Fru talman! Jag tycker att det är litet beklämman-
de, Anders Sundström, att arbetsmarknadsministern
skall behöva tala om att han läser en bok och därige-
nom förstår hur jobbigt många människor upplever
arbetslösheten. Jag trodde faktiskt i min enfald att
Anders Sundström hade litet närmare kontakt med
verkligheten. Jag tror att var och en av oss övriga här
i kammaren dagligen träffar människor som saknar
jobb och som vill ha jobb. Man behöver inte citera
böcker.
Det är faktiskt inte Anders Sundströms vilja att
bekämpa arbetslösheten och att få fram nya jobb som
är ifrågasatt. Jag ifrågasätter inte med ett ögonblick
hans goda vilja, utan det som jag är intresserad av att
diskutera, och där jag har stora frågetecken, är hans
förmåga.
Det är en väldigt stor skillnad mellan det som sägs
i regeringens propositioner och inlägg här i kammaren
och regeringens förslag. Man säger att man förstår att
det är i nya, privata företag som de nya jobben skall
komma och att mängden av nya jobb är den bas på
vilken hela samhällsgemenskapen vilar. Men när det
sedan kommer till de konkreta förslagen, är de tyvärr
kontraproduktiva, där den ena handen tar och den
andra ger och man vet inte vad det blir av det hela.
Om man ser till den faktiska effekten - jag säger
inte att detta bara beror på regeringens politik - visar
det sig att den uppgång i sysselsättningen som kom
under första halvåret i fjol försvann under andra halv-
året. Vid jultid var sysselsättningen tillbaka på en
mycket låg nivå.
Det finns inte heller i verkligheten något stöd för
att regeringens politik är bra. Jag tror inte att det är
möjligt att lösa detta problem och knäcka arbetslöshe-
ten om man inte tar till sig att det egentligen inte
handlar om mera arbetsmarknadspolitiska insatser,
eller ens en annan inriktning av sådana, utan att det
handlar om åtgärder för att främja nyföretagande,
småföretagande, tjänsteföretagande och kunskapsföre-
tagande.
Jag tycker att det är beklämmande att arbetsmark-
nadsministern visar sig vara så litet öppen för nyheter,
för nytänkande och för att göra upp med gamla heliga
kor. Jag ställde en konkret fråga om utbildningslöne-
premien. Många av oss hoppas på just kunskap och
utbildning som ett medel för människor att slippa
hamna i låglönejobb. Det är väldigt viktigt. Då kan
man inte bara ha en massa platser i utbildning och
annat eller tillfälliga ettåriga eller tvååriga premier,
som gör att vissa ungdomar får studera på mycket mer
generösa villkor än andra, vilket förmodligen upplevs
som mycket orättvist. Man måste i stället ha en lång-
siktig inriktning.
Är arbetsmarknadsministern beredd att säga att
avkastningen på utbildning är för dålig i Sverige i
dag? Är han beredd att verka för att det som på tek-
nokratspråk kallas utbildningslönepremie måste tas
upp? Det är oerhört mycket viktigare än många andra
saker.
Får jag också säga till Birger Schlaug när det gäl-
ler att dela på jobben, att det leder till ransonering av
jobb och av lön. En 35 timmars arbetsvecka innebär
en lönesänkning med 10-12 %, och jag undrar hur
många som upplever att detta är en kraftig ökning av
livskvaliteten. Det blir i själva verket en ohyggligt
påfrestande ransonering av jobb, av välfärd och av
lön. Det är helt destruktivt.
Att tro att det är någonting annat än våra samlade
arbetsinsatser som skapar grunden för välfärden och
en viktig del av livskvaliteten är att tänka galet. Jag
hoppas verkligen att arbetsmarknadsministern var
mera obenägen att lyssna på det än han var i några
andra sammanhang när Birger Schlaug talade.