Fru talman! Hur dramatisk skatteväxlingen var när
skattereformen gjordes kan man diskutera. Det gjor-
des en del försiktiga åtgärder. Bl.a. infördes en prin-
cipiellt mycket viktig koldioxidskatt. Den har delvis
urholkats under den förra regeringsperioden, med den
borgerliga regeringen. Man borde åtminstone återstäl-
la likformigheten i skatten, så att man har samma
koldioxidskatt för alla koldioxidutsläpp.
Det framkom i den miljöavgiftsutredning, där bå-
de Jan Bergqvist och jag var med, att man för att få
önskad styreffekt ur miljösynpunkt och miljöekono-
misk synpunkt behöver ta till betydligt högre mil-
jöskatter, betydligt mer av skatteväxling för miljön.
Om då den politiska ambitionen sägs vara att man
skall klara miljövården, t.ex. att få ned koldioxidut-
släppen, måste man rimligen gå vidare på den linjen.
Nu har det backats under senare år och jag noterar
att den nu sittande regeringen inte är beredd att gå
särskilt mycket längre den heller. Detta är, som jag
ser det, ett svek mot de löften som getts i valrörelsen.
Faktum är också att det vi skall besluta om i dag
innebär en försämring, eftersom man ökar beskatt-
ningen på arbete i betydligt större utsträckning än man
gör på miljörelaterade utsläpp och sådant som förbru-
kar naturresurser.
Det är mot den saken jag vänder mig. Det blir
faktiskt en reell försämring av relationen i beskatt-
ningen på arbete och på sådant som påverkar miljön
negativt.
Sedan, fru talman, får jag notera att det visst är
förfärande smärtsamt att spara på dem som har det
allra sämst ställt. Det rimmar väldigt dåligt med pratet
om att man vill ha en socialt ansvarsfull politik.
Miljöpartiets linje är att man inte skall spara på
dem som har det allra sämst ställt. Vi andra kan betala
litet mer. Det gäller inte minst biståndet.