Fru talman! Det är många vackra ord, mycket bit-
terhet, mycket av: Skyll inte på mig, skyll på någon
annan, för att det går illa. Det finns en massa förslag i
motionerna om att göra både den ena och den andra
tillfälliga insatsen för att komma till rätta men arbets-
lösheten.
Jag tror inte att det räcker. Nu måste vi ta till helt
andra metoder, fullständigt nya metoder.
Sverige har inte längre råd med 40 timmars ar-
betsvecka. Vi har inte råd med att låta hundratusenta-
let människor gå arbetslösa därför att normalarbetsti-
dens längd inte är anpassad till verkligheten. Vi måste
sänka arbetstiden. Genom att sänka den till 35 timmar
i veckan kan över 100 000 nya människor komma in
på arbetsmarknaden. Det är den bästa arbetsmark-
nadspolitiska ätgård vi över huvud taget kan vidta,
betydligt bättre än GAS, RAS och alla andra tillfälliga
åtgärder som måste till under en kort övergångsperi-
od.
Fru talman! Det finns ingenting som tyder på att vi
i Sverige någonsin kommer att få full sysselsättning
om vi har kvar 40-timmarsveckan. Det finns ingen
utredning som visar att vi i den materiellt mogna
delen av världen kommer att ha mer lönearbete på
2000-talet än i dag. Tvärtom, i den ena undersökning-
en efter den andra visas det att kurvorna över antalet
jobb inte följer kurvorna för ekonomisk utveckling
och ekonomiska volymer.
Detta är ingenting att sörja för. Det ger oss möj-
ligheter att leva ett rikare liv med mer fritid under
förutsättning att vi verkligen delar på de jobb som
finns, att vi helt enkelt anpassar normalarbetstiden till
verkligheten.
Det finns ingenting som säger att normalarbetsti-
den måste vara 40 timmar i veckan. Det finns ingen
naturlag som säger att det skall vara så. Vi har levt
med 40-timmarsveckan sedan 1970. Sedan dess har
ingenting hänt i Sverige, men väl i andra länder. I en
jämförelse med 15 västeuropeiska länder är Sverige
på tolfte plats när det gäller metallindustrin. I Tysk-
land har man fattat ett beslut om att införa 35 timmars
arbetsvecka den 1 oktober i år. Sverige borde följa
efter med en generell arbetstidsförkortning.
Vi har inte råd, säger man då. Jag vill vända på
det: Har vi råd att inte sänka normalarbetstiden? Har
vi råd med 40 timmars vecka när vi vet att jobben inte
räcker till? De utredningar som finns visar att vi inte
har råd att ha kvar 40-timmarsveckan. Genom att
anpassa arbetstiderna till verkligheten tvingas dess-
utom marknaden, som Per Unckel i vanliga fall gillar
mycket, att ta ett större ansvar. Som det nu är tvingas
staten bekosta arbetslösheten. Var och en inser att om
normalarbetstiden skulle höjas till 45 timmar i veck-
an, skulle arbetslösheten öka och staten få ta på sig
större ekonomiskt ansvar. Det är märkligt att man då
inte inser att en åtgärd i motsatt riktning innebär att
staten får mindre kostnader för arbetslösheten.
Låt oss sänka normalarbetstiden till 35 timmar i
veckan. Om 30 % av den frilagda tiden fylls på med
jobb för många nya människor skapas en bra bit över
100 000 nya jobb.
Ni som hävdar att vi inte har råd med att sänka ar-
betstiden måste bevisa att 40 timmar i veckan är det
socialt optimala, det ekonomiskt mest lönsamma
också i slutet på 90-talet. Jag tror inte att ni kan göra
det. Den som försvarar 40-timmarsveckan måste tro
att 40 timmar i veckan är en naturlag. Om man inte
tror det, finns det två alternativ: antingen höjer man
arbetstiden eller också sänker man den. Jag tror inte
att det finns någon i denna kammare som tycker att
det är rimligt att höja arbetstiden. Alltså skall vi sänka
den.
Det folkliga intresset för sänkt arbetstid är stort.
Arbetstidskommittén visade för några år sedan att 80
% av svenska folket vill ha en generell sänkning av
arbetstiden. Socialdemokratiska kvinnoförbundet
beslutade 1990 att kravet på 6 timmars arbetsdag skall
vara genomfört år 2000. Låt oss ta halva steget nu och
göra som i Tyskland.
Arbetsmarknadsminister Anders Sundström vill
också har kortare arbetstid, har jag läst. Det är bra.
Skall vi ta steget nu, eller skall vi fortsätta att begrava
denna fråga i ännu en utredning som utmynnar i ett
enda stora jaså?
Skälen för sänkt arbetstid är väldigt många. Det
ger jobb. Livskvaliteten ökar, både för dem som får
jobb och för dem som kan sänka sin arbetstid. Förut-
sättningarna för jämställdhet ökar. Barnfamiljernas
möjligheter att leva som aktiva föräldrar ökar, rättvi-
san ökar. Om vi inte genomför en generell arbetstids-
förkortning nu, kommer vissa fackförbund att gå före,
och då får vi en allt orättvisare situation. Arbetsska-
dorna minskar, vilket Barbro Johansson kommer att
tala om senare.
Allting talar för att vi måste sänka arbetstiden. Vi
har helt enkelt inte råd med 40-timmarsveckan.
Jag skulle vilja fråga Per Unckel: Varför är ni mo-
derater så rädda för sänkt normalarbetstid? Varför
inbillar ni er att 40 timmar är det absolut optimala för
eviga tider?
Jag skulle vilja fråga Elving Andersson: Varför
lyssnar ni inte på ert kvinnoförbund? Anne Wibble
sade att tanken att dela på jobben var fruktansvärt
negativ och frågade hur Anders Sundström någonsin
kunde tänka en sådan tanke, men t.o.m. Folkpartiets
kvinnoförbund kan det.
Fru talman! I januari var 588 000 människor, dvs.
13,9 %, arbetslösa. Det var en sanslös ökning under
den förra regeringens period. Hundratalet miljarder
kronor har betalats ut för arbetslösheten. Man har
flyttat människor från den produktiva offentliga sek-
torn och den produktiva privata sektorn till den imp-
roduktiva offentliga sektorn, nämligen arbetslösheten.
Tvåtredjedelssamhället börjar närma sig. Det be-
ror på en dålig arbetsmarknadspolitik. SFA har kostat
Sverige skjortan. SFA står för den slokande fyrklö-
verns arbetsmarknadspolitik. Det skadar inte med litet
ödmjukhet från de borgerliga partierna i den arbets-
marknadspolitiska debatten. Lika uppblåst som Per
Unckel nu låter här i talarstolen lät han i folkomröst-
ningen om kärnkraft. Han hade fel när det gällde
energiprognoserna, och han har uppenbarligen lika fel
i dag.
Fru talman! Vart tredje barn som börjar första
klass är i någon mening allergiskt. Vi ser en fullstän-
dig explosion när det gäller allergier. Orsaken är att
livsmiljön har förändrats till det sämre. Våra celler
klarar helt enkelt inte av den snabbt förändrade och
försämrade livsmiljön. Våra celler är utsatta för en
kemisk krigföring. Maten, luften och vattnet - ja, allt
- påverkas. Det gäller utemiljön och innemiljön. Det
finns fukt, mögel, flytspackel som är baserat på slak-
teriavfall, dåliga spånplattor och främmande byggma-
terial som våra celler inte klarar av att leva tillsam-
mans med. Därför ser vi en enorm allergiexplosion.
Om detta fortsätter är snart vartannat barn som börjar
första klass allergiskt. Den som inte inser att detta är
en varningsklocka, den som ler förnumstigt och tycker
att det är larvigt, borde fundera över om vi skall läm-
na över ett samhälle där man bara för att kunna vistas
i hus, på dagis och i skolan skall behöva bli sjuk. Det
är inte rimligt. Man har byggt fort och dåligt. Man har
byggt in oss i en dålig livsmiljö. Som politiker har vi
ansvar för att lämna över en dräglig miljö till våra
barn. Som människor har vi ingen moralisk rätt att
tvinga in dem i en livsmiljö som leder till att de blir
sjuka. Därför är jag mycket glad över att det finns en
majoritet i denna kammare som vill satsa rejält på
allergisanering, precis som de två partier som står
bakom det som jag också sade i valrörelsen.
I Dagens Nyheter i onsdags välkomnar byg-
gentreprenörerna en satsning. Man menar att sats-
ningen nu kommer i exakt rätt tid, innan byggandet
får en släng av konjunkturuppsvinget. Ekonomer på
Kommunförbundet har i andra tidningar uttalat sig
och välkomnat bidraget. Nu när det finns resurser kan
alla vilande projekt äntligen komma i gång.
Det kändes också bra att under partiledardebatten
höra Ingvar Carlsson betona vikten av en stor allergi-
sanering och stötta den rejäla miljösatsning som är på
väg att genomföras i Sverige. Den är faktiskt histo-
risk. Med den satsningen kan vi kombinera en bra
miljö med jobb. Det som ger allra flest jobb i den nya
arbetsmarknadspolitiken är faktiskt miljösatsningarna.