Fru talman! Det var väl i och för sig glädjande att
Gudrun Schyman gjorde ett försök att korrigera det
intryck som hon gjorde i TV häromdagen. Visst
behöver vi mera livaktiga debatter. Jag vill nu inte
påstå att Gudrun Schymans bidrag till att göra dem
mer oförutsägbara var speciellt imponerande. Vad
hon skall säga i dessa debatter är tämligen
förutsägbart.
Så några synpunkter till Ingvar Carlsson på de få
minuter som står till förfogande. Först något om
säkerhetspolitiken och det kalla krigets kallaste
decennier. Jag delar liksom också Ingvar Carlsson
den bedömning som
Neutralitetspolitikskommissionen har kommit
fram till, att de åtgärder som vidtogs genomfördes
i nationens intresse och av nödvändighet, under en
period då riskerna var större än vad vi i dag ibland
kanske har klart för oss.
Det var en politik som under denna långa period,
mellan 1949 och 1969, till de allra största delarna
fördes i nationellt samförstånd. Det gällde för
huvudinriktningen av utrikespolitiken och av
försvarspolitiken, med undantag för den också
inom socialdemokratin uppslitande debatten om
atomvapnen. Det gällde också för inriktningen av
försvarspolitiken under senare delen av 1960-talet.
Undantaget under denna långa period var
egentligen Hjalmarsonaffären 1959. Den mycket
tillspetsade motsättning om vilken det har skrivits
böcker, doktorsavhandlingar och annat handlade
just om huruvida det var möjligt för Sverige att i
fred förbereda militär samverkan med västalliansen
NATO eller inte. Erlander sade mycket tydligt i en
av kamrarna i det dåvarande riksdagshuset att det
inte var så, medan Hjalmarson menade att det var
nödvändigt. Nu vet vi hur det var. Tage Erlander
hade själv på goda grunder tagit ansvar för åtgärder
som gick långt längre än de som Hjalmarson hade
förordat, och den beskrivning som han gav riksdag,
omvärld och allmänhet var medvetet felaktig.
Detta var ett avsteg som påverkar en i övrigt -- det
håller jag med Ingvar Carlsson om -- positiv bild av
denna långa epok. Vi vet också att detta avsteg
sedan blev ett mönster som då och då återkom i
socialdemokratisk inrikes utrikespolitik. Låt oss
alla av detta lära för framtiden om vikten av
öppenhet, ärlighet och raka besked också i den
känsliga hanteringen av nationens utrikes- och
säkerhetspolitik!
Så till debatten om vänsterpopulismen. Vad består
denna av? Blotta det faktum att Ingvar Carlsson får
ett så starkt stöd i nästan alla sakfrågor från Gudrun
Schyman visar att han är ute i de
vänsterpopulistiska jaktmarkerna. Det är ju där
som hon finner sitt levebröd.
Låt mig vara mera konkret om vad jag menar att
vänsterpopulism är: Det är att med våldsam retorik
gå till angrepp mot förslag som man innerst inne vet
är nödvändigt då det handlar om att återupprätta
Sveriges styrka. Det mesta konkreta exemplet på
ett vänsterpopulistiskt agerande av värsta slag är
självfallet uppträdandet här det gäller a-
kasseersättningen. Minns retoriken! Minns orden!
Ni sade att detta var det som stod allra högst upp
på den lista som socialdemokraterna skulle ta sig
an, om de skulle vinna valet. Minns de närmast
hatiska formuleringarna, hur det sades i denna
kammare att socialdemokratin aldrig kunde
acceptera detta! Orden är Ingela Thaléns, och
Ingela Thalén är inte vem som helst.
Jag kommer ihåg hur jag sade: Jag är beredd att slå
vad om hur mycket pengar som helst att ni kommer
att acceptera det, eftersom det är en nödvändig och
riktig åtgärd när det gäller att sanera Sverige.
Så kommer den tysta, tysta reträtten. Ni anordnade
inga presskonferenser om att ni skulle acceptera
den sänkta nivån på ersättningen från a-kassan.
Man hade inte låtit LO bussa hit 30 000 människor,
och det hölls inga hetsande tal av Ingvar Carlsson.
Det var den tysta, försmädliga reträtten.
Sådan är vänsterpopulismen. Man går ut och lovar,
hojtar och skriker, och sedan konfronteras man
med verkligheten, och då blir reträtten tyst men
snöplig. Ni kommer också att få göra en sådan till,
nämligen när det gäller företagens
kapitalförsörjning. Ingvar Carlsson talar om
tillfälliga skattesänkningar men de skattehöjningar
som ni vill göra blir permanenta, framför allt när
det gäller kapitalförsörjningen.
Dubbelbeskattningen på riskkapitalet i företagen
är en dubbelbeskattning på framtidens möjligheter
till jobb. Den är avskaffad i nästan alla andra
länder, t.ex. i Norge och i Finland, därför att den
bromsar småföretag, investeringar och jobb. Ni
kan hetsa om att detta är pengar till de rika, men
det är pengar till framtiden som det handlar om.
Varje ansvarsfull regering vet att dessa åtgärder
måste vidtas. Efter era vänsterpopulistiska
utflykter i denna fråga kommer åter den tysta,
tysta, tysta reträtten. Lär av era egna snöpliga
misstag!
(Applåder)