Herr talman! Jag tror inte att det är så svårt att be-
gripa att omvärlden faktiskt vill se att det här parla-
mentet klarar av att hantera den statsfinansiella frå-
gan. Jag tror också att omvärlden med stor spänning
ser fram emot den behandling som skall komma under
våren med anledning av budgetpropositionen.
Vi kommer att kunna visa att vi, om riksdagen
ställer sig bakom den typ av förslag som läggs fram,
har ett grepp om statsfinanserna. Det bör rimligen
resultera i fallande räntor. Till dess tror jag att vi sliter
med det fördärvade rykte som den tidigare regeringen
med Anne Wibble i spetsen gav Moder Svea. Sorg-
ligt, men sant!
Jag blir litet tagen av Anne Wibbles bekymmer
om den interna debatten inom socialdemokratin. Vi
har diskussioner om avvägningen av politiken. Det är
naturligt, och det är inte sensationellt. Men jag skulle
väldigt noga passa mig för att framställa det som ett
svaghetstecken, om jag själv varje dag var föremål för
mediers granskning inför ett eventuellt partiledarval
där partiet uppenbarligen faller i två halvor.
Folkpartiet, fru Wibble, är i dag uppenbarligen ett
parti som framför allt kännetecknas av en så omfat-
tande intern debatt i partiledarfrågan att all annan
politisk aktivitet får stå åt sidan. Hade jag det utgångs-
läget skulle jag vara litet försiktig när jag försökte
göra poäng av att andra partier har en intern, och
ibland ganska hård, debatt.
Slutligen: Anne Wibble skall kanske gå tillbaka
till statsskuldsfrågan - de snart 1 400 miljarder som vi
skall rädda i kommande budgetar - och fråga sig vad
det var som gick så snett när det här byggdes upp.
Anne Wibble bär stor skuld när det gäller den politi-
ken. Kanske skulle hon i julhelgen ställa sig framför
spegeln och säga: Mea culpa. Mea culpa. Mea max-
ima culpa. - Min skuld. Min skuld. Min mycket stora
skuld.