Herr talman! Göran Persson påstår litet svepande
här att ingen tidigare har talat om den höga skuldsätt-
ningen, om statsskulden som växer snabbt. Men han
har fel. Jag uppehöll mig i inledningen av mitt hu-
vudanförande ganska mycket vid statsskulden, under-
skotten, räntebetalningarna, betydelsen för det nuva-
rande ränteläget osv. Jag känner mig dock inte träffad,
för jag förstår att Göran Persson ville träffa den förra
regeringen.
Vad jag däremot vill fråga Göran Persson om är
egentligen samma sak som jag frågade Jan Bergqvist
om, men som jag inte fick något redigt svar på. När
man går in för att sanera statsfinanserna och tvingas ta
till skattehöjningar, varför har man då denna ovilja att
göra det på ett sådant sätt att vi förvaltar naturresur-
serna bättre och på lång sikt får en bättre ekonomi? I
stället för att ensidigt lägga ökade skatter på arbete,
lägger man dem på miljösidan, på utsläpp av koldiox-
id. Om man lägger skatter på den sidan skadar man
inte vår förmåga att skapa ekonomiska resurser i
framtiden.
Faktum är att det här förslaget innebär att man
vrider skattesystemet ytterligare till nackdel för mil-
jön, när man så ensidigt lägger beskattningen på ar-
betssidan. Jan Bergqvist försökte besvara den frågan
och fastnade då för ett argument om att denna idé
skulle missgynna industrin, för då skulle den drabbas
av högre skatter. Men faktum är ju att beskattningen
på industrin ökar när man lägger på ökade arbetsgi-
varavgifter och även ökar beskattningen på arbete i
övrigt. Det argumentet håller inte.
Man kan faktiskt växla de här skatterna mot var-
andra ur företagens synpunkt. Varför denna ovilja till
ökade miljöskatter?