Fru talman! Finansutskottets ordförande Jan
Bergqvist höll ett enligt min uppfattning både märk-
ligt och i många avseenden motsägelsefullt inled-
ningsanförande. Han talar om att välfärden inte ska-
pas utan att människor är i arbete. Det låter ju riktigt.
Men av vilken anledning skall man då höja beskatt-
ningen på arbete, försämra villkoren för företagandet
och försämra villkoren för investeringarna i landet?
Om vi gör på det sätt som Socialdemokraterna fö-
reslår får vi inte människor i arbete. Då finns det en
uppenbar risk att vi inte får bort långtidsarbetslöshe-
ten, vilket Jan Bergqvist pläderade för att vi måste få.
Jag tycker att Socialdemokraterna och Jan
Bergqvist inte riktigt har förstått betydelsen av att
skapa goda betingelser för svenskt företagande och
låta Sverige bli en nation för bra företag. Man måste
ta vara på företagarna och innovatörerna och ta vara
på dynamiken i ekonomin.
Jan Bergqvist kommer från den akademiska värl-
den, och det finns mycket gott att säga om den. Men
den skiljer sig som bekant avsevärt från de villkor
som gäller för företagen. Vilka framsteg man än gör i
den akademiska världen är det ändå så att det är pro-
duktionen, företagandet, och företagens villkor som i
stort avgör spelreglerna i svensk ekonomi.
Det var rörande att höra när Jan Bergqvist talade
om att det var viktigt att spara även på det som berör
välfärden. Vi måste strama åt och skära ner, sade Jan
Bergqvist. Det står i bjärt kontrast till det budskap
som Jan Bergqvist och hans kolleger pläderade för
under åren 1991-1994, dvs. under en mandatperiod.
Det var då vi hörde ylandet från det socialdemo-
kratiska kansliet på Sveavägen, från den socialdemo-
kratiska riksdagskansliet eller från LO borta vid Norra
Bantorget. Det var då man sade att vi icke skulle röra
någonting i de s.k. trygghetssystemen.
Det var under mandatperioden 1991-1994 som
Socialdemokraterna gång på gång tillbakavisade spa-
rande inom transfereringssystemet. Det var då man
skickade busslast efter busslast för att protestera mot
de åtgärder som vi ansåg nödvändiga och som är
nödvändiga.
Det var först sommaren 1994 som Socialdemokra-
terna sent omsider tvingades inse betydelsen och
nödvändigheten av besparingar. Det började med att
man accepterade vårt mål om att statsskulden måste
stabiliseras senast år 1998.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis ställa två frågor
till Jan Bergqvist. Hur bedömer man statens lånebe-
hov? Det finns ingenting i betänkandet om det. Hur
bedömer finansutskottets ordförande statsskuldens
utveckling de närmaste åren? Det är två frågor som är
viktiga för att man skall kunna bedöma helheten i den
politik som regeringen nu bedriver.