Fru talman! Det har rått många oklarheter kring
regeringens ekonomiska politik i varje fall vad avser
proposition 25, som vi nu behandlar. Innehållet i den
är på flera punkter motsägelsefullt. Det ena rättelse-
bladet efter det andra har inkommit till utskottet och
partierna för att korrigera siffror i propositionen som
inte stämmer. I propositionen saknas, som Lars Tobis-
son sade, uppgifter och information om statens upp-
låningsbehov och utvecklingen av statsskulden. En
rad ytterligare uppgifter som bör finnas med i en
sådan här proposition saknas. Propositionen är i flera
avseenden att beteckna som ett hastverk.
En sak har i alla fall varit tydlig eller övertydlig.
Det svenska folket har fått den politik som det röstade
fram. Samtidigt har vi sett hur socialdemokraterna nu
sent omsider insett behovet av att statsfinanserna
saneras. Det sade de som bekant väldigt litet om un-
der tiden i opposition.
Den socialdemokratiska regeringens s.k. öppna
mandat har fyllts med stöd av Sveriges tidigare kom-
munistparti, Vänsterpartiet. Den ekonomiska politiken
bygger helt på den vänstermajoritet som finns i Sveri-
ges riksdag. En logisk följd av detta borde, efter de
förhandlingar som varit mellan finansministern och
Vänsterpartiet, vara att övriga socialistiska statsråd får
sällskap av Vänsterpartiet i kanslihuset.
Dess värre för Sverige besannas alla farhågor när
det gäller de skador som en socialistisk majoritet kan
åstadkomma inom det ekonomisk-politiska området.
Det gäller exempelvis förkärleken för skattehöjningar
till varje pris, okänsligheten gällande konsekvenserna
för de grupper som lever med smala ekonomiska
marginaler, föraktet för "Hela Sverige skall leva" och
oförmågan att se miljön som annat än som en restpost.
Fru talman! De två största utmaningarna i den
ekonomiska politiken är att pressa ner räntan och att
bekämpa arbetslösheten. Ett högt ränteläge och en hög
realränta bromsar investeringarna och hotar därmed
också de nya jobben.
Arbetslösheten kostar stora summor pengar i kon-
tantstöd och är ett slöseri med mänskliga och ekono-
miska resurser. Tyvärr tycks den socialdemokratiska
regeringen sakna insikt om vilka åtgärder som krävs
för att hantera problemen. Höjda skatter på företagan-
de och investeringar, indragning och minskning av
regionalpolitiska anslag eller traditionell socialdemo-
kratisk arbetsmarknadspolitik är otillräckliga och
felaktiga åtgärder.
I förra veckan kom Konjunkturinstitutets rapport,
och den är delvis en larmsignal. Även om det till viss
del finns tekniska förklaringar bakom lägre tillväxt-
prognos är det uppenbart att det som hittills fram-
kommit av regeringens ekonomiska politik inte leder
till att tillväxttakten beräknas öka eller ens bli de 3 %
som regeringen bedömer i propositionen. Om det i
Finansdepartementet nu blåses "faran över" vad avser
den svenska ekonomin, är det på tok för tidigt.
Från Centerns sida lade vi i god tid före valet fram
ett konkret förslag till sanering av statens finanser -
ett förslag som vida översteg det som regeringen
hittills förmått presentera.
Vi betonade att enbart inkomstförstärkningar eller
enbart besparingar är uteslutet. Det krävs en balanse-
rad mix för att inte hindra tillväxten, inte hota de nya
jobben, gröpa ur välfärden eller åsidosätta den regio-
nala utvecklingen och miljöansvaret. Regeringen gör
tvärtom och har lagt fram eller signalerat förslag som
riskerar att leda just till dessa negativa konsekvenser
inom företagandet, inom miljöområdet, för regional
utveckling osv.
För Centerns del gäller följande utgångspunkter
för den ekonomiska politiken:
För det första: En hållbar ekonomisk utveckling
förutsätter att samhället formas i samklang med natu-
ren - ett kretsloppssamhälle. Vi tog det första steget
under den förra mandatperioden. En sådan utveckling
påbörjades under ledning av fyrklöverregeringen. Jag
kan bara konstatera att den socialdemokratiska rege-
ringens politik i detta avseende är innehållslös.
För det andra: Den ekonomiska politiken måste ut-
formas så att Sverige även fortsättningsvis är en väl-
färdsstat. Detta kommer att förutsätta systemföränd-
ringar, med mer av grundtrygghet, där principen är att
välfärden skall delas av alla och betalas av alla.
För det tredje: Den ekonomiska politiken måste
främja, inte bestraffa, företagande och investeringar.
Sveriges medlemskap i den ekonomiska unionen
har skapat bättre förutsättningar för att Sverige, ge-
mensamt med andra suveräna stater, kan driva en
politik för ekonomisk utveckling och ökad sysselsätt-
ning. Det som oroar i det här fallet är att regeringen
på väsentliga områden inte fullt ut vill utnyttja EU-
medlemskapets möjligheter. Vi har voterat om sådana
saker tidigare i dag. Jag tycker att det är allvarligt.
Betecknande för regeringens politik är att den
saknar förmåga att erkänna att de ekonomiska svårig-
heter som råder i Sverige i allt väsentligt är en följd
av den misslyckade socialdemokratiska politiken
under 1980-talet. Då tändes inflationsbrasan. Då var
det inne att tjäna pengar på pengar. Då spekulerades
det hej vilt i fastigheter. Då skrevs fallskärmsavtalen.
Då prissatte sig Sverige ur världsmarknaden. Då vän-
de kurvorna åt fel håll.
Det var när svensk ekonomi var i en brant utförs-
backe som väljarna hösten 1991 krävde en ny rege-
ring. Fyrpartiregeringen inledde ett nödvändigt och
mödosamt arbete för att sanera svensk ekonomi. Vi
börjar se resultat av det arbetet. Efter ett långsiktigt,
metodiskt och tålmodigt arbete hejdade fyrklöverre-
geringen den ekonomiska nedgången. Djupet i ned-
gången gjorde det omöjligt att under en mandatperiod
klara saneringen av statens finanser. Det har nu skett
en återhämtning, och sysselsättningen ökar.
Men jag vill utfärda en varning. Med den social-
demokratiska politik som vi nu ser tona fram finns det
stor risk att konjunkturuppgången skjuts på framtiden.
Den återhämtning i ekonomin som vi så väl skulle
behöva begränsas.
Grunden för den utveckling som jag pekat på ut-
görs av de omfattande beslut som fyrklöverregeringen
fattade, bl.a. genom permanenta budgetförstärkningar
på ca 150 miljarder kronor, varav drygt 90 miljarder
kronor redan omfattats av olika beslut.
I opposition visade Socialdemokraterna föga in-
tresse av att medverka till saneringen av statsfinanser-
na. I kör kunde vi höra ylandet från rörelsens vargar,
vare sig de hade sin lya på Sveavägen eller vid Norra
Bantorget. De ylade mot nödvändiga ingrepp i sjuk-
och arbetslöshetsförsäkringen, mot förnyelsen av
arbetsrätten, mot valfrihetsrevolutionen i välfärden,
mot den förstärkta regionala satsningen, mot arbetet
för en bättre miljö osv.
Faktum är att om Socialdemokraternas förslag i
opposition vunnit gehör hade det statsfinansiella läget
varit 40 miljarder sämre i dag.
Men, Göran Persson, varför höjer ni nu inte er-
sättningen i försäkringssystemen? Det var ju den
politiken ni pläderade för under förra mandatperioden.
Det var ju så enkelt i opposition, menade den nuva-
rande finansministern och andra socialdemokrater.
Och var är de hundratusentals nya jobb som ni i valrö-
relsen sade skulle trollas fram så fort det blev regim-
skifte?
Nej, i stället för att stimulera fram nya jobb hotar
den socialdemokratiska regeringen nu jobben genom
en arbetsgivaravgiftshöjning som inte borde komma
till stånd. Vissa landsdelar och sektorer skall straffas
för inträdet i Europeiska unionen. Nästa grupp till
rakning är barnfamiljerna - om man skall tro den
debatt som har varit. Eller är det kanske inte så? Vi
kanske kan få besked under dagen.
Sedan har det också tänts en diskussion om vikten
av att återkräva det stöd till bankerna som skattebeta-
larna ställt upp med. Den debatten tändes som en följd
av den socialdemokratiska trätan om barnbidragen.
Det är ganska fantastiskt att det krävdes ett rosornas
krig för att även Socialdemokraterna skulle kunna
föra en debatt om att återföra en del av de pengar som
skattebetalarna ställt upp med för att rädda bankerna
ur krisen. Sent skall syndaren vakna. Eller har man
inte vaknat? Det återstår att se i dagens debatt.
Socialdemokraternas och Vänsterpartiets gemen-
samma mix för att hantera statens finanser är ingen
bra blandning. Skattehöjningarna är för dominerande.
Förmågan till besparingar har varit för dålig. Det är
oförklarligt att regeringen tror att de nya jobben skall
skapas genom att företagandet försvåras. Det blir inte
lättare för egenföretagaren, för den lille företagaren,
att skapa de nya jobben, om vi beskattar arbetet hår-
dare. Man krånglar till arbetsrätten. Den fackliga
vetorätten återinförs. Dubbelbeskattningen av aktier,
som de socialdemokratiska vännerna i Norge glatt har
avskaffat, skall nu återinföras. Kvittningsrätten vid
nystartat företag skall tas bort. Uppräkningen kunde
fortsättas och bli lång.
Jag tycker att regeringen och Socialdemokraterna
saknar visioner och en strategi för hur den ekonomis-
ka politiken långsiktigt skall hanteras. Det är utomor-
dentligt allvarligt för landet.
Vi i Centern har lagt fram en balanserad plan för
saneringen av statens finanser, där varken de nya
jobben, välfärden och utvecklingen i hela Sverige
eller miljön hotas. Det är en plan som är vida överläg-
sen den proposition som har växt fram ur Perssonpla-
nens A 4-sida från valrörelsen.
Det hade varit skönt att i dag kunna ge regeringens
ekonomiska politik ett bra betyg. Tyvärr är det omöj-
ligt att göra det när det gäller Perssonplanens A 4-
sida. Visserligen har Perssonplanens A 4-sida blivit en
proposition på flera hundra sidor. Men innehållet är
felaktigt.
Sedan vill jag, fru talman, konstatera en sak: Det
har funnits en tydlig iver från Socialdemokraterna att
rikta snyting efter snyting mot centerpolitikens kärna.
Det har gjort att det inom breda centerled nu nästan
helt saknas förtroende för den socialdemokratiska
regeringen. Med den ekonomiska propositionen för-
sämras villkoren för företagen. Flyttlassen skall åter
börja rulla med hjälp av särskilda stöd. Reseavdragen
försämras. Ordet miljö lyser i stort sett helt med sin
frånvaro. Konfrontation går före samarbete och dis-
kussion.
Det som i denna kammare marknadsfördes som
"samarbetets regering" vid tillträdesdagen har blivit
konfrontationens regering på mindre än 75 dagar.
Fru talman! Till sist: Jag har undertecknat ett stort
antal reservationer som återfinns i detta betänkande.
Jag står förvisso bakom samtliga reservationer som
jag har undertecknat. Men jag avser i dag att endast
begära votering avseende reservationerna 1, 18, 88, 94
och 99.