Fru talman! Lars Tobisson kallar det som vi i dag
skall besluta om för ett vänsterpaket. Det är klart att
också jag gärna skulle vilja se det som ett vänsterpa-
ket. Men det är naturligtvis fråga om en socialdemo-
kratisk proposition - det kommer vi inte från. För den
skull är det inte så att Vänsterpartiet kritiklöst har
anslutit sig till den socialdemokratiska politiken.
Stora delar av det som vi gick till val på - det
handlade inte bara om att sätta kampen mot arbetslös-
heten främst utan också om nödvändigheten av att
sanera de offentliga finanserna - är vänsterpolitik.
Därför har den här propositionen i det stora hela taget
kunnat förankras hos Vänsterpartiet.
Jag får ganska många brev och telefonsamtal om
de förslag som vi i dag skall besluta om. De flesta
uttrycker stor förståelse för att de offentliga finanser-
na måste saneras, för att det krävs både skattehöjning-
ar och besparingar. Men många skriver, och säger, att
för att vara beredd att betala mer i skatt eller avstå
från vissa bidrag krävs det att jag kan bevisa att jag
har gjort allt för att ta mest från dem som har ställt till
eländet. Det handlar då t.ex. om bankerna och fall-
skärmsavtalen. Ni vet säkert ungefär vad jag menar.
I de här breven speglas mer av maktlöshet än av
ett materiellt elände. Man upplever kanske också i
dessa dagar, mitt uppe i julhandeln, att det inte är så
stora grupper här i Sverige som lider materiell nöd.
Det stora problemet är snarare den allmänna känslan
av att samhället inte kan påverkas. Man känner sig
också lurad. Man känner att ett antal personer, visser-
ligen ett ganska litet antal, har ställt till det för Sveri-
ges ekonomi och att man nu skall vara med och reda
upp det hela när det gäller detta konkursbo. Man kän-
ner inte att man kan påverka de personer som ställt till
det för oss.
Jag fick häromdagen besök av två herrar från före-
taget Goldman & Sachs i London, ett företag som
ägnar sig åt att ge råd åt dem som överväger att kö-
pa/sälja svenska statspapper. Jag sade till dem att
Vänsterpartiets mål också när det gäller deltagandet i
dagens beslut handlar om att se till att deras kunder
får så litet makt som möjligt över Sveriges ekonomi.
Om vi skall klara det här fram till 1998 krävs det
ganska många smärtsamma och jobbiga beslut. Om
detta är vi i Vänsterpartiet helt överens. Vi har bara
sagt att vi på fem områden inte kan acceptera bespa-
ringar: skolan, sjukvården, omsorgen, kulturen och
den internationella solidariteten.
Lars Tobisson säger att Socialdemokraterna kan
höja skatter med hjälp av Vänsterpartiet. Men bespa-
ringarna, bortsett från militären och polisen, måste
klaras med hjälp av oss, menar han.
Jag ägnade mig tidigare åt att läsa igenom reser-
vationsförteckningen och kom då fram till att det är
ett eller tre borgerliga partier som står bakom 57 av de
borgerliga reservationerna. Flertalet reservationer är
enpartireservationer och då moderata sådana. Enbart
16 reservationer är gemensamma för de fyra tidigare
regeringspartierna. Men, Lars Tobisson, om olyckan
skulle inträffa att vi av någon anledning fick tillbaka
er borgerliga regering, hur skall ni då klara av sane-
ringen av rikets finanser?
Förmögenhetsskatten vill ni fortfarande ta bort.
Men ni har inte något annat borgerligt parti med er.
När det gäller jordbruksstödet bedriver ni ett populis-
tiskt flirtande med centerväljarna. Ni försöker vinna
över dem och övertrumfa dem i fråga om överbud.
Vårdnadsbidraget, förmodar jag, skall återinföras. Det
är litet oklart hur det är med den saken i Moderaternas
reservationer. Jag uppfattar det ändå så att ni skall
återinföra vårdnadsbidraget med hjälp av kds.
Hur är det med bankerna? Det skulle vara intres-
sant att få veta hur Lars Tobisson ställer sig till den
centerpartistiska reservationen om att ta pengar från
bankerna.
När det gäller familjepolitiken vill Moderaterna
spara mer än regeringen. Folkpartiet plussar på med 3
miljarder. Hur skall ni klara ut detta? Efter att ha läst
dagens utskottsbetänkande tycker jag att det kan kon-
stateras att den f.d. borgerliga regeringen nu totalt
lidit skeppsbrott. Den kan inte byggas upp igen.
Per-Ola Eriksson säger att vi när det gäller det här
betänkandet - jag förmodar att han då menar både
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet - ser miljön
som en restpost. Samtidigt säger han att han tycker att
vänsterpartisterna borde sitta med i regeringen. Det
kan man kanske förstå med tanke på att Centerpartiet
inte fick igenom praktiskt taget något av den egna
miljöpolitiken när de själva var i regeringställning.
Därför tror de kanske att om vi skall få igenom vår
miljöpolitik, som ju bitvis är gemensam med Cen-
terns, så måste vi också sitta med i regeringen.
Men det är faktiskt så, Per-Ola Eriksson, att vi har
lyckats få igenom en särskild fond för miljöinveste-
ringar t.ex. Vi har fått igenom ökad koldioxidskatt,
det som ni inte klarade när ni satt med i regeringen.
Vi behöver faktiskt inte sitta med i regeringen, Per-
Ola Eriksson, utan vi klarar att driva en miljöpolitik
och att påverka regeringen alldeles utmärkt bra utan-
för regeringskansliet.
Anne Wibble talar vackert om att kommunerna
tappar pengar. Hon frågar Göran Persson hur det blir
med pengarna till Göteborg. Då kan väl jag som
kommer från Göteborg få passa på att fråga Anne
Wibble hur det är med hennes löfte. Anne Wibble
lovade ju inte bara 500 miljoner, utan vi skulle ju få
650 miljoner kronor till Göteborg om hon fortsatt som
finansminister. Står löftet fast, om nu Anne Wibble
kan påverka politiken?
Nathalieplanen byggde ju ändå till mycket stor del
byggde på en besparing för kommunerna. Det var
alltså kommunpolitikerna som skulle klara dessa
besparingar åt er. Samtidigt plussar ni på när det gäl-
ler familjepolitiken. Jag kan inte se detta som annat än
ett våldsamt överslag i överbudspolitik, som också i
dag kommer från Folkpartiet.
Jag tror inte att borgerliga politiker eller mina
meddebattörer i dag på något sätt är onda människor.
Jag tror att ni vill väl, ni vill sanera finanserna och få
ner arbetslösheten. Men jag tror faktiskt att ni sam-
mantaget saknar den ryggrad som krävs för att stå
emot alla de kravmaskiner som inte ger sig förrän
skatterna är nära noll.
Ni klarar helt enkelt inte att sanera statsfinanserna.
Det har bevisats under två tidigare borgerliga rege-
ringsperioder. Den grundläggande anledningen till
detta är att man inte klarar trovärdighet i ett sane-
ringsprogram, om man inte kan visa att de som har
det bäst ställt ekonomiskt också får vara med och bära
de tyngsta bördorna.
Fru talman! Anne Wibble säger att detta är en
politik som går bakåt till vänster. Hon talar om att det
är en återställarpolitik. Det är inte så, Anne Wibble,
att vi behöver några återställare. Vad vi gör är att vi
städar efter er fest. Det är inte särskilt roligt att städa
efter fester. Men vi gör det därför att vi är fullständigt
övertygade om att klarar vi inte av att sanera finan-
serna, så klarar vi inte heller att få ner arbetslösheten.
Klarar vi inte att få ner arbetslösheten, klarar vi inte
den nödvändiga miljöomställningen och inte heller en
omfördelning av arbetstiden med sikte på sextim-
marsdagen. Framtidsfrågorna kan vi med liv och lust
börja ägna oss åt först den dag då vi har städat efter
den borgerliga festen.
Med detta vill jag nöja mig med att yrka bifall en-
bart till reservation nr 2 som handlar om inriktningen
av den ekonomiska politiken. Men jag kanske för
säkerhets skull skall varna litet för att jag har fyra
partikamrater - Lars Bäckström, Hans Andersson,
Eva Zetterberg och Ulla Hoffmann - som skall tala
senare i den här debatten. Jag kan inte garantera att de
inte yrkar bifall till något annat. Men mitt eget yrkan-
de gäller enbart reservation nr 2.