Herr talman! Sverige har i dag en arbetslöshet som
på en god europeisk nivå. Arbetslösheten omfattar i
dag mer en halv miljon människor, en stor del av
dessa är ungdomar. På några få år har Sverige gått
från en nation i full sysselsättning till en nation i mas-
sarbetslöshet.
Den tidigare borgerliga regeringen tog i praktiken
inte arbetslösheten på allvar. Trots en del halvhjärtade
åtgärder fortsatte arbetslösheten att stiga. Naturligtvis
kan inte hela skulden för arbetslösheten läggas på den
tidigare regeringen, men den får ta en betydande del
av ansvaret för arbetslösheten.
Ett av skälen till den stora arbetslösheten var den
ensidiga kopplingen till ecun, som uppskattningsvis
kostade 100 000 jobb i den exportberoende delen av
industrin. Detta kan naturligtvis inte göras ogjort, men
det är bra att ha med i diskussionerna inför regerings-
konferensen 1996 och i diskussionen om den svenska
valutan.
Den arbetslöshet som vi ser i dag för med sig
otroliga sociala konsekvenser, inte bara genom be-
lastningen på statsskulden och de effekter den belast-
ningen får på andra område. Speciellt allvarlig är den
höga ungdomsarbetslösheten, ungdomar som aldrig
kommer in på arbetsmarknaden utan tvingas leva på
socialbidrag. Erfarenheterna från andra europeiska
länder, där massarbetslösheten har bitit fast sig, för-
skräcker. Där har generationer av ungdomar helt
slagits ut från arbetsmarknaden. Frågan om återgång
till den fulla sysselsättningen är en överlevnadsfråga
för vårt samhälle. Klarar vi inte den uppgiften kom-
mer vi heller inte att klara många andra av de ange-
lägna uppgifter som ligger framför oss.
Herr talman! Regeringen har presenterat det mest
ambitiösa programmet för att bekämpa arbetslösheten
någonsin. I regeringens proposition finns ett batteri av
åtgärder för att bekämpa arbetslösheten. Det finns
också en betydelsefull omfördelning från passiva
åtgärder till aktiva åtgärder, särskilt glädjande är att
en stor del av åtgärderna riktar sig mot ungdomar, för
att få ungdomar på arbetsmarknaden.
Förslaget om ungdomsgaranti gör att ingen ung-
dom behöver gå arbetslös mer än hundra dagar innan
den erbjuds arbete eller utbildning.
Budgeten innehåller också en mängd olika åtgär-
der för sanering av statens finanser, vilket är nödvän-
digt efter de senaste årens lavinartade ökning av bud-
getunderskottet och utlandsskulden. Regeringen har
gjort sitt bästa för att fördela dessa bördor rättvist.
Men ett förslag diskriminerar starkt just ungdomar,
nämligen förslaget om att avskaffa a-kassan för alla
under 20 år.
Förslaget leder till att ingen under 20 år kan på-
räkna sig någon ersättning från a-kassan. Ungdomar
kommer således att vara den enda grupp som inte kan
påräkna sig samhällets stöd, trots att de fullgjort alla
sina plikter gentemot samhället. Det är inte svårt att
föreställa sig de protester ett sådant förslag skulle ha
fått om det hade riktat sig mot någon annan grupp på
arbetsmarknaden. Nu riktar sig förslaget mot ungdo-
mar. Ungdomar som jobbat sedan de gick ut grund-
skolan och som börjat att bygga sina egna liv med
boende och familj lämnas vid sidan av trygghetssys-
temen vid tillfällig eller längre tids arbetslöshet. En
berättigad fråga blir då varför den som år 19 år och
har jobbat i fyra av dessa inte skall ha rätt till a-kassa
medan en ett år äldre kamrat som bara jobbat ett år
har det.
Naturligtvis skall alla trygghetssystem utformas på
ett sådant sätt att de inte låser fast människor i lång-
siktigt bidragsberoende. Men det gäller alla grupper
på arbetsmarknaden. Systemet måste utformas så, att
varken en 19-åring eller en 45-åring blir beroende av
bidrag för sitt uppehälle. Systemet måste prioritera
utbildning och åtgärder framför öppen arbetslöshet
utan att för den sakens skull riva upp tryggheten för
människor som är arbetslösa under en kortare tid.
Är det rimligt att en ung byggnadsarbetare som i
fyra år har betalat till sin a-kassa och sedan blir ar-
betslös skall ha som enda utväg att uppta gymnasi-
estudier. I stället för att under en månad få ekonomisk
trygghet skall han göra ett uppehåll i sin yrkeskarriär
för att börja studera.
En betydligt bättre åtgärd för att undvika bidrags-
beroende är att villkora a-kasseersättning med att den
arbetslöse inte bara skall ta anvisat arbete. Han bör
också vara skyldig att anta lämplig utbildning eller
åtgärd. På detta sätt skapas ett tryck från öppen ar-
betslöshet mot aktiva åtgärder och utbildning utan att
vissa grupper utestängs från tryggheten.
För att kunna göra motsvarande besparing i ar-
betsmarknadsförsäkringen menar jag att riksdagen bör
överväga två andra besparingar. En möjlig besparing
är att en sänkning av dagens tak för ersättning från a-
kassan. Detta drabbar främst de välbeställda som
hittills har undgått neddragningar av sin trygghet.
Därmed är detta en mer rättvis politisk reform.
En annan möjlig åtgärd är att skärpa arbetsvillko-
ret i a-kassan. Det drabbar i och för sig också ungdo-
mar, men det drabbar betydligt rättvisare och hindrar
att en grupp helt utestängs från trygghetssystemet.
Min förhoppning är att denna riksdag inte skall
vara en riksdag som tar de första stegen mot att lyfta
ur ungdomar ur den generella välfärdspolitiken. Det
finns betydligt bättre vägar att gå, både för att vända
politiken mot mera aktiva åtgärder och för att göra de
nödvändiga besparingarna.