Herr talman! Arbetsmarknadsfrågorna gäller inte
bara rätten till arbete och rätten att försörja sig själv.
De handlar också om villkoren i arbetet och om rätten
och möjligheten att få stanna kvar i arbetslivet hela
vårt yrkesverksamma liv fram till ålderspensionering-
en. Och detta utan att vi skall sorteras bort på grund
av bristande kompetens, fel ålder, fel kön, fel efter-
namn eller fel språk.
Om vi skall ha den ambitionen och den målsätt-
ningen krävs det en rad förändringar. Det krävs bl.a.
en ny arbetsrättslagstiftning. Den lagstiftning som vi
har i dag växte fram utifrån 70-talets industrisamhälle
och utifrån hur vi då hade organiserat vårt arbetsliv.
Då fanns det stora företag. Man hade ett direkt ägan-
de, och det fanns stora arbetsenheter.
Sedan dess har det hänt mycket i arbetslivet. Nu
finns det indirekt ägande, nätverk och bolagiseringar
inom koncerner. Den offentliga sektorn har också
ändrat sin verksamhet. Där finns det i dag både en
stark decentralisering och en stark central styrning.
Nya företags- och anställningsformer har också
vuxit fram. Jag pratar då om entreprenörsskap, ut-
hyrning av arbetskraft och konsulter som finns inhyr-
da i företag och olika verksamheter. Detta har hänt
samtidigt som arbetsrättslagarna har varit oförändra-
de.
Vad har då hänt. Jo, de nya verksamhetsformerna
och de nya anställningsformerna har vuxit upp vid
sidan om. Arbetsrättslagarna täcker inte längre det
arbetsliv som finns i dag.
Om vi tittar på vad som har hänt när det gäller an-
ställningarna kan vi se att under det första halvåret
1994 var 75 % av dem som anställdes inte tillsvidare-
anställda utan de var visstidsanställda. Det är en form
av anställning som inte heller täcks av lagen om an-
ställningsskydd. Den kom till för att trygga arbetsta-
garnas rättigheter. Lagarna finns för en form av an-
ställning. Verkligheten har utvecklat andra former.
Det krävs en ny arbetsrättslagstiftning.
Nu har regeringen beslutat att tillsätta en arbets-
rättskommission som skall bestå av parterna och vars
uppgift skall vara att genom kollektivavtal förändra
arbetsrätten. Detta är ett mycket lovvärt initiativ, men
det räcker inte eftersom kollektivavtalen aldrig kom-
mer att täcka hela arbetsmarknaden. De kommer inte
att reglera detta med entreprenörskap och kon-
sultverksamhet t.ex. Det räcker inte eftersom det inte
kommer att fånga upp sådana problem som att säkra
yttrandefriheten i arbetslivet. Det kommer inte att lösa
en av vår framtids största frågor, nämligen rätten till
kompetensutveckling för alla. Det kommer inte att
lösa frågan med deltidsarbetslösas rätt till en högre
tjänstgöringsgrad. Det kommer inte heller att kunna
fånga upp den ojämna maktbalans som finns i dag
mellan parterna när det gäller att kunna utveckla infly-
tande, höja statusen på arbetstagarna, påverka strate-
giska beslut som var man skall utlokalisera och var
man skall lägga arbetstillfällen. Den här maktbalansen
mellan parterna är själv kärnan i demokratin i arbets-
rätten. Skall vi kunna förändra detta måste vi ha en ny
arbetsrättslagstiftning som flyttar över makt från ar-
betsgivare till arbetstagare.
Jag skall lyfta fram några av de frågor som jag an-
ser att en arbetsrättskommitté skall behandla. Det är
yttrandefrihet och rätten till kompetensutveckling,
som är en fördelningspolitisk fråga. Det är också
rätten att ha ett utökat inflytande.
Nu ser jag att taletiden går mot sitt slut. Jag skall
lämna frågan om arbetsrätt för att ägna de sista se-
kunderna till sextimmarsdagen, den kanske största
frågan när det gäller att reformera arbetslivet.
Att sänka arbetstiden är inte bara en fråga om sys-
selsättning. Det handlar också om att minska arbets-
skador. Det handlar om att höja livskvalitet. Det är
också en fråga om jämställdhet.
I dag vet vi att kvinnor med små barn jobbar 30
timmar i veckan. De bekostar sin arbetstidsförkort-
ning själv medan män i samma situation jobbar mer
än 40 timmar i veckan. Detta är en en könsfråga likväl
som det är en sysselsättningsfråga och en livskvali-
tetsfråga.