Fru talman! Dagens debatt har rubriken Syssel-
sättningspolitiken. Jag tycker att det är en missvisande
och felaktig rubrik, eftersom det som behövs är arbe-
te, arbete som man kan försörja sig på.
Att knäcka arbetslösheten är den övergripande
utmaningen för oss i Folkpartiet. Att få fler personer i
arbete i privata företag, till en lön som de kan försörja
sig på, det är faktiskt nyckeln till de flesta problemen
i Sverige. Vi kommer inte att klara statsskulden eller
budgetunderskottet utan många fler i arbete, vi klarar
inte välfärden utan den ekonomiska bas som fler i
arbete ger, och vi klarar inte att lösa upp människors
vanmakt, den känsla av utanförskap som allt fler får,
utan många fler i arbete.
De senaste veckorna har det kommit flera bidrag
till en diskussion om hur detta skall gå till. I onsdags
presenterades 1995 års långtidsutredning, och några
veckor dessförinnan kom en skrift från SNS med
rubriken Välfärdsstat i omvandling. I båda de här
studierna diskuteras särskilt läget på arbetsmarkna-
den.
Det är en formidabel uppgift att knäcka arbetslös-
heten. För knappt ett år sedan lurade ni socialdemo-
krater säkert ganska många människor att tro att det
skulle räcka med att byta regering. Ni lovade att den
öppna arbetslösheten skulle ner till under 5 % redan
1995 - det är nu det! Detta visar sig nu vara en bluff.
Om man skall tro Långtidsutredningen når vi inte ner
till 5 % förrän år 2010, detta berömda år.
Ännu år 1998 kommer enligt budgetpropositionen
nästan var tionde människa att gå utan jobb, att vara
öppet arbetslösa eller föremål för arbetsmarknadspo-
litiska åtgärder. Enligt Långtidsutredningen sjunker
sedan arbetslösheten mycket långsamt till ungefär
7,5 % totalt, dvs. med bara 2 procentenheter på tio år.
Detta kallas i Långtidsutredningen "den goda ut-
vecklingen" - det finns också ett värre scenario, där
arbetslösheten ligger kvar på över 11 % hela tiden. Ett
sådant samhälle riskerar att bli kallt och intolerant, ett
samhälle där människor ställs mot människor, och
många många saknar känslan av samhällsgemenskap.
Jag är, fru talman, helt övertygad om att varken
arbetsmarknadsministern eller någon annan vill ha ett
samhälle med permanent massarbetslöshet, men den
viktiga frågan är faktiskt om regeringen är beredd att
göra omprövningar och att slakta ett antal heliga kor
för att undvika detta. Det räcker nämligen inte med att
hoppas, och det räcker definitivt inte med att köra
vidare i samma hjulspår, med högre skatter på jobben,
mer AMS-insatser, ett nytt hastigt insatt bidrag för
byggande eller ens arbetsmarknadsministerns omhul-
dade RAS.
Det är inte ens så att det är arbetsmarknadspoliti-
ken i traditionell mening som är nyckeln till hur vi får
fler människor i arbete. I SNS-rapporten påstås det
helt frankt att åtgärdsprogram för kanske 5 % av ar-
betskraften tränger undan riktiga jobb och minskar
möjligheterna att få fler i vanliga arbeten. I Långtids-
utredningen sticker man inte ut hakan fullt så mycket,
men man säger ändå: "Utredningen bedömer arbets-
marknadspolitikens effekter som tämligen osäkra."
Detta är mycket hårda ord om den svenska ekonomis-
ka politikens flaggskepp, den aktiva arbetsmarknads-
politiken. Effekterna är "tämligen osäkra".
För säkerhets skull skall jag omedelbart säga att
jag inte anser att alla AMS-insatser är improduktiva,
och jag vill gärna lägga till att jag inte heller anser att
jobb inom den offentliga sektorn är tärande, men att
satsa på mer av detta är i dag ingen lösning. Det som
behövs är fler arbeten i privata företag, som leder till
produktion av varor och tjänster som säljs på en
marknad.
Nyckeln till fler jobb är alltså expansion i nä-
ringslivet. Det är det vi borde diskutera. För att än en
gång citera Långtidsutredningen: "Detta ställer frågan
om tillväxten på sin spets: vilka förutsättningar ska
möjliggöra denna expansion i näringslivet?"
Vi har i Folkpartiet i ett ganska stort antal motio-
ner beskrivit vad vi anser vara viktigast. Jag vill påstå
att flertalet av våra parti- och kommittémotioner
handlar just om detta, om hur vi kan skapa förutsätt-
ningar som möjliggör en så snabb expansion av nä-
ringslivet att vi knäcker arbetslösheten. Det gäller
våra förslag om den ekonomiska politiken i stort, fler
och växande företag, bättre konkurrens, informations-
teknologi, utbildningspolitik och naturligtvis också
arbetsmarknadspolitiken.
Det gäller också våra förslag inom socialpolitiken.
För att fler människor skall våga satsa på företagande
som ger jobb, våga satsa på förändringar, krävs inte
bara bra villkor vad gäller exempelvis skatter och
arbetsrätt, utan enligt min mening krävs också en väl
fungerande välfärdspolitik vad gäller skolor, sjukvård,
äldreomsorg lika väl som pålitliga trygghetssystem.
Den som tar risker i ett nytt eller växande företag
måste ju veta att han eller hon får en chans till om det
går snett, och det händer ju ganska ofta. Den generella
välfärden är alltså nödvändig inte bara av sociala skäl
utan också med hänsyn till ekonomins funktionssätt.
Det största hotet mot välfärden kommer enligt min
uppfattning varken från den konservativa lilla-
världen-filosofin eller från den socialdemokratiska
återställarna mot minskad valfrihet, utan det kommer
just från regeringens oförmåga att föra en politik som
ger förutsättningar för fler jobb. Resultatet blir att
verkligheten tvingar fram den ena nedskärningen efter
den andra och att allt färre människor vågar ta risker i
förändringar.
Min fråga, fru talman, är egentligen mycket enkel:
Vågar ni socialdemokrater tänka om, vågar ni tänka
om för att möjliggöra en kraftig expansion i näringsli-
vet? Det är alldeles uppenbart att ni inte vågar stöta er
med LO och ändra arbetsrätten så att småföretag
vågar anställa fler. Tydligen vågar ni inte heller utma-
na fördelningsfundamentalisterna och ge skatteavdrag
för s.k. kapitalister som vill starta företag eller sätta in
pengar i grannens nya företag. Men vågar ni ta en
diskussion med AMS-etablissemanget om att det
kanske inte är så att ju mer AMS-insatser desto bätt-
re? Pengarna kanske gör större nytta om de används
till en sänkning av arbetsgivaravgifterna.
Vågar ni medge att arbetsdelning som metod att
minska arbetslösheten är fel tänkt från börja till slut?
Vågar ni erkänna att låglönekonkurrens från de forna
kommunistländerna ställer lönebildning och skatte-
politik inför helt nya utmaningar? Vågar ni t.ex. tala
högt och ljudligt om att det måste löna sig med ut-
bildning för att man skall få en explosion av nya kun-
skapsföretag, att det är fel att utbildningslönepremien
har sjunkit från nära 80 %, som den var på 60-talet,
till ca 20 %?
Fru talman! Jag är helt säker på att arbetsmark-
nadsministern har hört många historier om människor
som erbjudits jobb men som inte velat ta dem utan
hellre fortsatt med a-kassa. Om inte, lever han i ett
glashus fjärran från verkligheten. Ingen vet naturligt-
vis hur vanligt detta är. Och det anses inte passande
att diskutera det, eftersom det är fusk. Men det är
farligt om en sådan uppfattning breder ut sig. Jag vill
gärna veta vad arbetsmarknadsministern har gjort för
att motverka sådant fusk. Om han ingenting har gjort,
undrar jag vad han tänker göra.
För närvarande verkar Anders Sundström mest
intresserad av RAS - operation Rädda Anders Sund-
ström, som det numera kallas här i korridorerna. Att
göra upp med Miljöpartiet och låna 7 miljarder kro-
nor för detta är faktiskt pinsamt. Det enda intressanta
med RAS är att det är ett indirekt erkännande av att
sänkta löneskatter ger fler jobb. Det är desto mer
egendomligt att ni först höjer en massa skatter, för då
inser ni ju rimligen att detta ger färre jobb, och det var
väl ändå inte meningen.
Under förra året fästes ganska stora förhoppningar
till en begynnande ökning av antalet människor med
jobb. Under det första halvåret var också ökningen
mycket snabb, ovanligt snabb. Men under andra halv-
året har antalet jobb fallit tillbaka och faktiskt minskat
lika mycket som de gjorde under 1993. I december
1994 var antalet jobb tillbaka på samma nivå som i
december 1993. En slutsats som för mig ligger nära
till hands är att den förda återställarpolitiken i varje
fall inte har medverkat positivt till fler riktiga jobb.
Det ställer än en gång frågan om socialdemokraterna
vågar tänka om på sin spets.
Fru talman! Den är en formidabel uppgift att bryta
den trend av färre jobb i privat sektor, som har pågått
under hela efterkrigstiden. Den centrala frågan är om
ni socialdemokrater vågar göra upp med gamla för-
domar, eller om det bara är munväder att ni håller
med om att jobben måste komma från privat sektor.
För att citera Kjell-Olof Feldt i Dagens Nyheter av i
dag: "Det går inte att bara vifta bort idéer och uppslag
som kan vara fruktbara även om de kommer från fel
håll." Vågar ni tänka om för att knäcka arbetslöshe-
ten, Anders Sundström? Annars är det synd om Sveri-
ge och de arbetslösa.