Fru talman! Låt mig börja med husläkarna som
Ingvar Carlsson berörde i sitt huvudanförande.
Han hävdade att detta var en dyr, byråkratisk och
dålig reform för alla. Detta är naturligtvis inte sant.
Innebörden av husläkarreformen är att alla
svenskar nu för första gången själva får välja sin
egen läkare. Folkpartiet har under lång tid varit
pådrivande för att få den här reformen. Vi gladde
oss mycket när vi tillsammans med
Socialdemokraterna fick gehör för att genomföra
ett försök här i Stockholm för ett antal år sedan, i
mitten på 1980-talet. Detta försök har noga
utvärderats innan vi har gått vidare med reformen.
Det har visat att alla de förväntningar vi hade om
ett positivt utfall har slagit in. Patienterna är nöjda.
Personalen är mycket nöjd. Det har inte blivit
dyrare. Vi har lyckats bygga upp ett system där man
tar hand om många av problemen i första
frontlinjen. På det sättet kan man avlasta senare led
i sjukvården. Socialdemokraterna medverkade till
detta. I Landstingsförbundet ställde de sig bakom
den här tanken.
Men nu, när regeringen realiserar detta över hela
riket, börjar Socialdemokraterna backa. Detta är
fullständigt oförklarligt. Men, som jag sade i mitt
anförande tidigare, detta är en reform där politiker
ibland ställer sig upp och säger att det är fel på
detta. Men patienterna uppskattar reformen. Det
är det yttersta skälet till att vi tycker att det är så
angeläget att genomföra den.
Gudrun Schyman tog upp pensionerna. Låt mig
bara kommentera en aspekt på pensionerna.
Gudrun Schyman antydde att det nuvarande
systemet skulle vara mer fördelaktigt för kvinnor än
det nya systemet. Just denna aspekt har noga
utretts av pensionsarbetsgruppen. Ann-Charlotte
Ståhlberg som har gjort dessa utredningar för
gruppens räkning skrev en artikel i Svenska
Dagbladet häromdagen där hon kommenterade
just den fråga som Gudrun Schyman tar upp.
Hon konstaterar där att ''i individernas
inkomstutveckling fram till i dag finns ingenting
som tyder på att 15-årsregeln skulle gynna
kvinnorna som grupp mer än männen. I stället är
det männen som haft mest glädje av 15-årsregeln.''
Hon fortsätter: ''I stället har arbetare och lägre
tjänstemän fått betala mer för sina pensioner än
medelinkomsttagarna. Kvinnliga affärsbiträden,
vårdbiträden och liknande är som grupp minst
gynnande av alla i ATP. Bland dessa finns nämligen
de som både arbetar i många år och har en svag
löneutveckling över tiden. För varje krona de
betalar till ATP får de med 15- och 30-årsreglerna
tillbaka mindre än någon annan grupp.''
Detta är ett av skälen till varför denna
pensionsreform är viktig. Den skall skapa rättvisa
för precis de grupper som jag nu har nämnt. Det
borde rimligen också ligga i Gudrun Schymans
intresse att skapa rättvisa för dessa grupper.
Sedan är det naturligtvis fullständigt groteskt att
påstå att vi smusslar med pensionsreformen. Det
finns få frågor som har utretts under så lång tid.
Den har varit föremål för remissbehandling,
diskussion och debatt. Det har verkligen inte varit
fråga om något smussel.
Fru talman! Låt mig till sist kommentera
arbetslöshetsfrågan. Gudrun Schyman säger att sex
timmars arbetsdag skulle vara lösningen på
problemen. Jag har verkligen ingenting emot
tanken på ett mer flexibelt arbetsliv och en mer
flexibel arbetstid, men det finns inget stöd för att
tro att en generell arbetstidsförkortning skulle
skapa fler jobb. Det har prövats på sina håll, t.ex.
i Belgien. Där konstaterade man att det, när man
går ner i arbetstid och försöker behålla lönerna,
mest leder till ökad produktivitet och få nya jobb.
Jag förmodar att Gudrun Schyman inte är beredd
att förespråka att man skall gå ner i arbetstid och
sänka sin lön så att den totala lönesumman räcker
till fler. Gudrun Schyman tänker sig att man skall
jobba mindre och få lika mycket betalt. På något
outgrundligt sätt skall det ändå uppstå en massa
jobb i samhället. Det finns inget stöd för detta.
Ingvar Carlsson ställde frågan om vi ingenting
visste om modern ekonomisk teori eller modern
ekonomisk politik. Jag skall erkänna att jag ofta
ställde mig den frågan när Ingvar Carlsson var
statsminister i slutet på 80-talet och vi hade en
överhettning i ekonomin. Då var det fullständigt
omöjligt att få gehör för att vi borde strama åt
ekonomin. Därför sitter vi nu med en lång rad
problem i svensk ekonomi. De beror på de
stabiliseringspolitiska misstag som begicks under
dessa år.
I den ekonomiska teori som vi baserar vår politik
på spelar de mindre företagen en mycket avgörande
roll. Av det Ingvar Carlsson och Göran Persson har
sagt vid tidigare tillfällen har jag förstått att även
Socialdemokraterna numera förstår att det är i de
små företagen som de nya jobben måste komma.
Men när vi ser tillbaka på Socialdemokraternas
ekonomiska politik under flera årtionden kan vi se
att ni inte har varit framgångsrika när det har gällt
att skapa ett gott klimat för de mindre företagen.
De stora företagen har ofta sina rötter tillbaka i
sekelskiftet och däromkring. Vi har inte fyllt på
med nya företag som har fått växa sig starka och
kunnat erbjuda människor jobb. Det är detta vi
måste åstadkomma nu. Då lyssnar vi inte bara på
löntagarorganisationerna, även om vi lyssnar på
dem också, utan på dem som har praktisk
erfarenhet av företagsamhet och som företräder
företagarna. Sedan försöker vi forma en politik där
vi också tar hänsyn till de krav som de ställer.
Jag reser mycket i motsats till vad Gudrun Schyman
tror och träffar många småföretagare. Från många
håll i landet kan jag vittna om att företagarna i dag
tycker att vi har lyckats i föresatsen att skaffa ett
bättre företagarklimat i Sverige. Jag är övertygad
om att det också kommer att avsätta resultat i form
av fler jobb under 1990-talet.
(Applåder)