Fru talman! Räntan på ett femårigt bostadslån lig-
ger nu kring 11,5 %. Den aktuella inflationen är ca
2,5 %. Det ger med de angivna förutsättningarna en
realränta på 9 %. Som jag tidigare påpekat i denna
kammare kan ett lands ekonomi inte fungera under
sådana förhållanden någon längre tid. Något måste ge
sig. Frågan är om - som vi vill - räntan skall sjunka
eller om i stället inflationen skall stiga.
Det har alldeles uppenbart inte hjälpt att regering-
en lagt fram det vänsterpaket vi i dag skall debattera
och för vars genomförande det torde finnas betryg-
gande majoritet.
Även i andra avseenden har regeringen framlagt
förslag om en återgång till traditionell socialdemo-
kratisk högskatte- och regleringspolitik. Bl.a. har
Sveriges inträde i EU från årsskiftet tagits till intäkt
för betydande skattehöjningar i angivet syfte att fi-
nansiera medlemsavgiften. Därtill har finansministern
utfäst sig att presentera budgetförstärkningar på ytter-
ligare 20 miljarder kronor i januari.
En orsak till att detta inte imponerat på de finan-
siella marknaderna är att tillväxten inte längre bedöms
bli så stark som tidigare förutsetts. SCB justerade
häromdagen ned tillväxten t.o.m. tredje kvartalet i år
till endast 1,5 % i årstakt. Ett nyhetsbrev från Sveriges
verkstadsindustrier konstaterade nyligen att produk-
tionsökningen nu dämpas och att konjunkturtoppen
torde ligga relativt nära i tiden. Konjunkturinstitutet
reviderade i förra veckan ned sin BNP-prognos för
nästa år till ca 2 % och till ca 2,5 % för 1996, som då
skulle bli toppåret i denna konjunkturcykel. Den för-
väntade tillväxttakten ligger därmed klart under ge-
nomsnittet i Europa. Den är också avgjort sämre än i
våra nordiska grannländer.
Liksom proposition 25, som vi nu debatterar, byg-
ger ändå dessa förutsägelser på ett antagande om att
den privata konsumtionen - trots kraftigt sänkta dis-
ponibla huhållsinkomster - skall kunna hållas uppe
och t.o.m. öka något under åren framöver. Räk-
nestycket bygger på förutsättningen att hushållen inte
oväsentligt skall minska sitt sparande.
Sparprognoser är alltid osäkra. Vi moderater be-
dömer det som mer troligt att sparkvoten blir oföränd-
rad under trycket av den ovisshet som skapas av den
pågående sänkningen av de disponibla inkomsterna,
förändringarna på socialförsäkringarnas område och
sviktande bostadspriser. Men framför allt kommer
naturligtvis den höga realräntan att stimulera till fort-
satt sparande. Det finns för närvarande inget som slår
t.ex. att betala av på lån som man har på sin bostad,
jämfört med andra användningar av pengarna.
Om den privata konsumtionen skulle sjunka i takt
med de disponibla inkomsterna blir BNP-ökningen
bara ca 2 %. Under alla omständigheter står det nu
klart att tillväxten under denna konjunkturuppgång
inte kommer att någon gång överträffa 3 %. Eller
vidhåller finansministern, som jag hälsar välkommen
till kammaren, sin prognos i propositionen att BNP
redan nästa år skall öka med 3,4 %?
Den försvagade tillväxttakten medför att arbets-
lösheten minskar endast obetydligt. Konjunkturinstitu-
tet väntar inte någon större nedgång i den totala ar-
betslösheten än från 13 % i år till ca 11 % 1996. En
kvarstående arbetslöshet av denna omfattning mot-
verkar givetvis nedtagningen av budgetunderskottet
och statsskuldens stabilisering.
Vid sidan av den långsamma tillväxten utgör re-
geringens satsning på stora skattehöjningar en starkt
bidragande orsak till den höga realräntan. Syftet med
detta vägval sägs vara att genomföra den nödvändiga
saneringen av statsfinanserna på ett fördelningspoli-
tiskt rättvist sätt. Men resultatet av alla skattehöjning-
ar, tillsammans med de återregleringar av arbetslivet
som samtidigt genomförs, blir att regeringen förstör
existerande jobb och försvårar tillkomsten av nya.
Självfallet medverkar detta till att bromsa tillväx-
ten, inte minst inom den privata tjänstesektorn, där vi
alla ändå tycks vara ense om att expansionen skall
ske. Jag påminner om min stående fråga till finans-
ministern: "Hur kan ni socialdemokrater tro att höjda
skatter på företagande och kapitalbildning skall kunna
ge flera jobb?" Eftersom jag inte brukar få något svar,
skall jag denna gång ge frågan en ny formulering:
"Hur kan ni tro att skattehöjningar på över 50 miljar-
der kronor skall kunna undgå att driva upp inflationen
och räntan och därmed förhindra de nysatsningar som
skall ge flera riktiga jobb?"
Den uppgång i realräntan som skett under året har
förklarats med ovissheten inför kommande politiska
avgöranden. Först var det valet i september och sedan
folkomröstningen om EU som störde. Nu råder oro
inför det budgetförslag regeringen skall lägga fram i
januari. Delvis är denna överdriven. Gäller det skatte-
höjningar kan regeringen alltid få stöd från vänster.
Om det till äventyrs skulle vara fråga om någon be-
sparing utanför försvarets och polisens områden, kan
regeringen alltid få sin vilja fram, eftersom vi modera-
ter vill spara mera. Men finansministerns problem är
naturligtvis inte oppositionen utan hur han skall kunna
övertyga sina egna om riktigheten av åtgärder som,
om de föreslagits av en borgerlig regering, skulle ha
beskrivits som nedrustning av välfärden.
Vi utanförstående betraktare åser nu hur rörelsens
påtryckargrupper slår vakt om olika statsutgifter och i
stället förordar fortsatta skattehöjningar. När krutrö-
ken sedan väl skingrats i detta pånyttfödda rosornas
krig, blir det dags för de finansiella marknaderna att
börja oroa sig för vårens avtalsrörelse. Och sedan är
tiden inne att spekulera kring kompletteringsproposi-
tionen.
Som det ser ut i dag, finns det inget som tyder på
att socialdemokraterna förmår ompröva och överge
sin tillväxtbromsande och jobbförstörande politik. Det
är min bedömning att sent i vår eller senast till hösten
kommer det att stå klart att Sverige inte får den till-
växt som skulle krävas för att inte bara stoppa
statsskuldens ökning utan också reducera arbetslöshe-
ten så mycket som den s.k. rörelsen väntar sig.
Då ligger paniken på lur. Då, om inte förr, blir det
aktuellt med ofinansierade åtgärder för att stimulera
sysselsättningen. Och då står vi kanske inför lösning-
en på gåtan om den höga realräntan, för då stiger
inflationen.
Det är förstås bara det att detta inser aktörerna på
finansmarknaden i förväg och driver räntenivån ytter-
ligare i höjden. Kanske är det fler än jag som redan
har förutsett detta scenario, och kanske det bidrar till
att förklara den höga realränta som i dag råder.
Fru talman! Proposition 25 bär många spår av att
ha tillkommit i stor hast och under betydande osäker-
het om vad som egentligen behöver göras. Förslagen
till skattehöjningar är nog så konkreta, men bortsett
från vårdnadsbidragets slopande är planerna på ut-
giftsminskningar mer diffusa. Några sifferuppgifter
om budgetunderskottets och statsskuldens utveckling
redovisas över huvud taget inte, och det förs inte
någon diskussion om de effekter som kan väntas upp-
stå till följd av att huvudvikten i den finanspolitiska
åtstramningen läggs vid skattehöjningar och inte vid
utgiftsminskningar.
I den gemensamma borgerliga reservationen nr 1
anges riktlinjer för en alternativ uppläggning av den
ekonomiska politiken. Vad som där föreslås är att
fyrpartiregeringens arbete på att återupprätta Sverige
som tillväxt- och företagarnation skall fullföljas. Det
betyder mer av besparingar i finanspolitiken och
mindre av skattehöjningar. Och det förutsätter mera
av avreglering och privatisering inom arbets- och
näringsliv i stället för de återställare som regeringen i
brist på nytänkande satsar så hårt på. I den moderata
reservationen 93 redogörs närmare för den budgetpo-
litik vi moderater vill föra. Den tar sikte på att stoppa
statsskuldens ökning under denna mandatperiod med
ett saneringsprogram som är mer omfattande än rege-
ringens och som till sin absoluta huvuddel - drygt 72
av 85 miljarder kronor - består av utgiftsminskningar
och inte skattehöjningar. I botten ligger den sparplan
som den borgerliga regeringen föreslog i våras och
som riksdagen fastställde så sent som i juni månad.
Därtill har fogats förslag om de ytterligare besparing-
ar som krävs för att kompensera för den räntestegring
som sedan tillkommit.
Förutom en sådan uppläggning av finanspolitiken
krävs det också utbudsstimulerande åtgärder på be-
skattningens, arbetsrättens och socialförsäkringarnas
områden. Andra moderata företrädare kommer när-
mare att belysa detta senare i debatten. Jag skall här
endast beröra ytterligare en fråga som vi inom fi-
nansutskottet ansvarar för. Det gäller det krav som
ställs på Sverige att i egenskap av ny EU-medlem
sätta upp och sända in ett konvergensprogram i början
av nästa år. Där skall redovisas vilka åtgärder som
planeras i syfte att få ordning på inflationstakt och
räntenivå, på budgetunderskott och statsskuld inför
den tredje fasen i den ekonomiska och monetära unio-
nen, EMU.
Jag har tidigare frågat socialdemokratiska företrä-
dare hur regeringen tänker sig riksdagens roll i detta
arbete. I den moderata reservationen 98 förutsätts att
ett förslag till sådant program skall underställas riks-
dagen, men då är det bråttom.
Jag skulle gärna vilja höra hur finansministern
tänker sig att lägga upp arbetet på detta program och
också hur han tänker sig att konvergenskriterierna
skall kunna uppfyllas på den knappt utmätta tiden,
egentligen till 1997.
Fru talman! Finansutskottets betänkande nr 1 in-
nehåller 99 reservationer, varav 41 med moderat
inblandning. Det är inte på grund av någon lägre vär-
dering av övriga reservationers betydelse, utan endast
med hänsyn till riksdagsledmöternas tid och julefrid,
som jag nöjer mig med att yrka bifall till reservatio-
nerna 1 och 93.