Fru talman! Under valrörelsen talade Socialdemo-
kraterna om att Sverige behövde mer av samförstånd
och mindre av blockpolitik. Ingvar Carlsson talade
t.o.m. vid flera uppmärksammade tillfällen om att han
skulle vilja bilda en blocköverskridande regering även
om Socialdemokraterna skulle få egen majoritet i
valet. Det handlade om att inbjuda något mittenparti -
oftast Folkpartiet.
Så kom då valet, och det bildades en socialdemo-
kratisk minoritetsregering trots allt tal om blocköver-
skridande. Samarbetsdörren smälldes igen rakt i an-
siktet på Folkpartiet och Bengt Westerberg. Men
fortfarande var budet för dagen, fru talman, att det var
en samförståndsregering som verkligen sökte breda
lösningar som nu tillträdde.
Låt mig få citera litet ur regeringsdeklarationen:
"Sverige är för litet för stora konflikter, problemen är
för många för konfrontation. Mer än något annat
behöver vårt land nu samarbete och samförstånd. - -
- I nationens intresse kommer jag som statsminister
att göra mitt yttersta för att åstadkomma ett nytt sam-
arbetsklimat i Sverige" sade Ingvar Carlsson i sin
regeringsdeklaration så sent som den 7 oktober i år.
Fru talman! Vi tvingas nu konstatera att det av
breda samförståndslösningar i riksdagen blev intet.
Socialdemokraterna har konsekvent valt att cementera
en stenhård blockpolitik tillsammans med Vänster-
partiet. För säkerhets skull har denna politik komplet-
terats med att Socialdemokraterna samtidigt har valt
att mycket utmanande förödmjuka oss i den förra
regeringen i de flesta av våra väljares hjärtefrågor.
Jag sade här i kammaren för i dag exakt två måna-
der sedan, när vi hade vår senaste finanspolitiska
debatt den 20 oktober, att Göran Persson har minst två
mycket stora problem när han på allvar skall ta itu
med att sanera statens finanser. Det gäller för det
första att han har smugglat sitt s.k. öppna mandat som
i en trojansk häst genom valrörelsen. Dessutom, och
kanske framför allt därför, är också hans egna väljare
relativt oförberedda på de verkligt skarpa besparingar
som nu väntar runt hörnet bortom den öppet redovisa-
de Perssonplanen.
Innehållet i den trojanska hästen, dvs. det öppna
mandatet, är ju fortfarande delvis dolt för en bredare
allmänhet, och uppenbarligen också för Johan Lönn-
roth, vilket är något förvånande. Men LO har tydligen
fått skåda hästen i munnen. Detta har redan föranlett
taktfasta protestmarscher från Norra Bantorget till
Rosenbad. Fortsättning lär väl följa i denna upptakt
till ett nytt rosornas krig. Detta, fru talman, bådar inte
gott för svensk ekonomi.
Vad som borde oroa regeringens strateger är också
att Gudrun Schyman och Johan Lönnroth drar sig
långsamt baklänges när det nu närmar sig ett skarpt
läge med riktiga besparingar. Detta sker när det visar
sig att det faktiskt är fler än familjen Wallenberg och
rikets verkliga höginkomsttagare som kommer att
beröras.
Grundtipset är nog trots allt att Gudrun Schyman
och Johan Lönnroth ansluter sig till demonstrationstå-
gen från Norra Bantorget när det verkligen kommer
till kritan. Det skulle för övrigt stämma väl med den
smarta etablerings- och röstmaximeringsfilosofi som
för närvarande gäller i det lägret.
Johan Lönnroth har i dag här i kammaren talat
mycket litet om Vänsterpartiets politik. Han är redan
något slags biträdande finansminister som examinerar
oppositionen. Han är något slags vasall åt Göran Pers-
son. Det kan i och för sig behövas.
Mot bakgrund av Socialdemokraternas strategi i
valrörelsen är det faktiskt en gåta att regeringen nu
håller på att måla in sig i ett allt mindre hörn tillsam-
mans med Gudrun Schyman och Vänsterpartiet. Detta
gör man inför den svåra uppgiften att skapa en sådan
extern trovärdighet att räntan går ned till en accepta-
bel nivå. En ännu större gåta är att en socialdemokra-
tisk regering väljer en så snäv fördelningspolitik i de
saneringsansträngningar vi har att ta ställning till här i
dag.
Nu står alltså Göran Persson där i sitt hörn till-
sammans med Gudrun Schyman, tillsammans med
LO och tillsammans med sin trojanska häst. Jag kan
bara önska lycka till. Denna blockpolitik kommer inte
att fungera.
Fru talman! Efter de senaste årens djupa lågkon-
junktur har utvecklingen vänt under det senaste året.
Hittills har uppgången varit koncentrerad till export-
sektorn, men nu börjar också effekterna bli synliga på
den inhemska efterfrågan - framför allt på investe-
ringssidan.
Men Konjunkturinstitutets rapport inger viss oro,
som flera talare tidigare har tagit upp här i dag. De
regeringsförslag som vi i dag har att ta ställning till
präglas, tycker jag, alldeles för mycket av en kombi-
nation av hafsverk och ett plötsligt uppvaknande inför
ekonomiska realiteter. Dessa realiteter tog vi kristde-
mokrater och de andra tidigare regeringspartierna
ständigt upp under den gångna valrörelsen.
Flera av förslagen har tillkommit utan tillräcklig
beredning. Profilen på budgetförstärkningarna är,
menar vi, delvis orättfärdig. De ekonomiskt sämst
ställda pensionärerna och barnfamiljerna får dra ett
oproportionerligt stort och tungt lass i denna nödvän-
diga saneringsprocess.
Den avgrund mellan den politik som Socialdemo-
kraterna har bedrivit i opposition och den som man
bedriver i regeringsställning visas brutalt upp i den nu
behandlade propositionen. I regeringsställning accep-
teras påfallande stora delar av den politik som bedrevs
av fyrpartiregeringen under förra mandatperioden.
Den beskrevs då av Socialdemokraterna i termer som
"raserad välfärd", "inte hållbar", "passiv", "närmast
ägnad att fördjupa krisen" etc. etc.
Uppenbarligen ställer sig socialdemokraterna i dag
också bakom en mängd av de beslut om besparingar
som har fattats under den föregående mandatperioden.
Då kritiserades de benhårt av samma parti. Det gäller
t.ex. det nya bostadsfinanseringssystemet, de minska-
de statsbidragen till kommunsektorn och den sänkta
ersättningsnivån i a-kassan.
Den politik som regeringen nu presenterar saknar
helt enkelt en genomtänkt strategi för att komma till
rätta med ekonomins grundläggande problem och kan
därför inte heller lägga grunden för en långsiktigt god
tillväxt och välfärd. Tvärtom föreslår man ett antal
åtgärder som försämrar de förutsättningar som fyr-
partiregeringen hade lagt fast för en långsiktigt god
ekonomisk utveckling. Det gäller t.ex. möjligheterna
att starta nya företag, möjligheterna för små och me-
delstora företag att expandera och tillväxten i tjänste-
sektorn. Kort sagt: genom en mängd av dessa förslag
försvåras möjligheterna att få fram nya långsiktiga
jobb.
Jag vill nämna några av de förslag som kommer
att innebära en ytterligare bromsning när det gäller de
nya jobben.
Möjligheterna att kvitta underskott i en nystartad
verksamhet mot inkomst av tjänst slopas.
Utbytet av varor och tjänster - själva grunden för
förekomsten av jobb - försvåras definitionsmässigt
genom en skärpt beskattning av arbete. Inom loppet
av en månad från regeringstillträdet har förslag om
skattehöjningar på inte mindre än 50 miljarder kronor
lagts fram - varav 30 miljarder gäller just skatt på
arbete. Det är ganska anmärkningsvärt.
Skattekilarna drivs upp på olika områden. Det blir
höjda egenavgifter, en höjd statlig inkomstskatt, höjda
arbetsgivaravgifter och en slopad indexering av skat-
teskalan. Till detta skall också läggas de skattehöj-
ningar som nu planeras i många av landets kommuner
sedan socialdemokraterna fick majoritet.
I propositionen skriver Göran Persson, med an-
ledning av de kommunala skattehöjningarna, något
som är mycket intressant. Han skriver: "en enskild
kommuns beslut att höja kommunalskatten bidrar till
att skärpa den samlade beskattningen av arbete, vilket
innebär betydande nackdelar ur samhällsekonomisk
synvinkel". Den samlade beskattningen är ju hög
redan som den är.
Fru talman! Med tanke på detta är det ganska an-
märkningsvärt att Göran Persson själv förbehållslöst
formligen vältrar sig i denna historiska rad av skatte-
och avgiftshöjningar just när det gäller arbete. Detta
går dessutom stick i stäv med EU:s program för att
fler jobb skall skapas genom en sänkt skatt på arbete.
Denna politik kan tyckas outgrundlig, men jag tror
att Johan Lönnroth något var inne på förklaringen till
den. Den har uppenbarligen utformats utifrån de ideo-
logiska handböcker som även Gudrun Schyman har
på nattduksbordet. Men det vetenskapliga stödet
måste anses mycket starkt, eftersom utformningen av
den ekonomiska strategi som presenteras i propositio-
nen kommer att försämra svensk ekonomis funktions-
sätt och på sikt kan permanenta sysselsättningskrisen
och budgetproblemen. På några års sikt kan alltså de
föreslagna skattehöjningarna visa sig kontraprodukti-
va även i budgetsaneringssyfte.
Fru talman! Flera av de budgetförstärkningar som
föreslås i propositionen visar, som jag tidigare nämn-
de, att regeringen inte heller lever upp till de vackra
orden om en rättvis fördelning av bördorna, som man
hade under den tid då man satt i opposition.
Regeringen föreslår nämligen mycket kraftiga be-
sparingar när det gäller pensionsutbetalningarna. Det
gör även vi kristdemokrater i vårt alternativ, men vi
har en annan och mer rättvis profil. Vi har tidigare
framfört kritik mot den modell med avindexering som
nu används. Det har vi bl.a. gjort därför att konstruk-
tionen innebär att besparingarna blir större ju högre
inflationen är. Samtidigt riskerar pensionerna att
kraftigt urholkas också vid en hyfsad reallönetillväxt.
Inom familjepolitikens område förnekar sig inte
den socialdemokratiska regeringen. Utan föregående
utredning riktas två dråpslag mot de familjer som
bevisligen har de lägsta disponibla inkomsterna. Man
tänker framöver dra in hela 8 miljarder från familje-
politiken. Avskaffandet av vårdnadsbidraget är en rent
ideologisk åtgärd. De första stegen mot en ökad val-
frihet för småbarnsföräldrar när det gäller valet av
barnomsorgsform kommer nu att raderas ut. Det här
kan visserligen tyckas vara en kortsiktig besparing i
statens budget, men för den samlade offentliga sek-
torn innebär det ingen besparing. I stället kommer
självfallet ytterligare kostnader för barnomsorg att
falla på kommunsektorn, som redan är hårt belastad.
Summan av dessa nedskärningar kan för en vanlig
familj, enligt beräkningar som Dagens Nyheter publi-
cerade häromdagen, innebära en minskad köpkraft
med upp till 30 000 kr om året. Samtidigt ökar kom-
munens barnomsorgskostnader med något hundratu-
sental kronor.
Nedskärningar på biståndet, fru talman, är också
en skamfläck i propositionen. Vi kristdemokrater
anser att det är helt oacceptabelt.
Fru talman! Kristdemokraternas ekonomiska poli-
tik har sin utgångspunkt i en marknadsekonomi med
sociala och ekonomiska ramar. Ett gynnsamt klimat
för små- och nyföretagandet är helt avgörande för
1990-talets kamp mot den höga arbetslösheten och för
saneringen av statsfinanserna. En av de centrala upp-
gifterna för politiken de närmaste åren blir att skapa
förutsättningar för framväxten av hundratusentals nya
arbetstillfällen inom denna sektor. Det som jag skulle
vilja kalla för kvasiideologiska skäl får inte förhindra
tillkomsten av jobb i den privata tjänstesektorn - och
också inom hushållssektorn.
Fyrpartiregeringens saneringsprogram, som ur-
sprungligen omfattade 81 miljarder, är utgångspunk-
ten för vårt förslag när det gäller statens finanser. Till
detta kommer att regeringen redan i våras aviserade
en tidigareläggning av delar av detta program. Sam-
tidigt aviserade man en förlängning och en utökning
med 20 miljarder. Utöver den ursprungliga Nathalie-
planen redovisar vi kristdemokrater ytterligare bud-
getförstärkningar på ca 40 miljarder kronor, varav
merparten utgörs av besparingar. En jämförelse med
förslagen i regeringens proposition visar att kristde-
mokraternas saneringsprogram överstiger regeringens
med ca 43 miljarder kronor.
Det är möjligt att vi i ett senare skede tvingas att
återkomma med ytterligare budgetförstärkningar om
så erfordras.
Fru talman! Med detta vill jag för tids vinnande
endast yrka bifall till reservationerna 1, 84 och 97,
men jag står självfallet bakom alla de reservationer
som vi kristdemokrater har lagt fram.