Herr talman! Nu är det så i Sverige, vilket jag
tycker är väldigt bra, att lönerna inte sätts i Sveriges
riksdag. Lönerna i det svenska samhället sätts av
parterna gemensamt i kollektivavtal. Det är en princip
som jag tycker att vi ändå skall fortsätta att leva efter.
Annars kommer vi att få ett samhälle som jag inte tror
att vare sig Tanja Linderborg eller någon annan inom
Vänsterpartiet vill ha.
Jag förringar absolut inte lagstiftningen, men man
skall inte tro att man genom lagstiftning helt kan få
bort löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det
kan vara ett av många instrument som är oerhört vik-
tiga. Men det absolut viktigaste för att komma till
rätta med detta är att parterna systematiskt och
mycket mer intensivt än tidigare sätter i gång konkreta
projekt inom arbetsvärderingsområdet och verkligen
tar sitt ansvar i den kommande avtalsrörelsen och
lever upp till det man har sagt. I den andan har också
jämställdhetsministern agerat genom att ta initiativ till
samtal med parterna utifrån den situation vi har i dag.
Det är oacceptabelt att vi har löneskillnader i sam-
hället som enbart är att härröra till könet. Men det
löser vi inte enbart genom lagstiftning. Det kan vara
ett instrument, piskan, men vi måste lita på att parter-
na själva tar ansvar för detta. Där kan vi hjälpa till
och se till att utvecklingen kommer i gång.
Exemplen är många från Europa där man har en
väldigt hård lagstiftning om löneskillnader mellan
kvinnor och män. Det hjälper inte. I verkligheten är
löneskillnaderna där mycket större än i Sverige. En av
förklaringarna till att vi har haft små löneskillnader i
Sverige är att vi tidigare har haft en solidarisk löne-
politik.