Fru talman! Lars Tobisson blir alltmer förvirran-
de. Det är möjligen en hård riksdagshöst som sätter
spår i tankeskärpan. Tobisson måste bestämma sig för
en argumentationslinje. Antingen skall han beskylla
mig för att driva en politik som de franska socialister-
na gjorde på 80-talets början, med att ensidigt stimu-
lera sig ur en lågkonjunktur. Eller också får han hålla
fast vid den kritik som han började med, nämligen att
jag stramar åt efterfrågan för mycket, genom att höja
skatter och göra besparingar. Det går inte att driva
båda de argumentationslinjerna samtidigt.
Vårt problem och vår svåra uppgift är att väga av
våra åtstramningar på ett sådant sätt att vi inte tar
knäcken på en uppåtgående konjunktur. De resone-
mangen utvecklar vi fullt ut i kommande finansplan.
Det är där vi skall ha den ekonomisk-politiska debat-
ten.
Vad vi nu gör är att vi tar till så mycket som vi
vågar så tidigt som möjligt i konjunkturuppgången -
framtungt, som vi sade i valrörelsen - för att snabbt
få ett grepp om statsfinanserna och skapa ett förtroen-
de i omvärlden för att vi klarar det som Tobisson gick
bet på, nämligen att hantera plus och minus i statens
finanser.
Tobisson argumenterar om den höga statliga ut-
giftsnivån, de offentliga utgifterna. Jag har stått här i
kammaren och kritiserat den dåvarande borgerliga
regeringen för att den slog världsrekord i offentliga
utgifter. Lars Tobisson hade den otacksamma rollen
att försöka försvara den då sittande regeringen för det
unika världsrekordet i offentliga utgifter. Det är ingen
poäng att rikta den kritiken mot mig.
Min uppgift kommer att vara att försöka ta ner de
offentliga utgifter som Tobissons koalition var med
om att bygga upp. Vi skall göra det, krona för krona.
Vi skall göra det real krona för real krona. Det finns
ingen inflationsutväg ur detta, utan det finns bara hårt
arbete, sparande och beskattning samt - om det skall
accepteras av folkflertalet - en rättvis fördelning. Det
är kärnan i politiken. Det var det som den regering
Tobisson stödde inte begrep.