Fru talman! Uthållig utveckling förutsätter både
ekonomisk och ekologisk balans: att rätta mun
efter matsäcken, att hindra fortsatt skuldsättning,
att börja betala tillbaka på skulden vare sig det
gäller miljöeller statsskulden. Motsatsen är att leva
av framtiden, dvs. en ohållbar utveckling.
Jag tror att några av de saker som regeringen har
gjort förtjänar att repeteras. Regeringen har steg
för steg lagt fram förslag som syftar till att bringa
reda i statens finanser. Det har handlat om att
underlätta för tillskapandet av jobb, främja
företagandet, förbättra utbildningen, bygga ut
järnvägar och vägar -- helt enkelt lägga grunden till
hållbar tillväxt, för nya jobb och god miljö.
Regeringen har satsat på att underlätta för
småföretag genom rättvisare beskattning,
återinförd kvittningsrätt och förenklingar i
byråkratin. Det ville även Göran Persson en kort
stund. Sedan motades han effektivt tillbaka till det
klassiska LO-receptet med mer av gammal
medicin: höjd kapital- och aktieskatt -- detta trots
att patienten lever i en ny tid med andra villkor för
att skapa hållbar tillväxt, där inte ens det kapital
som vi har arbetat ihop själva i Sverige stannar till
vilket pris som helst. Det är i löntagarnas intresse
att vi har lönsamma företag med utvecklingskraft
och tillväxt och att vi förmår att arbeta med
framtidstro och inte dra på oss stora skulder för
kommande generationer.
Regeringen satsar på investeringar i järnvägar och
vägar över hela landet, ca 100 miljarder kronor
under tio år. Nu vill Socialdemokraterna öka
sådana satsningar. Annat var det våren 1991 när
Centerns förslag om satsningar på 10 miljarder
röstades ned.
Regeringens tuffa åtgärder har varit nödvändiga,
eftersom utgångsläget i ekonomin hösten 1991 var
långt sämre än Socialdemokraterna då ville
erkänna och kan erkänna nu. Allan Larsson
utpekade vändpunkten i ekonomin under
valrörelsen 1991 för säkerhets skull. Nu först kan
den skönjas -- färre konkurser, färre varsel,
framtidstro bland företagen och framgångar i
exportindustrin. Det handlar inte enbart om
deprecieringens effekter.
OECD:s ekonomiska rapport visar att det återstår
mycket att göra innan balans i svensk ekonomi kan
återskapas. Rapporten bekräftar också att 80-talets
socialdemokratiskt ledda ekonomiska politik
lyckades med konststycket att maximalt feltajma
både valutaavreglering och skattereform. Sviterna
efter detta får vi lida av nu.
Uppgörelsen om framtidens pensioner kommer att
vara viktig för att skapa balans i ekonomin. Den ger
oss ett system som håller över tiden, som främjar
både arbete och sparande. Pensionsuppgörelsen
innebär också höjd grundpension. Det är ett
gammalt centerkrav från folkomröstningen i slutet
av 50-talet. Steg för steg får de med den lägsta
pensionen en höjning, betalad bl.a. av dem som
tjänar mest. Vård av barn liksom värnplikt ger
pensionspoäng.
Den breda uppslutningen bakom uppgörelsen
skapar trygghet inför framtiden både för
pensionärer och för samhällsekonomin. Jag hoppas
att alla partier som tagit samhällsansvar i
uppgörelsen står pall för särintressenas anlopp med
SAF i spetsen. Det senaste från oppositionsledaren
är annars att regeringsmakten förfaller. Ingvar
Carlsson höjer rösten när argumenten är svaga.
Hans parti tappar minnet. Den ivrigt försvarade
momssänkningen är borta. Minns Ingvar Carlsson
och hans partivänner retoriken framför
demonstranterna?
Ingvar Carlsson har t.ex. bekräftat att
egenavgifterna till socialförsäkringarna blir
desamma med en socialdemokratisk regering.
Dessutom har socialdemokratin numera accepterat
att det är nödvändigt att förändra ersättningsnivån
i arbetslöshetsförsäkringen. Ersättningen i
föräldraförsäkringen måste sänkas. Rättvisa och
valfrihet skall enligt socialdemokratisk modell
fortfarande tillkomma bara vissa barn -- därför
inget vårdnadsbidrag i Socialdemokraternas
Sverige. Det är alltid någon fast position. Att
behandla alla lika är ingenting som
Socialdemokraterna tycker är viktigt för rättvisan.
Om något är i sönderfall så är det alltså
Socialdemokraternas ekonomisk politik. Har den
ändrats så mycket under de senaste månaderna, hur
mycket kan den då inte ändras på de sju månader
som återstår till valet, för att inte tala om perioden
därefter! Det är en erfarenhet som vi gjort vid
tidigare tillfällen när Socialdemokraterna talat på
ett sätt i opposition och på annat i verkligheten med
regeringsmaktens ansvar.
Ingvar Carlsson har också förespråkat att
statsministern borde göra sig av med mig, eftersom
jag tydligen samtidigt har både för mycket och för
litet inflytande över miljöpolitiken. Det är
någonting jag kan stå ut med.
Bakgrunden till irritationen är att regeringen har
hanterat arvet efter den socialdemokratiska
regeringen, den helt bakvända beslutsordningen
vad gäller en fast förbindelse över Öresund, på ett
rättssäkert sätt och med respekt för gällande
miljölagstiftning.
Det förutsatte aldrig Ingvar Carlsson. Det gjorde
han inte när han övertalade dåvarande
partiordföranden för den danska socialdemokratin,
Svend Auken, att bygga en bro där sundet är som
bredast i stället för en tunnel där sundet är som
smalast och inte heller när hanteringen mot Ingvar
Carlssons egen miljöminister Birgitta Dahls vilja
resulterade i avtal först och miljön sedan. Och det
förutsätter han inte ens nu när miljölagarna har
visat att det projekt som fanns i avtalet inte håller
måttet.
I socialdemokratins Sverige är det viktigare med en
gräddfil för egna prestigeprojekt än med
Östersjöns miljö. Jag kan citera ur handlingar från
förhandlingarna om Öresundsbron, om Ingvar
Carlsson vill. Jag skall återkomma till detta i min
första replik. Hanteringen var för övrigt lika
felaktig när det gäller bl.a. det som en gång kallades
för Dennispaketet. Detta har Centern nu
medverkat till att lösa upp genom att se till att
Stockholmsregionens medborgare får chansen att
påverka om det skall bli någon Österled och
Västerled. Vi säger nej till betongmonument över
Stockholms grönområden. Vi säger ja till en
nationalstadspark i Stockholm. Jag noterar att det
i flera av de ursprungliga ''Dennispartierna'' nu höjs
röster mot dessa leder -- sent skall syndarna vakna!
För ett år sedan konstaterade jag här i kammaren
att Sveriges förhandlingar med EG/EU om
villkoren för ett svenskt medlemskap på områden
såsom regional uteckling samt miljö och
jordbrukspolitik kommer att vara avgörande för
hur svenska folket ställer sig i en kommande
folkomröstning. Områdena miljö, hälsa och
säkerhet är nu färdigförhandlade, och det blev ett
hyggligt resultat.
När det gäller regionalpolitiken och
jordbrukspolitiken kommer allvarliga signaler från
Bryssel. Bortser den europeiska unionen från vår
särart med EU-mått mätt i form av extremt
glesboende, långa avstånd och hårt klimat, så
bortser EU från svenska folket. Jordbruk och
regionalt stöd avgör i hög grad hur stort Sveriges
nettobidrag till EU kommer att bli. Från Centerns
sida kommer vi inte att acceptera vilket
förhandlingsresultat som helst.
EU:s inställning så här långt är närmast att likna vid
den gamla idén om att ''alla måste flytta söderut''.
Det är för övrigt en uppfattning som
socialdemokraterna har dammat av under
riksdagens allmänna motionstid. ''Ökad rörlighet''
är budet för arbetsmarknadspolitiken. Därvidlag är
kanske EU som det numera heter ''ett socialistiskt
projekt''. Vi som inte har glömt det som socialister
kallade för ''den glädjande folkomflyttningen'' på
60-talet och oförmågan att i tid inse överhettningen
i storstadsregionerna under 80-talet ser gammal s-
politik gå igen. Vad som krävdes då och vad som
behövs nu är en politik för utveckling i hela Sverige,
för löntagare och företagare, för kvinnor och män,
för barn och äldre.
(Applåder)