Fru talman! Jag tycker att den s.k. Erlanderaffären
är väldigt typisk. Förmodligen var det mycket
enkelt. Erlander gjorde någonting som var väldigt
klokt, riktigt och realistiskt. Det var inte felet utan
blånekandet efteråt, den politiska lögnen och den
enorma förljugenheten då man försökte sopa igen
spåren och dölja det hela. Detta tror jag går hand i
hand med politikerföraktet.
Jag har i skriftlig form ställt frågor till
utrikesministern om STASI, den östtyska hemliga
polisen, om vilka politiker, vilka
samhällsdebattörer, vilka fackpampar och andra
som på något sätt var inblandade. Det fanns ett
stort register, sades det. Jag kommer att fortsätta
det jobbet sedan jag har avslutat detta.
Det var bra att Jarl Hjalmarson fick rätt, sade Carl
Bildt, även om han skulle dö först. Det finns 200
rättshaverister i Sverige, som vi kanske skulle ge
rätt. Varför är det bara i löjliga diktaturer som man
beviljar amnesti när diktatorn har födelsedag eller
något annat? Skulle inte vårt land såsom en levande
mänsklig demokrati kunna säga någon gång till
dessa människor, som har kämpat för sina liv och
lidit av de förorättelser som de tycker att de har
råkat ut för: Förlåt så mycket. Vi missbrukade vår
makt. Vi, staten, var för formella. Vi respekterar
din kamp för vad du anser vara rätt. Därför får du
en ursäkt och en ersättning.
Sedan skulle vi lägga ner de 200 fallen, och Sverige
blev ett anständigare land.
Carl Bildt talade om ljuspunkter och framtidstro.
Också jag tillhör dem som har en mycket stor
framtidstro, men jag ser kanske inte lika många
ljuspunkter. Jag har inte heller anledning att söka
efter dem på samma sätt, eftersom jag tillhör
oppositionen. Men är ljuspunkterna politikernas
förtjänst, vare sig nu eller tidigare? Nej, det vi nu
ser är ett resultat av den internationella
konjunkturen. Jag tycker att man skall tacka de
svenska företagarna, som har varit väldigt duktiga.
Man skall tacka de svenska jobbarna, och man skall
tacka det totala haveriet för regeringens
valutapolitik, vilket inträffade under svarta
november 1992.
Åter till jobben. Det har talats om arbetena. Ju mer
pengar man häller över Börje Hörnlund, desto
bättre blir det för folket i arbetslösheten. Så låter
det. Men det är klart att det inte blir så. Vår industri
har krymp. Det har inte industrin i andra OECD-
länder gjort, utan det är unikt för Sverige. Vi skulle
behöva 500 000 jobb till, och vi skulle behöva ta
bort 500 000 jobb från den alltför uppblåsta
offentliga sektorn. Det behövs alltså en miljon
riktiga jobb. Vad krävs för det? Jo, investeringar,
lönsamma företag och ett klimat som drar hit
verksamheter. Det roliga är att detta inte är
omöjligt. I Sverige är 8 % av befolkningen
företagare. I Danmark är motsvarande andel 15 %.
Ingvar Carlsson nämnde direktavskrivningar,
nuvärdesavskrivningar och annat. Ja, jag håller
med honom. Även Ingvar Carlsson har rätt ibland,
som jag tidigare sade. Det är riktiga åtgärder för att
få i gång investeringarna. Varför är investeringarna
så viktiga? Jo, annars blir maskinkapaciteten en
trång sektion. Maskinerna orkar inte, när
konjunkturen plötsligt går upp. Då slår vi huvudet
i taket på maskinerna, och lika många människor
förblir arbetslösa i alla fall.
Varför flyttar industrin utomlands? Ja, inte därför
att industriledarna är idioter eller därför att de är
otrogna, utan därför att de är väldigt rationella och
inser att företagen hela tiden måste konkurrera. Nu
gäller att få industrin att flytta hit. Det var jag inne
på tidigare, när jag talade om Janne Carlzon.
Det bästa som kan hända Sverige är att vi gör saker
så att man börjar tala om Sverige utomlands på ett
annat sätt. I internationella magasin skall man
skriva: Varför vill alla investera i Sverige? Man
skall beskriva folkhemmet, som klarade
hjärntvätten och blev Europas piggaste och
fräschaste land, ett framtidsland där electronic
highways korsar världens vackraste landskap.
Så tror jag att man kan få i gång någonting. Och det
går! Jag har berört vad som behövs av politikerna
och folket i allmänhet. Jag har också nämnt
bankerna. Facket då? Ja, facket är en stor makt.
Givetvis måste facket flytta på sig. Arbetsrätten
innebär inte någon rätt till arbete utan är ett
privilegium. Arbetsrätten ger vissa jobb och
hindrar andra att få jobb. Framför allt stoppar den
det som nu borde ske: att jobben kommer i gång.
Fråga företagarna! Vad vore en lösning? Jo, att alla
företag med maximalt 25 anställda får befrielse från
arbetslagarna. Sedan får vi se hur det går. Då sägs
det: Det blir så svårt och företagarna trixar så
mycket. Men det gör de inte alls. Jag tror att det
skulle gå väldigt bra.
Om alternativet är att hälla pengar över Hörnlund;
vad är det för vits med det? Han kunde inte ens
göra av med de pengar som han fick för detta år. Nu
skall han få ännu mer för nästa år. AMS blir någon
sorts Uppblåsbara Barbara, som man håller på med
och subventionerar. Men man kommer ingenstans.
Det har talats om att räntan gick ner. Varför gick
den ner politiskt? Vi var med och lugnade ner läget
från april, maj och juni förra året. Observera detta!
Vems budskap stämmer OECD-rapporten med om
inte Ny demokratis? Jag bara undrar om vi någon
gång kunde få litet erkänsla. Vi har ju faktiskt tänkt
rätt i väldigt många fall. Måste man dö först? Hej
då!
(Applåder)