Herr talman! Min debut i riksdagen samma dag
som budgetpropositionen lades fram gjorde att jag
som tidigare kommun- och landstingspolitiker ställde
mig alltmer frågande till regeringens politik. Jag hade
nog ändå inte velat tro att Socialdemokraterna skulle
göra så litet för att hjälpa de arbetslösa.
Jag mötte före valet flera resignerade människor
som vantrivdes med sin arbetslöshet, som i sin situa-
tion inte vågade lita på fyrpartiregeringen och som
trodde att Socialdemokraterna skulle göra mera. De
här människorna sade: Vi står ut till hösten. Då ändrar
det sig.
Man syftade på valet. Vad skall då dessa arma
människor tänka i dag? Måste de vänta till nästa val?
Arbetsmarknadspolitiken kan inte ensam bära an-
svaret. Det handlar om den ekonomiska politiken i
stort, maximalt med näringspolitiska insatser och
regionalpolitiska insatser - ett område där det i dag i
stället finns en stor oro för att miljonerna skall för-
svinna. Det är ett skräckscenario för oss kvinnor. Det
handlar också om utbildningspolitiken. Från den onda
cirkeln måste vi in i den goda med ökad tillväxt,
minskad arbetslöshet och förbättrade statsfinanser.
Regeringen måste sluta cirkla runt den onda cir-
keln och våga bryta ansatsen och stanna upp för att ta
sig in i den goda. Första steget är en strategi för till-
växt. Varje svenskt hushåll skulle i dag ha haft
140 000 kr mer i inkomst om vi sedan 1970 hade haft
samma tillväxt som övriga OECD-länder.
Och än slank hon hit, och än slank hon dit, och än
slank hon ner i diket ... Ner i diket återfinns just som
rubrik i NBER-rapporten Välfärdsstat i omvandling.
Att ta sig upp handlar om långsiktighet. Det
handlar om långsiktigt sänkta arbetsgivaravgifter -
inte om att samtidigt höja arbetsgivaravgifterna med
den ena handen och att kortsiktigt sänka med den
andra. Då uppstår det förvirrande motpoler för ar-
betsgivaren. Skall man i efterhand skicka pengar till
arbetsgivaren och buga och tacka för dem som an-
ställts efter den 1 januari, eller hur är det tänkt?
Småföretagarna deklarerar klart att de inte vill ha
den typ av stöd som regeringen nu lägger fram i mil-
jarder genom RAS i ett konjunkturläge där företagen
ändå måste nyanställa. Är det månne detta företagen
väntar på? Övertidsuttagen inom industrin ökar ju
återigen och ligger nu på 4,5 %. Vågar man inte an-
ställa nya? Detta måste regeringen ta ansvar för.
Varför inte ta vara på den positiva rörlighet som
ändå finns på arbetsmarknaden? SCB har visat att
arbetslösheten år 1993 låg på 356 000 personer. 1994
var det en minskning med 16 000. Det kan tyckas
litet, men tittar man noga på rörligheten så ser man att
370 000 nya arbetslösa kom till. 250 000 personer
förlorade sina arbeten. 350 000 personer gick till
utbildning efter arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Och faktiskt - 290 000 personer fann ett arbete! Om-
kring 32 % fick alltså ett arbete före årets slut.
Regeringen talar om arbetsföretag, att i statlig bo-
lagsform statsanställa arbetslösa och hyra ut dem.
20 000 arbetslösa skulle hyras ut för att utföra olika
arbetsuppgifter.
Hur frivilligt det än kan låta, skulle jag som ar-
betslös inte tycka att detta är ett positivt system. För
mig skulle det handla om att bli en sorts diversearbe-
tare som skulle utföra både det som jag har kompe-
tens för och det som jag inte har kompetens för. Sam-
tidigt som jag skulle vara med om att ofrivilligt slå ut
familjeföretag skulle jag bli en s.k. statsanställd ar-
betslös.
Ett av regeringens förslag tycker jag är bra. Det är
förslaget om datotek, där stat och kommun tar ett
gemensamt ansvar för att utbilda arbetslösa i datoran-
vändning. Det är att använda tiden på ett bra sätt. Men
detta är det oerhört tyst om från regeringens sida.
Däremot är det förkastligt att sätta en åldersgräns
för ungdomar som kvalificerat sig till arbetslöshets-
kassa. Det är inte så mycket pengarna det handlar om
som diskrimineringen av den enskilde. Varför skall
regeringen fastställa när den enskilde skall betraktas
som vuxen? Skall kommunerna vara garanten för
något slags myndighetsålder, och varför just 20-
årsgränsen? Återför i stället en allmän arbetslöshets-
försäkring.
Vi kristdemokrater vill starta skatteväxlingen för
miljön nu. Vi har inte tid att vänta längre. Vi föreslår
en avgift på hushållsavfall som också ger resurser att
sänka arbetsgivaravgiften.
Min erfarenhet från kommun- och landstingspoli-
tik försätter mig i ett ytterligare dilemma. Samtidigt
som jag gläds över varannan damernas får jag panik
när jag tänker på de anställda med lägst lön i kommu-
ner i landsting. Enligt regeringen måste kommunerna
liksom övriga parter på arbetsmarknaden bidra med
ansvarsfulla och långsiktiga löneavtal. Samtidigt står
kommunerna inför en bister verklighet. Under de
närmaste två åren räknar man med 24 000 färre
tjänster i den kommunala verksamheten. Kommuner-
nas utrymme minskar med 18 miljarder.
Jag vill ha ett könsneutralt värderingssystem, så att
personer i omvårdnaden kan värderas upp. Det hand-
lar ju mest om kvinnor. Men regeringen vingklipper
kommunerna, där en stor del av kvinnorna jobbar i
just den offentliga sektorn.
Vi kristdemokrater vill styra över runt 5 miljarder
till vård och omsorg och avvisar förslaget om 1 % av
egenavgifterna som slår hårt mot låginkomsttagarna.
Herr talman! Det finns oerhört mycket att göra på
arbetsmarknadspolitikens område.