Fru talman! För att spara tid vill jag hänvisa till vad
Bengt Westerberg har sagt här i svaret till Gudrun
Schyman. Det som jag syftade på i första hand var
det grundskott som kan riktas mot systemet om det
inte fungerar i samspel med arbetsmarknadens
avtal. Höjda löner är en viktig förutsättning för att
man skall kunna betala höjda egenavgifter, som är
en följd av systemet.
Sedan borde Gudrun Schyman ställa upp för att det
är allra viktigast att värna om dem som har det allra
sämst i det svenska samhället. Det handlar om höjd
grundpension för de människor som arbetat på
olika poster i vårt samhälle under lång tid men
aldrig riktigt fått del av det moderna samhällets
pensionssystem och som bara har folkpension eller
låg ATP. Även Gudrun Schyman borde kunna anse
detta vara en rättvisereform. Sedan kan man alltid
diskutera detaljer i en kompromiss.
Bengt Westerberg kommenterade också
konjukturdiskussionen. Socialdemokraterna har
inte mycket att hänvisa till på 80-talet när det gäller
stabiliseringspolitik. Dessutom bortser Ingvar
Carlsson ifrån hushållens skuldsanering. Den har
pågått under lång tid. Vi har fått en högre sparkvot.
Det betyder inte att generella efterfrågestimulanser
i alla lägen är effektiva och leder till de resultat man
avser. Har man dessutom ett stort hål i statskassan
kan det vara kontraproduktivt, dvs. medverka till
höjda räntor.
Ingvar Carlsson har ändrat sig om ersättningen i a-
kassan, och det är bra. Därför skall man naturligtvis
inte väsnas om utvecklingens riktning. Det borde ju
vara viktigt att lära sig något för framtiden. Man
skall inte hetsa människor på gator och torg och
bibringa dem en uppfattning som inte stämmer med
en hård verklighet. Jag skulle naturligtvis uppskatta
om Ingvar Carlsson riktade en liten ursäkt till Börje
Hörnlund som han ansåg borde avgå. Han var ju
den mest förtappade människan i det här landet.
Sanningen är ju att vi tar ansvar även för framtiden
genom denna ganska tuffa åtgärd.
Låt mig därefter säga något om brofrågan. Jag
lovade att återkomma till den. Jag har i min hand
ett dokument med rubriken Minnesanteckningar
från Öresundsbromöte i Köpenhamn den 11
januari 1991. Då medverkade bl.a. dåvarande
kommunikationsministern Georg Andersson och
den danska motsvarigheten Kaj Ikast. Kaj Ikast
hälsade de svenska gästerna välkomna till
Köpenhamn. Så inleds det hela.
På slutet tas en diskussion upp under
dagordningspunkten ''Tillåtlighetsprövningen''.
Det är den som vi har hanterat under de gångna
månaderna. Låt mig citera vad dessa
minnesanteckningar innehåller på denna punkt:
''Georg Andersson redovisade den svenska
proceduren för tillåtlighetsprövning och den modell
som den svenska sidan fastnat för. Den innebär att
vår målsättning är att få tillstånd ett hyfsat
detaljerat avtal, i vilket ett förbehåll finns att
förbindelsen skall prövas mot en miljölag, NRL,
vilket kan påverka utformningen av förbindelsen,
således ej etableringen''. Det står ''således ej
etableringen'', Ingvar Carlsson!
Detta är alltså det intryck som den
socialdemokratiska regeringens representant
förmedlade till den danska regeringen vid denna
tidpunkt. Det var detta som han underlät att säga i
klartext i avtalet och underlät att säga här i
riksdagen. Man talade aldrig om de dolda
avsikterna med avtalet, dvs. att bron skulle byggas
oavsett miljökonsekvenser. Det var inte en
tillståndsfråga -- det var bara en fråga som man
skulle putsa litet i kanten på.
Detta, Ingvar Carlsson, är en socialdemokratisk
skandal! Ett svenskt statsråd aviserar ett lagbrott på
hemmaplan i förhandlingar med ett annat land. Det
var verkligen regeringsmaktens förfall. Det är inte
vi som står för den.
(Applåder)