.
Det handlar om rehabilitering av människor för att
förhindra förtidspensionering. Det handlar vidare om
kompetensutveckling, att inrätta ungdomspraktikant-
platser där man får stå för kostnaden. Vi har föreslagit
en plats per 50 anställda. Det är ett bra sätt att intro-
ducera unga människor i näringslivet vilka ju är vår
framtid. Utan produktion står vi oss slätt.
Varför alla dessa attacker mot målet arbete åt alla?
Anne Wibble citerade SNS-rapporten. Några utländ-
ska, amerikanska, forskare har sagt: Det går inte bra
för er. Förut sade alla: Oj, vad get går bra för er. Det
var innan borgerligheten satt sig i regeringsrummet.
Fantastiskt att Sverige har kunnat klara den låga ar-
betslösheten! Nu skall alla förklara varför vi har den
höga arbetslösheten. Är skälet a-kassan, är det arbets-
rätten, är det det faktum att vi inte var med i EU? Man
tar det mesta. Man har ett mycket magert material,
men man blåser upp det hela och drar sina slutsatser,
och så är politikerna där med sina slutsatser.
Det finns också det motsatta. I den senaste EFA-
rapporten sägs det mycket tydligt att den höga ung-
domsarbetslösheten inte bror på systemfel på arbets-
marknaden. Den beror på efterfrågeraset.
Jag kommer senare att gå igenom våra förslag på
arbetsmarknadspolitikens område och sysselsätt-
ningspolitiken i stort. Låt mig bara säga: Det är inte
till höger som arbetsmarknadsministern har att finna
stöd om vi skall kunna ta oss ur krisen i Sverige.