Fru talman! Det är fortfarande ett farligt läge i
svensk ekonomi. Det är allvarligt. Vi dras med stora
löpande underskott, en växande statsskuld och re-
kordhög arbetslöshet.
Detta är ingenting man kan tänka bort, eller som
åtgärdas i en handvändning. Det här är problem som
riksdagen och svenska folket kommer att få slita åt-
skilliga år med för att rätta till.
Det handlar om att klara båda uppgifterna samti-
digt: att sanera statsfinanserna och att bekämpa arbets-
lösheten. Inget går utan det andra, de hänger ihop.
Dessutom skall den politik som formas för att kla-
ra detta vara accepterad av ett folkflertal. Den måste
bygga på en rättvis fördelning av de bördor som skall
bäras.
Det är utgångspunkterna för den socialdemokra-
tiska politiken, för den ekonomiska politik vi har
formulerat och som vi just nu står mitt uppe i att ge-
nomföra, här i riksdagen och i propositionsarbete i
regeringskansliet.
Jag skall börja med, fru talman, att tacka finansut-
skottet för en mycket välvillig behandling av rege-
ringens proposition. Finansutskottet har inte bara tagit
hem de 57,1 miljarder i saldoförbättringar som rege-
ringen föreslog. Finansutskottet har för säkerhets skull
också lagt på ytterligare några hundra miljoner, till
57,3.
Detta är en poäng som är viktig att peka på. Det
har spekulerats över om regeringen skulle klara att få
hem sina förslag i riksdagen. Men, precis som Jan
Bergqvist sade, vi har fått hem dem med råge.
Jag är också mycket optimistisk inför den behand-
ling som vi har framför oss i vår av de mycket smärt-
samma besparingsförslag som kommer att läggas
fram i januari. Lyssnar man på debatten och ser för-
slagen från de olika partierna här i kammaren förstår
man att det också i det avseendet finns parlamenta-
riskt underlag för att skapa en majoritet.
Som finansminister är man naturligtvis beroende
av ha ett finansutskott som fungerar. Ingen ekonomisk
politik är meningsfull om den inte går igenom i riks-
dagen. I den meningen är jag lyckligt lottad. Jag har
ett finansutskott som leds av Jan Bergqvist och som
ser till att de förslag till beslut som kommer från re-
geringen också antas av riksdagen. Tack till Jan
Bergqvist för ett utomordentligt gott arbete.
Jag tror att det var Mats Odell som sade att den
regering som nu har tillträtt skulle bli en samarbetsre-
gering. Ja, det är rätt. Vi har inget emot att samverka.
Vi måste samverka, därför att vi är en minoritetsrege-
ring. Den regering som Mats Odell tillhörde var också
en minoritetsregering, men begrep inte att den behöv-
de samverka. Den trodde att bara därför att man hade
förhandlat ihop sig om en fyrpartikompromiss i rege-
ringskansliet var det fritt fram i riksdagen. Den par-
lamentariska felsynen gjorde att Mats Odell och övri-
ga i den borgerliga regeringen blev beroende av Ny
demokrati. Därmed startade det statsfinansiella förfal-
let.
Mats Odell och övriga i den här kammaren kan
vara förvissade om att när vi komponerar våra olika
förslag så har vi hela tiden i tanke att det skall finnas
också en parlamentarisk majoritet för det vi föreslår,
såvida de partier som sitter här i kammaren står för de
besked de har lämnat i riksdagsdebatter och i valrörel-
sen.
Men om det är så att när man kommer till san-
ningens minut och skall trycka på röstknappen man
väljer att göra som Ny demokrati gjorde under före-
gående mandatperiod, springa ifrån sina egna förslag
bara för att ge regeringen ett tjuvnyp, då är naturligt-
vis också vi i ett läge som kan bli bekymmersamt, om
det är så oppositionen fungerar.
Men står oppositionen för vad den har sagt, då har jag
utomordentligt god anledning att anta att det paket av
besparingar som kommer i budgetpropositionen till-
sammans med det vi nu antar kommer att gå igenom i
riksdagen. Då har vi lagt grunden för en statsfinansiell
sanering som gör att vi kommer att klara av att stabili-
sera statsskulden. Det är dit vi skall.
Låt oss titta på de alternativ som levereras till re-
geringspolitik. Jag skall inte strö salt i såren, Lars
Tobisson, men nog är det litet rörande att höra Lars
Tobisson säga: "Vi visade under vår tid att vi kunde
hålla ihop." Ja, ni höll ihop, men ni regerade inte. Det
var det som var problemet. Priset för att hålla ihop var
att avstå från att regera. Så långt gick förfallet i den
gamla fyrpartikoalitionen att ni avstod från att hantera
den ekonomiska situationen - från det att budgetpro-
positionen lades fram i januari 1994 fram till valrörel-
sen. Hela förfallet kröntes av centerledarens uttåg ur
regeringen.
Ni höll med nöd och näppe ihop. Ni avgick som
regering, och ni tog inte ett ekonomiskt ansvar. För
detta lider fortfarande svensk ekonomisk politik. För
detta har vi fortfarande gentemot omvärlden anled-
ning att återskapa ett förtroende att vi kan hantera
statsfinanserna.
Låt oss sedan se vad Lars Tobisson lyckats åstad-
komma - det är han som leder fyrpartikoalitionen -
vid det här tillfället som alternativ till den politik
regeringen har presenterat. Det samlade borgerliga
alternativet till besparingar motsvarar drygt 15 miljar-
der kronor. Det är vad ni är överens om. På skattesi-
dan är det 1 miljard kronor. I övrigt spretar det åt alla
håll. Det är ert regeringsalternativ.
Troligen var det exakt detta - som Lars Tobisson i
sitt tillkortakommande demonstrerade - som fällde
den förra regeringen och gjorde Anne Wibbles posi-
tion som finansminister omöjlig. Ja visst, ni höll ihop.
Men ni regerade inte. När ni försökte regera var ni
inte överens om något. Ni avgick i förtid. Det de-
monstreras fullt ut i detta betänkande och i era minst
sagt kraftlösa reservationer. Det är vad detta handlar
om.
Sedan var det någon som sade att det är inte något
storslaget dokument som diskuteras. Nej, det är det
inte. Det är ett ganska dystert dokument. Jag gör inte
anspråk på att det har tänkts några stora och djärva
tankar eller att det har kläckts några nya, tjusiga teori-
er. Det är inte den tiden just nu. Vad vi gör i proposi-
tionen och vad riksdagen gör i betänkandet är att
genomföra ett grått, träget vardagsarbete som de flesta
svenskar faktiskt begriper måste göras. Det är fråga
om att höja statens inkomster och att sänka statens
utgifter och att använda den smala marginal som finns
och att vårda tillväxten. Det begriper folk.
Det är inte tjusigt att höja skatter. Det är inte popu-
lärt att gå ut till den ena gruppen efter den andra och
säga: "Du kommer att få mindre pengar att röra dig
med. Vi behöver en del av det utrymme som du har
för din konsumtion för att klara statskassan och för att
långsiktigt klara välfärdssamhället, pensioner, skolan
och vården. Vi behöver de pengarna." Eller: "Du kan
inte få lika mycket i form av förmåner, bidrag, pen-
sioner eller stöd i familjepolitiken i fortsättningen. Vi
lånar till dessa förmåner. Du som får förmånerna
begriper att om man lånar till något som man konsu-
merar, måste man så småningom komma till den
punkten att det är stopp för lånen."
Nu kan vi inte låna längre. Nu måste vi börja beta-
la dessa räntor som de tidigare lånen ger varje år i
form av utgifter. Det går inte att lura folk att tro att
det är bara att fortsätta som förut, för att sedan angri-
pa den som tar ansvar för att sanera statsfinanserna
genom att säga att nu skärs det ned i förmånerna för
den ena gruppen efter den andra.
Underskatta inte det svenska folket! De begriper
att vi inte klarar av att upprätthålla välfärden med
hjälp av lånade pengar. De begriper att vi inte kan
fortsätta bedriva de senaste årens ekonomiska politik
som har låtit statsskulden skena i väg.
För mig som socialdemokrat är det av avgörande
betydelse att vi klarar att ta ansvar för statsfinanserna
på ett sådant sätt att vi bevarar vår politiska frihet att
fatta beslut.
Det är detta det hela handlar om. Det vet alla som
har haft en personlig skuld. Det visste de gamla ko-
operatörerna. Det var när man gick till brukshandeln
och lånade för att köpa sill och potatis som man satte
sig i skuld och blev ofri och beroende. Det var därför
man skulle gå till den handel som tog betalt kontant.
Spara, handla och bestämma själv.
Det är samma sak med statens finanser. Fortsätter
vi moraset från Wibbles och Tobissons tid med stän-
digt stegrad skuldsättning, kommer de som kommer
efter oss i nästa generation att i stort sett bara ha en
sak att betala via statens budget, nämligen räntor på
statsskulden. Vilken frihet har de att formulera en
nationell välfärdspolitik med ett sådant arv? Vilken
frihet har Sverige som nation gentemot utländska
kapitalintressen om varje politisk åtgärd vi vidtar är
av sådant slag att den omedelbart betygsätts på en
marknad och renderar en eller två punkter upp eller
ned i räntesättning? Det är detta som gör att det är en
naturlig uppgift för en radikal person som värnar
välfärdssystemet och välfärdssamhället att pressa
tillbaka skuldsättningen och se till att vi blir herrar i
eget hus.
Ingen har i dagens debatt talat om denna aspekt,
trots att det sitter en hel drös av regeringsföreträdare
från den gamla tiden som satte oss i skuld. Bekymra-
de ni er aldrig över detta? Var det ingen ofrihet som
tyngde Anne Wibble när hon varje dag såg räntorna
klättra uppåt därför att hon inte orkade föra en politik?
Det är därför som vi nu så snabbt som möjligt skall
visa omvärlden och denna kammare att vi kan hantera
våra finanser, så att vi därigenom också återvinner ett
långsiktigt utrymme att trygga välfärden och att be-
driva en politik som understödjer sysselsättningen.
Det är en klassisk vänsteruppgift.
Sedan hör vi Tobisson tala om skatter. Det är den
enda fråga som tycks uppta Moderaternas intresse i
den ekonomiska politiken. En fråga, en dimension,
enfald. Skatt!
Sedan frågar Tobisson retoriskt: "Hur tror du att
höjda skatter kan ge mera sysselsättning?" Men To-
bisson satt som en viktig del i ett regeringsunderlag
som tvingade Anne Wibble att sänka skatter som hon
inte hade statsfinansiell täckning för. Men inte ökade
sysselsättningen. Er politik resulterade i statsfinansi-
ellt förfall, stigande räntor, uteblivna investeringar
och massarbetslöshet.
Det inte skatterna isolerat som Tobisson skall titta
på. Tobisson och andra som sysslar med ekonomisk
politik måste begripa att det är statsfinansernas till-
stånd, balansen mellan utgifter och inkomster, att vi
gör rätt för oss gentemot omvärlden, är det som ska-
par långsiktigt förtroende, sätter räntenivån och avgör
förutsättningarna för investeringarna.
Moderaterna står lyckligtvis isolerade i den enfal-
diga dimensionen vad gäller skatternas inverkan på
den ekonomiska politiken. Det är bra. Men det är
beklagligt att Tobisson tycks tro att han har något
slags vetenskaplig grund för det han säger. Det enda
som tycks stödja samma typ av förenklad syn på sam-
hällsekonomin är att argumenten återfinns i Skattebe-
talarnas förening. Jag kan försäkra Tobisson att där
har aldrig full sysselsättning varit den främsta led-
stjärnan.
När nu dessa åtgärder vidtas är det viktigt att vi
snabbt närmar oss de krav som ställs på svensk eko-
nomi, till följd av att vi skall klara ett konvergenspro-
gram. Jag är optimistisk om att mot bakgrund av da-
gens beslut och budgetpropositionen kunna presentera
ett konvergensprogram under våren som visar hur vi
klarar av att hantera de frågor som skall avhandlas i
detta program. Redan i vår bör vi presentera en sådan
redovisning av svensk ekonomi för Bryssel. Jag tyck-
er att detta är angeläget. När vi nu fattar dessa svåra
beslut måste vi också sätta oss in i det perspektivet.
Fru talman! Det är en fråga om att inse att det
handlar om att hålla ordning på statens finanser, ba-
lans mellan utgifter och inkomster, människor i arbe-
te. Det är en oerhört svår avvägning. Men det är en
nödvändig avvägning som måste göras och som måste
ses i sin helhet.
Den som tror att det går att rycka ut en bit och dri-
va intressepolitik om den biten kommer ganska snart
att se att man sitter i det ekonomisk-politiska moras
som den gamla regeringen fastnade i och som denna
riksdag är på god väg att ta sig ur.