Fru talman! Om man har ett utgångsläge där sta-
tens utgifter utgör 70 % av vår samlade produktion
men statens inkomster i form av skatter ligger runt
50 %, säger det sig självt att det är en jättelik uppgift
att få bort underskottet och få ihop gapet. Moderater-
na har en föreställning om att man skall klara det
genom att ensidigt skära ner alltmer. Alla andra parti-
er har i varierande mån uppfattningen att det måste
vara en blandning av både inkomstförstärkningar och
besparingar. Ni driver ensidigt detta. I själva verket
ser vi att det var de ofinansierade skattesänkningarna
för kapitalägarna hösten 1991 som började skapa
problemet. Det blev inga jobb av det, utan det blev ett
statsfinansiellt moras.
Jag vill återknyta till den tidigare debatten om det
jag kallade ett fruktansvärt misstag. Jag har i alla fall
konstaterat att det otvivelaktigt var ett misstag.
Ni försöker komma ifrån ert ansvar för den eko-
nomiska politiken genom att säga: När vi kom till
makten hamnade vi i en hopplös situation därför att
ekonomin var i fritt fall. Nu säger Lars Tobisson att
man kanske inte upptäckte det riktigt. Man kanske
trodde att det var bättre än det var.
Hösten 1991 gjorde ni en prognos som visade på
en positiv tillväxt redan det följande året. Ni gjorde
också prognoser i budgetpropositionen i januari. Där
gjorde ni bedömningen att den öppna arbetslösheten
under 1992 skulle stanna vid 3,8 % och under 1993
vid 4,5 %. Det går helt enkelt inte ihop. Det är inte
trovärdigt, Lars Tobisson, att säga att man drabbades
av ett fritt fall. Ni gjorde själva bedömningen att ut-
vecklingen skulle bli ganska hygglig.