Fru talman! Regeringens välfärdspolitik attackeras
i dag med samma frenesi från två helt olika håll.
''Ni rustar ned. Det blir sämre för varje dag'', säger
en del. ''Välfärdsstaten har tjänat ut, men ni slår
bara vakt om det som är'', säger andra.
Bägge grupperna har fel. Vi rustar inte ned och vi
slår inte bara vakt om det som är. Välfärdsbygget
är i grunden gott. Stammen är väl ägnad att möta
också framtidens behov. Den har vi inga som helst
planer på att riva.
Men visst finns det behov av en omfattande ''ROT-
verksamhet'', dvs. av reparationer, ombyggnader
och tillbyggnader. Det är det som vi i dag håller på
med. Resultatet skall bli ett välfärdsbygge som
både ger högre standard och är mer robust.
Det är viktigt att slå vakt om en väl fungerande
offentlig sektor. Men det innebär inte att allt skall
bli vid det gamla. Det vore i själva verket ett hot
mot välfärdsbygget. En omfattande ''ROT-
verksamhet'' är nödvändig för att trygga det för
framtiden.
Socialförsäkringar som ger inkomsttrygghet är ett
självklart inslag i en liberal välfärdspolitik. Men när
reglerna utformas måste vi ta hänsyn till att
människor reagerar på de signaler som skickas ut.
Alltför ofta har Socialdemokraterna blundat för
det.
Utvecklingen i arbetsskadeförsäkringen är ett
belysande exempel på svagheten i det bygge som
Socialdemokraterna efterlämnade. I ett skede
godkändes nästan allt som arbetsskador, och som
en följd av det ökade arbetsskadorna. Vid
regeringsskiftet 1991 uppvisade den här
försäkringen ett ackumulerat underskott på 19
miljarder kronor. Det ökade med en halv miljard
kronor i månaden. Skulle ingenting ha förändrats
skulle underskottet enligt Riksförsäkringsverket ha
ökat till långt över 100 miljarder kronor vid
sekelskiftet.
Samtidigt talade mycket för att
arbetsskadeförsäkringen verkade hämmande på
rehabiliteringen av personer som hade anmält
arbetsskador. Kombinationen av astronomiska
kostnader och försämrade möjligheter att få
människor tillbaka till arbetslivet gjorde
arbetsskadeförsäkringen till ett skolexempel på
konstruktionsfel i det socialdemokratiska
välfärdsbygget.
Nu har en rad åtgärder vidtagits för att förhindra
den för välfärden och statsfinanserna katastrofala
utvecklingen. På nästan varje punkt har
Socialdemokraterna sagt nej. Men utan denna
''ombyggnad'' skulle arbetsskadeförsäkringen
effektivt ha underminerat välfärdsbygget och tjänat
som argument för dem som hävdar att
välfärdsstaten är en koloss som inget förmår
förutom att öda samhällets resurser.
Inte bara socialförsäkringarna reformeras i dag
utan också andra välfärdstjänster, inte minst de
som kommunerna är ansvariga för.
Erfarenheterna visar att det finns stora möjligheter
att öka effektiviteten i den kommunala
verksamheten. Flera jämförande studier pekar på
att det inte finns något entydigt samband mellan
insatta resurser och uppnådda resultat. Det spelar
stor roll hur resurserna används.
Vårdgarantin, som för ett tiotal diagnosgrupper
garanterar behandling inom tre månader, är ett
exempel. Den har tack vare bättre organisation
kunnat genomföras samtidigt som de totala
resurserna till sjukvården faktiskt har minskat.
Barnomsorgen är ett annat exempel. Flera
undersökningar har visat att kvaliteten inte alls står
i direkt proportion till resursinsatsen.
Varför blir reaktionerna trots det ibland så
negativa? En förklaring är att förändringsprocesser
oundvikligen framkallar kritik från de berörda.
Alla omstruktureringar innebär ett ifrågasättande
av tidigare organisation och gamla rutiner. Många
vill helt enkelt inte tänka om. Flera ledande
socialdemokrater tillhör den kategorin. De
instämmer naturligtvis gärna i kritikerkören, men
sällar sig därigenom också till välfärdsstatens
dödgrävare.
Men det finns, fru talman, också en annan
förklaring som ibland kan vara riktig, nämligen att
minskande resursramar på sina håll inte längre -- i
varje fall inte kortsiktigt -- kan mötas med
effektivisering, utan leder till direkta försämringar.
Sådana kan innebära att man når ned till en
standard som inte är acceptabel. I sådana
situationer avvisar vi liberaler inte en höjning av
kommunalskatten. Det kan i vissa lägen vara den
enda utvägen.
Men varken kommunalskattehöjningar eller bättre
tider kommer att lösa kommunernas problem.
Utmaningen är att det under 1990-talet finns ett
växande gap mellan behov och resurser. Vid
oförändrad kommunalskatt, oförändrad
produktivitet och oförändrade statsbidrag uppgår
det gapet bara på grund av demografiska
förändringar enligt Kommunförbundets kalkyler
till flera kronor i kommunalskatt i slutet av detta
årtionde. Alla inser att det gapet huvudsakligen
måste täppas till genom ökad effektivitet.
Fru talman! På få områden är behovet av en tredje
kraft i politiken så stort som på det
välfärdspolitiska. Det är i regel bara liberala
kommunpolitiker som får ta på sig uppgiften att
både vara pådrivande i förnyelseprocessen och
sätta klackarna i backen när det går så långt att
viktiga värden hotas.
Parallellt med rationaliseringar och
omstruktureringar i socialförsäkringar och
kommuner har de gångna åren i högsta grad varit
en period av tillbyggnad, en reformperiod. Låt mig
bara nämna några exempel:
-Vårdgarantin har jag redan nämnt.
-Husläkarsystemet är på väg att genomföras.
Politiskt förekommer på visst håll, också här i
kammaren, litet gny. Men patienterna är i regel
mycket nöjda.
-ÄDEL-reformen har fullföljts. Som alla stora
reformer har den varit ifrågasatt av många, också
här i kammaren. Men utvärderingen pekar så här
långt på att det har gått smidigare och bättre än vad
t.o.m. optimisterna vågade tro. Gruppbostäder och
ålderdomshem byggs nu ut i snabb takt.
-Barnomsorgsgarantin är beslutad här i riksdagen
och gäller från nästa årsskifte. Då blir kommunerna
skyldiga att se till att det finns barnomsorg för de
föräldrar som vill ha sådan.
-Skolpengen har införts och öppnat möjligheter
både för ökad valfrihet och för nya fristående
skolor.
-På handikappområdet har flera viktiga reformer
genomförts, inte minst den nya lagen om stöd och
service till funktionshindrade.
-Barnen har fått en egen ombudsman och snart
kommer förslag om att även de handikappade skall
få det.
Det finns förvisso mycket kvar att göra, men den
ökade valfriheten innebär att det nu, Ingvar
Carlsson, inte bara är överklassen som har
möjlighet att välja sin egen doktor eller skola för
sina barn, utan att alla har det. Som ofta när mindre
privilegierade tillskansar sig samma rättigheter som
tidigare bara överklassen har haft är det motiverat
att tala om en revolution, i detta fall en
valfrihetsrevolution.
Ekonomer i långa banor rasar nu mot
välfärdsstaten. Bl.a. Industriens utredningsinstitut,
SNS, och senast den statlige utredaren professor
Lars Vinell har pläderat för radikala
skattesänkningar och en nedrustning av
välfärdsstaten. Men deras påståenden att den
ekonomiska krisen beror på välfärdsstaten är svagt
underbyggda.
Att den dramatiska ökningen av
budgetunderskottet under senare år har andra
förklaringar framgår mycket klart av finansplanen
och den preliminära nationalbudgeten. Av den
försämring av det finansiella sparandet på 235
miljarder kronor som har skett sedan 1990 beror
ungefär tre fjärdedelar på lågkonjunkturen,
finanskrisen och arbetslösheten.
Tansfereringssystemen -- exklusive
arbetslöshetsåtgärderna -- har faktiskt tack vare de
genomförda förändringarna lämnat ett positivt
bidrag till balansen med 16 miljarder kronor!
Men man kan naturligtvis fråga sig: Har
välfärdsstaten kanske tidigare bidragit till att bl.a.
minska människors lust att arbeta och därmed
hämmat den ekonomiska tillväxten?
I en färsk forskarrapport där erfarenheter från flera
nordeuropeiska länder redovisas, ''Welfare and
Work Incentives'', har de svenska forskarna,
professorerna Anders Klevmarken och Björn
Gustafsson, gjort en genomgång av tillgänglig
forskning om den svenska välfärdsstatens
incitamentseffekter. De konstaterar att
forskningen inte kunnat påvisa några starka
effekter av välfärdsstaten på den ekonomiska
utvecklingen i stort. Studier av vissa delar av
välfärdspolitiken har visat på både positiva och
negativa effekter. Till de positiva hör den svenska
familjepolitiken, som har ökat arbetsutbudet, till
de negativa den svenska sjukförsäkringen. Den
senare har vi nu ändrat så att sjukfrånvaron har
minskat dramatiskt.
Bokens huvudredaktör, engelsmannen professor
A.B. Atkinson, summerar i sin avslutande
kommentar: ''En nedmontering av välfärdsstaten i
syfte att undanröja de negativa incitament den kan
rymma skulle ge osäkra vinster i form av bättre
ekonomiska resultat till priset av att välfärdsstatens
uppenbara fördelningspolitiska fördelar skulle gå
förlorade.''
Fru talman! Det samhälle vi lever i brukar kallas
postindustriellt eller tjänstesamhälle. Sådana kan
se ganska olika ut. I en studie där man jämför bl.a.
Sverige och USA konstaterar den danske
välfärdsforskaren Gösta Esping-Andersen att
Sveriges postindustrialism till skillnad från USA:s
just ligger i det välfärdspolitiska bygget. Det är inte
en skörd av slumpen utan av ett medvetet val.
Genom en stor offentlig sektor och höga skatter har
vi i Sverige påverkat inriktningen av vår
konsumtion. Vi satsar mer resurser än i andra
länder på framför allt barnomsorg,
handikappomsorg och äldreomsorg. Det har, fru
talman, enligt min mening gjort Sverige till ett
bättre land för de svaga och utstötta, till ett tryggare
land för de flesta och till ett mer anständigt land att
leva i för alla.
(Applåder)