Fru talman! Dagens betänkande från finansutskot-
tet är på sitt sätt faktiskt historiskt. Tillsammans med
de många återställare som riksdagsmajoriteten har
röstat igenom här under hösten ger de en bild av en
mycket kraftig vridning av politiken bakåt. Bakåt,
snett åt vänster - det tror jag är en bra sammanfatt-
ning av höstens arbete. Det är en politik som bär 60-
och 70-talens prägel. Detta är inte vad Sverige behö-
ver nu. Sverige behöver faktiskt motsatsen - en poli-
tik som utgår från verkligheten som denna är nu på
90-talet och som den kommer att vara framöver.
Den politik som förespråkas av riksdagens majori-
tet av socialdemokrater och vänsterpartister har också
många grundläggande ideologiska nackdelar från
liberala utgångspunkter. Den förstör många viktiga
valfrihetsreformer. Den sätter facket före individen i
arbetslöshetsförsäkringen. Den slår sönder skattere-
formens det skall löna sig att arbeta. Den har en
orättvis fördelningsprofil. Den försämrar mycket
kraftigt villkoren för enskilt och privat företagande.
Därmed kan den inte lösa Sveriges ekonomiska pro-
blem - den höga arbetslösheten och underskotten i de
offentliga finanserna.
Den tidigare borgerliga regeringen hade lagt en
god grund för en återhämtning, så att de här obalan-
serna kunde börja tas bort. Återhämtningen inleddes,
och det framgår bl.a. av betänkandet och KI:s rapport,
redan förra året och tog rejäl fart i början av det här
året. Sysselsättningen har ökat med uppemot 80 000
personer, och de offentliga underskotten har börjat
reduceras. I Konjunkturinstitutets senaste rapport
beräknas underskottet i hela den offentliga sektorn för
1994 vara nere i 157 miljarder kronor. Det är förvisso
mycket pengar, men det är väsentligt mindre än tidi-
gare. Regeringens åtgärder har ju ännu inte trätt i
kraft, så detta är effekten av den tidigare politiken.
Därefter har regeringen föreslagit mycket kraftiga
skatteökningar, främst för företagare men också för
hushållen. Folkpartiets huvudpoäng är att en sådan
företagarfientlig politik också är sysselsättningsfient-
lig. Därmed blir den också välfärdsfientlig. Skatte-
höjningarna och återställarna, framför allt på arbets-
marknaden, motverkar uppkomsten av nya jobb - men
nya jobb är vad vi behöver. Då blir det också svårare
att stabilisera den offentliga skulden, och det blir
svårare att skapa förtroende hos medborgarna för att
välfärdspolitiken fungerar som avsetts.
Enligt Konjunkturinstitutet nu i december ökar
sysselsättningen nästa år och 1996 med ungefär lika
mycket som i år, alltså med ungefär 80 000 personer
per år. Det innebär under de två åren en ökning med
160 000 personer. Denna ökning är naturligtvis bra,
men den är på tok för liten - och dessutom under en
kraftig konjunkturuppgång! Det är nu under några år
som Sverige behöver ca 500 000 nya jobb. Detta
illustrerar bara vad jag och många andra tidigare har
sagt, nämligen att regeringens politik inte klarar job-
ben.
KI:s decemberprognos är också mera pessimistisk
om tillväxten. Även bortsett från tekniska förändring-
ar blir tillväxten enligt KI i år, nästa år och 1996 lägre
än man tidigare trott. Detta sker trots att omvärldens
tillväxt väntas bli högre. Förut låg Sverige ungefär i
nivå med omvärlden. Men nu ligger vi sämre till
enligt KI.
Det som har skett här hemma är just att den soci-
aldemokratiska regeringen har lagt fram sina förslag -
en mängd skattehöjningar och återställare samt ett
fåtal besparingar. Trots bättre konjunkturer i omvärl-
den, trots ett godkänt GATT-avtal och trots ett
svenskt ja till EU i folkomröstningen blir effekten att
Sverige har sackat efter. Slutsatsen att den socialde-
mokratiska politiken är fel ligger naturligtvis mycket
nära till hands!
Jag vill fråga Jan Bergqvist, ordföranden i fi-
nansutskottet: Hur kan höjda arbetsgivaravgifter,
höjda skatter på nya satsningar i företagandet, höjd
marginalskatt för enskilda näringsidkare och en åter-
gång till den gamla stelbenta arbetsrätten skapa fram-
tidstro och optimism hos företagare? I andra länder
menar man tvärtom - att höjda skatter av det här
slaget och en krångligare arbetsrätt av det här slaget
ger färre jobb. I EU:s vitbok t.ex. uppmanar man till
sänkta arbetsgivaravgifter just för att få fler jobb.
Varför, Jan Bergqvist, tror ni socialdemokrater att det
fungerar precis tvärtom i Sverige?
Regeringens företrädare brukar på denna fråga
svara att det är så viktigt att få ned budgetunderskott
och räntor att vissa skattehöjningar måste accepteras.
Jag tror också att vissa skattehöjningar kan godtas,
men inte av den omfattning och inte med den inrikt-
ning som nu föreslås. Det handlar om ungefär 50
miljarder kronor, motsvarande 3 % av BNP. En bud-
getsanering med så mycket av skatteökningar skapar
helt enkelt inte förtroende. Det finns många bevis för
detta.
Att politiken är fel framgår faktiskt också av att
räntorna inte har sjunkit. Valrörelsen var ju full av
uttalanden om "de farligt höga räntorna". Göran Pers-
son hävdade att bara det blev en socialdemokratisk
regering och en socialdemokratisk politik, så skulle
räntorna sjunka. Nu har vi en socialdemokratisk rege-
ring och en socialdemokratisk politik. Vi har fått bort
osäkerheten om EU-medlemskapet genom vårt ja i
folkomröstningen. Men räntorna är lika höga som i
somras. De svenska långräntorna är fortfarande nästan
3,5 procentenheter högre än de tyska. Jag anser att
detta visar att långivarna inte tror på Perssons politik.
Jag förmodar att Göran Persson och Socialdemokra-
terna har en annan förklaring - men vilken? Varför är
de svenska räntorna enligt Socialdemokraterna fortfa-
rande 3,5 procentenheter högre än de tyska?
Fru talman! Kommunernas ekonomi har diskute-
rats mycket under senare år. Liksom många andra har
kommunerna lidit av sjunkande inkomster. Rationali-
seringar och effektiviseringar har blivit nödvändiga
för att man skall kunna klara vård, omsorg och ut-
bildning. Den borgerliga regeringen gav kommunerna
viktiga instrument för att klara av detta, framför allt
statsbidrag i en påse och möjlighet till mer anbud och
konkurrens. Nu är påsens framtid oklar. De privata
alternativen, som ger konkurrens och effektivitet,
håller regeringen på att stoppa. Då blir det svårare för
kommuner och landsting att klara viktiga väl-
färdsuppgifter.
Just nu pågår i stället skatteökningar i kommuner-
na om sammanlagt mer än 4 miljarder kronor. Det
löser inga problem. Risken är snarare att det, om man
väl har slagit in på den vägen, är alltför lätt att fortsät-
ta.
Dessutom håller Socialdemokraterna nu på att dra
in pengar från kommunerna - i smyg. Kommunför-
bundet har dock upptäckt detta och räknat ut att det
för nästa år handlar om ungefär 1,3 miljarder kronor
och för åren framöver om ytterligare 4,5 miljarder
kronor i minskade kommunala inkomster på grund av
statliga beslut.
Det där med att dra in pengar från kommunsektorn
var väl knappast vad Socialdemokraterna gick till val
på. Tvärtom utlovades det från många prominenta s-
talesmän att kommunerna minsann skulle slippa in-
dragningar. De skulle få växa med både 1 och 2 % om
Socialdemokraterna vann valet. Det kan man inte säga
att man skall återkomma till fram på vårkanten, därför
att det är nu - den 1 januari 1995 - som kommunerna
blir av med pengarna. Jag vill faktiskt, Jan Bergqvist,
veta varför ni sviker löftet till kommunerna. Och hur
blir det med de utlovade pengarna till Göteborg - 0,5
miljarder kronor har Göran Persson utlovat. Såvitt jag
vet har inga pengar utbetalats. Hur blir det med de
pengarna?
Fru talman! Några av de få riktiga besparingarna i
dagens betänkande gäller barnfamiljerna. Det är gans-
ka många besparingar. Vårdnadsbidraget avskaffas.
Flerbarnstillägget reduceras, likaså bidragsförskottet.
Dessutom aviseras en utredning som skall dra in yt-
terligare 3 miljarder kronor från barnfamiljerna.
Sammanlagt handlar det om ungefär 8 miljarder kro-
nor som skall tas från barnfamiljerna, utöver de höjda
skatter och högre boendekostnader som ju drabbar
alla hushåll.
Socialdemokrater och vänsterpartister anser tydli-
gen att detta är rättvist. Folkpartiet anser inte det.
Tvärtom visar de fördelningspolitiska studier som vi
genomförde och de beräkningar som under hösten har
gjorts av olika familjeekonomer att barnfamiljerna,
särskilt de med många barn, har mindre marginaler än
de flesta andra. En rättvis fördelningspolitik borde
alltså belasta barnfamiljerna mindre än andra familjer.
Det vore därför på sin plats om Jan Bergqvist eller
Göran Persson kunde tala om för oss om de minsk-
ningar i barnbidragen som nu diskuteras ingår i de 3
utredningsmiljarderna eller om det finns något utöver
de förslag som finns i dagens proposition och betän-
kande.
Fru talman! Som framgår här tycker jag att rege-
ringens politik både sviker löftet till de arbetslösa och
har en orättvis fördelningsprofil. Det viktiga är natur-
ligtvis att man så allvarligt sviker löftet till de arbets-
lösa och dömer många av dem till fortsatt arbetslöshet
genom att försämra villkoren för företagande och nya
jobb.
En bättre politik finns beskriven i reservation 1,
där de tidigare regeringspartierna redovisar sina rikt-
linjer för den ekonomiska politiken. Det handlar fram-
för allt om att skapa bra villkor för företagande och
nya jobb, om att ersätta vissa skatteökningar med
besparingar, om att skärpa finanspolitiken och få ned
räntorna och om att uppmuntra konkurrens och valfri-
het. Detta ger, enligt min uppfattning, en bra grund
för en fortsatt ökning av sysselsättningen, en minskad
arbetslöshet, lägre räntor, ett minskat upplåningsbe-
hov och därmed också en stabil bas för viktiga väl-
färdsuppgifter inom vård, omsorg och utbildning.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla reserva-
tioner som jag har undertecknat. För tids vinnande
tänker jag dock bara yrka bifall till reservationerna 1,
45 och 95.