Fru talman! Jag läste i går kväll en bok skriven av
ett antal arbetslösa. Där skrev en kvinna som heter
Carina så här:
"Jag vaknar alldeles genomblöt. Återigen den där
ångesten. Mardrömmarna och rädslan försvinner
aldrig. Skammen över att gå arbetslös mal i mitt hu-
vud. Dagarna löper i takt med nätterna. Verkligheten
är långt borta. Ändå alltför nära."
Dagens debatt handlar om sysselsättningspolitik.
Den handlar om arbetsmarknadspolitiska åtgärder, om
ekonomiska effekter och incitament, om volymer,
statistik och konsekvenser.
Men vi får aldrig glömma att bakom alla dessa te-
oretiska resonemang döljer sig alltid människor, av
kött och blod, som har förmåga att skapa någonting
nytt, att vara kreativa - människor som riskerar att bli
berövade sina drömmar om ett gott liv, människor
som Carina.
Det är oerhört viktigt att vi som är här i dag tänker
på Carina och alla de andra kvinnor och män som just
nu går arbetslösa. Vi får inte fastna i retoriken, i paj-
kastningen som knappast påverkar verkligheten utan-
för det här huset.
Skall man beskriva Sverige i dag är det två sam-
hällen man ser. Å ena sidan ett Sverige med massar-
betslöshet som fortfarande griper sig kvar i vårt land.
I Karlskrona har 130 tjänstemän och arbetare varslats
om uppsägning. I Jämtlande finns en växande oro för
länets framtid. Fortfarande går mer än 300 000 män-
niskor arbetslösa och fortfarande mer än 200 000
människor i olika former av åtgärder.
Vi möter dem varje dag - de som förlorade job-
ben, de som aldrig fick chansen att komma tillbaka till
arbetsmarknaden.
Å andra sidan har vi optimismen och framtidstron.
Sakta men säkert återvänder hos människor och före-
tag tron på att det ändå går att göra något.
Med konjunkturuppgången följer också ljuspunk-
ter och ser vi möjligheter. Vi ser det i platsannonser-
na. Vi hör det i radion, från Gislaved och Gnosjö, vi
läser om det i tidningarna när konsultföretaget VBB
anställer 200 personer. Vi möter det när Saab och
Volvo nu investerar i ny bilproduktion, och jag mär-
ker det hemma i Norrbotten när LKAB bygger nytt
kulsinterverk.
Exemplen är många fler. Vart och ett av dem är
viktigt. De visar att det finns hopp och framtidstro.
Men vi får inte låta bara den ena bilden bli det vi
beskriver. De finns där bägge två.
I onsdags presenterade Långtidsutredningen sin
rapport. Hotet i utredningen, som någon av talarna
varit inne på, är att vi under lång tid skall leva med
mycket hög arbetslöshet, att den situation vi gick in i
kommer att bli väldigt svår att komma ur.
Det jag fäste mig vid i utredningen är att den ar-
betsmarknadspolitik som har gällt i Sverige till i dag
måste läggas om. Den kritiseras av Långtidsutred-
ningen, som säger att det krävs mer av aktivitet och
mindre av passivitet. Det är just den insikten som har
varit utgångspunkten för det handlingsprogram mot
arbetslösheten som Långtidsutredningen har lagt fram.
Arbetsmarknadspolitiken skall vara mera aktiv,
mindre passiv. Det skall vara mera flexibilitet och
kompetens, allt för att understödja tillväxten och
samtidigt ge stöd till de grupper som har det särskilt
svårt att få ett jobb.
Ni känner alla handlingsprogrammet. Ni vet att i
handlingsprogrammet vill vi lyfta från passivitet till
näringspolitik för att få fler företag och fler företaga-
re. Ni vet att vi vill lyfta från passivitet till nya jobb i
näringslivet genom att åstadkomma nyanställningar i
hela näringslivet. Ni vet att vi vill satsa mer på kom-
petens och kunnande. Ja, vi vill t.o.m. använda ar-
betsmarknadspolitiska resurser för att få ut mer natur-
vetenskap och teknik, vilket Per Unckel kritiserar.
Programmet har ett brett stöd, men på ett område
går meningarna isär. Det gäller förslaget om ett riktat
anställningsstöd. Men även där finns det många som
vågar tänka nytt, också bland dem som inte brukar ge
socialdemokraterna sitt stöd.
Nerikes Allehanda skriver att "kritiken mot nyan-
ställningsstödet har varit överdriven och delvis
kommit sig av att andra partier behövt miljarderna för
att lappa ihop sina ansträngda budgetalternativ".
Sydsvenskan skriver att "moderaterna och folk-
partiet har missat vad som gör Sundströms förslag
intressanta - - - att en socialdemokratisk regering är
beredd att medverka till en kraftig expansion av den
privata sektorn".
Tittar vi ut från Sverige över Europa, finner vi den
typen av åtgärder även i andra länder. En person som
borde stå Per Unckel nära, Jacques Chirac, president-
kandidat i Frankrike, föreslår ett liknande anställ-
ningsstöd som det vi nu vill införa i Sverige.
På Dagens Nyheters debattsida skriver Torbjörn
Ek och Sören Andersson att det finns starka skäl för
att införa en anställningsrabatt. Deras modell skiljer
sig från vår, men grundtanken är densamma. Så ser
det ut i andra europeiska länder, t.ex. Irland och Bel-
gien. Jag tycker att det är roligt att det finns de som
vågar tänka nytt, de som vågar bryta upp från den
gamla arbetsmarknadspolitiken och ge sig in i något
nytt. Det känns stimulerande.
Vi har nu kommit överens med Miljöpartiet. Vi
har hittat en form som har parlamentariskt stöd. Nu
gäller det, för att tala med Torbjörn Eks och Sören
Anderssons språk i debattartikeln, att "visa litet jävlar
anamma och satsa på resultat i stället för form".
Fru talman! Vi har nu hört de borgerliga företrä-
darna i debatten klaga över regeringens politik. Jag
tycker att man bör vara litet försiktig när man kritise-
rar.
Kom ihåg att det var under era regeringsår som
statsskulden fördubblades, arbetslösheten tredubbla-
des, långtidsarbetslösheten femdubblades och budge-
tunderskottet sexdubblades. Finns det inte anledning
att med det betyget vara litet ödmjuk när man recen-
serar en socialdemokratisk regering?
Under våra fyra månader har vi hittills presterat
det mest ambitiösa handlingsprogrammet mot arbets-
lösheten. Det mesta tyder på att vi kommer att få
igenom förslaget utan några väsentliga förändringar.
Det är inget dåligt resultat av en minoritetsregering.
Er huvudsakliga kritik mot regeringens arbets-
marknadspolitik går ut på att vi gör för mycket för att
bekämpa arbetslösheten, att vi satsar för hårt. Det som
är mest slående när jag läser den borgerliga opposi-
tionens sysselsättningsmotioner är avsaknaden av nya
idéer.
Väst är som vanligt Moderaterna. I stället för aktiv
arbetsmarknadspolitik föreslår Moderaterna gammal
högerpolitik. Ni föreslår sänkta ungdomslöner, pigav-
drag och en fullständig uppluckring av skyddet för
arbetstagarna. Den moderata motionen, som jag ser
det, innehåller bara gammal skåpmat. Ni går t.o.m. så
långt att ni ifrågasätter de regler om kollektivavtal
som drogs upp på svensk arbetsmarknad för snart 100
år sedan. Ni börjar prata om individuella avtal. Det är
gammalt! Det är unket, Unckel!
Ni moderater lutar er på en politik hämtad från
seklets början. Ni är fulla med retoriska utfall mot
regeringen. Men ni kommer i verklig mening med
ingenting nytt. Det är i verklig mening gammalt.
Jag konstaterade samma sak när jag lyssnade på
Elving Andersson. Vad sade han? Vad kom han med
som var djärvt och nytt för att komma ur den svåra
situation som Sverige befinner sig i? Ingenting. Han
kritiserade flyttbidraget, dvs. det flyttbidrag som
berör ett tiotal personer i mitt hemlän. Är det det som
oroar, Elving Andersson? Eller är det att Botniabanan
har fått stryka på foten? Såvitt jag vet har hittills inget
beslut fattats om att bygga någon Botniabana. Jag har
som länspolitiker argumenterat för Botniabanan i
många år. Men det finns inget sådant beslut. Det fat-
tades inget sådant under den föregående perioden.
När jag lyssnade på Anne Wibble fann jag att
mycket av det hon sade var intressant. Det är fråga om
just att vi måste bryta upp och få arbetsmarknadspoli-
tiken mer inriktad på att vara aktiv, att få folk ut i
arbete, att förhindra flaskhalsen. Men min fråga till
Anne Wibble är följande: Har Anne Wibble läst
Folkpartiets kommittémotion? I den motionen föreslår
ni inget nytt, utan ni föreslår faktiskt mer av åtgärder.
Det är fråga om åtgärder som Anne Wibble så förakt-
fullt kritiserade i talarstolen. Jag gillade det Anne
Wibble sade om att byta linje och våga nytt. Övertyga
nu dem som skriver kommittémotionerna att ansluta
sig till det som sades i talarstolen.
Mats Odell ägnade oerhört mycket tid åt att prata
om mig och min person, litet roliga kommentarer. Så
sade han efter sina tio minuter att han skulle åter-
komma med nya idéer senare.
Ni har haft 60 minuter på er i oppositionen att
prata om era nya idéer. Hur många minuter har ni
ägnat er åt detta egentligen, Mats Odell? Nästa gång
Mats Odell går upp i talarstolen skall han i stället för
att göra sig rolig över min person prata om sina nya
idéer.
Regeringen är en samarbetsregering. Vi är det av
dubbla skäl. Vi är en minoritetsregering. Men det
viktigaste motivet är den djupa krisen som Sverige
befinner sig i. Vi utesluter ingen samarbetspartner.
Jag är övertygad om att inför denna mandatperiod
som vi just har inlett kommer vi att se många exempel
på uppgörelser i Sveriges riksdag.
Jag vet att den uppgift vi har framför oss inte är
lätt. Inget annat land har klarat att ta sig ur massar-
betslöshet sedan man väl kommit dit. Vi har nu lagt
fram ett program som ger i storleksordningen 300 000
nya jobb under mandatperioden. Men det räcker inte!
Även med 300 000 nya jobb är arbetslösheten alldeles
för hög när vi går ur mandatperioden 1998. Vi har
inte ambitionen att sitta och vänta med armarna i kors.
Tvärtom! Vi vill gå vidare med nya idéer. Vi hoppas
nu att få handlingsprogrammet genom riksdagen. Som
det ser ut har vi goda förutsättningar att klara det. Det
är det första steget. Nästa steg är att arbetsmarknadens
parter bidrar med ansvarsfulla och långsiktiga avtal.
Jag tycker att det finns starka skäl att vara förhopp-
ningsfull om avtalsrörelsens utgång. Inte minst
Edingruppens rapport visar att det hos arbetsmarkna-
dens parter finns insikt om betydelsen av ansvarsfulla
uppgörelser.
Arbetsmarknadens parter vet mycket väl det Bir-
ger Schlaug sade, nämligen att vid diskussioner om
hur resurserna skall hanteras handlar det om både
reallöner, arbetstider och hur mycket som kan satsas
på offentlig sektor. Jag tror emellertid att det är fram-
för allt hos parterna som diskussionen om hur resur-
serna skall fördelas skall föras.
Men vi kräver inte bara att det är parterna som
skall ställa upp. Det gäller också näringslivet, kom-
munerna och alla de individer som finns i samhället
som behövs för att klara massarbetslösheten.
Kampen mot arbetslösheten är allas ansvar och
bygger på våra gemensamma ansträngningar.
Fru talman! Skall vi kunna lyfta Sverige ur krisen,
måste vi ha modet att våga nya vägar. Det finns ingen
enda vägens politik. Allvaret i krisen tvingar oss ut på
tidigare oprövade stigar. Nu handlar det om vårt
samlade mod att ta nya steg.
Steg för steg, dag för dag, arbetslös för arbetslös.
Så skall vi pressa ned arbetslösheten. Ingen arbets-
uppgift är viktigare.