Fru talman! Mats Odell ägnade sig åt högljutt mo-
raliserande av ett slag som vi sällan tvingas lyssna till
i riksdagen. Det är desto märkligare som Mats Odell
och kds står för den fräckaste dragning som jag har
sett under mina många år i riksdagen.
Finansutskottet tillstyrker enhälligt ett förslag från
regeringen om att dra in 300 miljoner kronor i form
av en reducering av en skattemedelsfordran. Alla
partier var med på detta. Efter det att finansutskottet
hade fattat detta beslut fogade kds ingen reservation
till betänkandet, men däremot ett särskilt yttrande, där
man kan läsa: "Kristdemokraterna motsätter sig för-
slaget att dra in 300 miljoner kronor från kyrkokom-
munernas skatteinkomster." Och detta skriver Krist-
demokraterna efter det att man har varit med om att
tillstyrka motioner och att avstyrka den motion som
yrkar avslag på propositionen. Varför vågar ni inte ta
ansvar för er egen uppfattning? Ni lägger er och kry-
per under utskottets breda filt, och vi hjälper er att få
300 miljoner till ert budgetalternativ.
"Kristdemokraterna motsätter sig förslaget att dra
inte 300 miljoner kronor från kyrkokommunernas
skatteinkomster." Det gör ni väl inte, Mats Odell.
Tala om trojanska hästar!
Fru talman! Är det inte litet förvånande att debat-
ten hittills har handlat så litet om det som är allra
viktigast, nämligen att skärpa kampen mot arbetslös-
heten? Vad kan vara viktigare för den ekonomiska
politiken än att få Sverige i arbete? Välfärden skapas
av ett folk i arbete. Utan arbete ingen välfärd, utan
arbete ingen rättvisa.
Jag vet att den som ofrivilligt stängs ute från ar-
betslivet aldrig kan känna sig riktigt trygg, aldrig
riktigt fri. Att avskaffa massarbetslösheten är en ödes-
fråga för Sverige. Om vi inte gör det kommer vårt
land att slitas ner av misstro, motsättningar, social nöd
och social oro.
Men nu kommer det svåra: Vi måste avskaffa ar-
betslösheten på ett sådant sätt att den inte kommer
tillbaka längre fram, ännu värre, i nästa lågkonjunk-
tur. Därför kommer vi inte undan uppgiften att spara
på områden som vi brukar uppfatta som självklara
delar av välfärden. Det är detta som gör det så svårt,
så förtärande smärtsamt.
Men alternativet är värre, för om vi ängsligt skju-
ter problemen framför oss, om vi inte vågar gripa
nässlan nu, då sviker vi de arbetslösa, och då sätter vi
verkligen välfärden på spel. Skall vi få rätsida på
Sveriges ekonomi, Sveriges sociala problem, måste vi
ha en stark ekonomi.
Valet är inte mellan att sanera statsfinanserna och
att pressa tillbaka arbetslösheten. Båda uppgifterna
måste klaras och klaras samtidigt. Stärker vi statsfi-
nanserna, skapar vi förutsättningar för att klara job-
ben. Bekämpar vi arbetslösheten, skapar vi förutsätt-
ningar för att fylla igen det stora, svarta hålet i budge-
ten.
Med vårt ekonomiska program skall vi rädda job-
ben och värna välfärden, stärka jämställdheten och
hålla på rättvisan. Vi skall skydda miljön, krympa
underskotten och bygga för framtiden.
Skall vi klara detta måste vi föra ihop ett stort an-
tal åtgärder till en helhet. Det är helheten som be-
stämmer resultatet. Visst skall vi gå igenom varje
enskild detalj, visst skall vi värdera alla fördelar och
alla nackdelar, men vi får aldrig blunda för att delarna
ingår i ett större sammanhang.
I ett slag kan vi inte avskaffa massarbetslösheten, i
ett slag kan vi inte skapa ett rättvist samhälle. Men det
vet vi, att skall vi uthålligt slå tillbaka massarbetslös-
heten måste vi också strama åt och skära ner.
Därför kan vi aldrig kräva att varje enskild åtgärd
tagen för sig skall skapa fler jobb, aldrig att varje
enskild åtgärd i sig skall innehålla en inkomstutjäm-
ning.
Låt mig ge några exempel:
Att spara miljardbelopp på försvaret kan innebära
att vi tar bort jobb i det militära. Ändå måste vi göra
det, för hur skall vi kunna komponera ett balanserat,
trovärdigt och fungerande sparprogram om inte också
försvaret får lämna sitt bidrag?
Den höjda avkastningsskatten på avtalspensioner-
na har mött våldsamma protester. Man har talat om
konfiskation, övergrepp och jag vet inte vad. Men är
det inte så att detta pensionskapital har fått extra hög
avkastning just därför att staten ständigt måste låna
mer och mer pengar?
Statens stöd till avbytarverksamhet inom jordbru-
ket har varit mycket värdefullt. Men är det orimligt att
näringen själv tar ett ökat ansvar för den här verksam-
heten, när statens ekonomi har försvagats så drama-
tiskt?
Går vi igenom område efter område ser vi att allt
måste vara med om helheten skall bli rättvis och rim-
lig.
Här finns också svaret på den fråga som Anne
Wibble ställde, nämligen hur höjda avgifter och skat-
ter kan bidra till fler jobb. Per-Ola Eriksson sade i sitt
anförande att det behövs en "balanserad mix" - det är
ett sätt att uttrycka det. Ytterst handlar det om att man
inte bara skall gödsla för en liten grupp av stora kapi-
talägare och ständigt hålla dem på ett väldigt gott och
allt bättre humör. Skall vi klara av de stora uppgifter
som ligger framför oss, måste hela folket engageras,
och då måste det finnas en framtidstro och en med-
verkan som omfattar alla medborgare och inte bara
små grupper. I detta ligger svaret på Anne Wibbles
fråga.
Anne Wibble bekymrade sig över att politiken var
sned åt vänster, som hon sade. Detta med vänster och
höger är ju känsligt för Folkpartiet. Det har vi sett
tidigare när vi har följt Folkpartiets ibland litet vingli-
ga stråt. Ibland har partiet uppträtt som den trafikfar-
liga bilisten som kom till vägkorsningen och blinkade
åt vänster men svängde åt höger. Jag vet inte om det
är slut med det nu. Vi får väl se.
Det är alltså med råge som finansutskottet nu till-
styrker regeringens ekonomiska program. Vi lägger
till en bestående budgetförstärkning på ett par hundra
miljoner i ett program som redan är uppe i 57 rejäla
miljarder. Det är bra att vi nu kan ta ett första avgö-
rande steg för att lösa Sveriges stora ekonomiska och
sociala problem.
Men vad har hänt med den gamla regeringskoali-
tionen? Johan Lönnroth var inne på den frågan tidiga-
re. Där det över huvud taget finns en reservation från
något borgerligt parti händer det oftare att de fyra
partierna går på olika linjer än att de samlas kring en
gemensam uppfattning. I själva verket är det bara var
tredje gång som de borgerliga når en sådan samsyn att
de skriver ihop sig i en gemensam reservation.
Sönderfallet gäller bl.a. den helt centrala frågan
om inriktningen och omfattningen av besparingar och
inkomstförstärkningar. Där splittras de forna rege-
ringskamraterna upp på fyra olika reservationer. Jag
vill i och för sig inte kritisera er för det på något sätt.
Men det är intressant att se hur snabbt det politiska
landskapet har ändrat sig efter valet.
Men jag har verkligen anledning att kritisera er för
vad ni tillsammans har skrivit i reservation nr 1, som
gäller inriktningen av den ekonomiska politiken.
För det första är det som ni presenterar där tyvärr
bara vaga sparplaner och suddiga riktlinjer. När ni
angriper den nuvarande regeringens proposition för att
vara ofullständig och svårläst krossar ni tonvis med
glas genom att kasta sten i ert eget glashus.
För det andra försöker ni sopa igen spåret efter en
regeringsperiod som inte var en framgång i allt. Ni
säger att ni ärvde en ekonomi i fritt fall. Har ni allde-
les förträngt era egna prognoser hösten 1991 och
våren 1992? Hur stämmer ett fritt fall i ekonomin med
att ni som nytillträdd regering presenterade prognosen
att budgetunderskottet skulle stanna vid behagliga 70
miljarder kronor? Anne Wibble sade ju själv att ett
underskott som var så stort som 90 miljarder var helt
otänkbart.
Har ni glömt att ni faktiskt räknade med att det
skulle bli en, låt vara liten men dock, positiv tillväxt
1992? Hur går det ihop med talet om ett fritt fall i
ekonomin hösten 1991? Nej, så lätt kan ni inte krypa
undan ert ansvar.
Än värre blir det när ni påstår att de gångna tre
åren var en framgångsperiod där människornas frihet
ökade. Med sådana lättsinniga ord osynliggör ni alla
dem som fick ett sämre liv under den här perioden.
Varför ser ni inte alla arbetslösa som fick sin frihet
hårt beskuren under den här tiden? Varför glömmer ni
dem som fick en sämre standard? Varför glömmer ni
de tiotusentals seriösa småföretagare som gick i kon-
kurs? Inte fick de en ökad frihet. Varför tänker ni inte
på friheten för dem som fick sämre sjukvård, sämre
undervisning, sämre barnomsorg och sämre äldre-
vård?
Jag skall gärna erkänna att det fanns en grupp som
fick extra mycket frihet och ny luft under vingarna.
Det var de stora kapitalägarna. Den borgerliga rege-
ringen lät guldet regna över dem. De kunde ta sig
närmast perversa friheter när ni öppnade sammanlagt
över 100 olika kvittningsmöjligheter för värdepapper.
Om något är befängd skattepolitik så är det att erbjuda
kapitalägarna över 100 olika kvittningsmöjligheter.
Nog fick den gruppen ökad frihet. Men hur gick det
med friheten för andra?
Att kraftigt öka friheten för Sveriges medborgare
är en central politisk uppgift. Men det är något helt
annat när ett privilegierat fåtal skaffar sig ökad frihet
på bekostnad av gamla, sjuka och arbetslösa. Därför
måste vi lägga om kapitalbeskattningen. Vi återgår till
den balans mellan skatt på arbete och skatt på kapital
som fanns i skattereformen.
Vi måste också lägga om arbetsmarknadspolitiken.
I stället för passiva utbetalningar måste huvuddelen
vara aktiva insatser för arbete, utbildning och kom-
pentenshöjning.
Fru talman! Det är hög tid att reda ut Sveriges sto-
ra ekonomiska problem. Vi kan klara av dem och vi
skall klara av dem. Därför yrkar jag bifall till fi-
nansutskottets samtliga förslag.