Fru talman! Gudrun Schyman avslutade sin
föreläsning genom att säga att det är naturligt för
Vänsterpartiet att se framåt. Det ligger mycket i
det. Jag förstår att man inte ser bakåt.
I övrigt vill jag bara säga att det var trevligt att se
Gudrun Schyman här i kammaren. Senast såg jag
henne på TV när hon förklarade att bland det mest
meningslösa hon över huvud taget kände till var att
vistas i riksdagen med det tråkiga arbete som där
bedrivs. Jag hoppas att det budskapet till fullo
uppfattades av landets väljare och att de tar henne
på orden i september och befriar henne från den
tråkiga börda som arbetet i riksdagen innebär.
Fru talman! För 35 år sedan hölls i riksdagens andra
kammare en av de mest laddade och viktigaste
debatterna som ägt rum under efterkrigstiden om
svensk säkerhetspolitik. Den handlade om den s.k.
Hjalmarsonaffären. Den dåvarande
socialdemokratiska regeringen ville brännmärka
den dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarson
såsom neutralitetspolitiskt opålitlig. Han ansågs ha
förespråkat militära kontakter mellan Sverige och
västmakterna som var oförenliga med den
nautralitetspolitiska linjen.
I det betänkande som den neutralitetspolitiska
kommissionen lämnade i går kan vi alla ta del av
utdrag ur den här viktiga debatten. Kärnan i det
som Jarl Hjalmarson då sade var detta: ''En liten
demokrati, som utsatts för angrepp av en stormakt,
som kämpar för livet hoppas på och räknar med de
stora demokratiernas stöd och bistånd. Att säga
detta klart ut ändrar ingenting i vår alliansfrihet.
Rent spel och klara besked skapar respekt och
förtroende.''
Mot detta stod statminister Erlanders kategoriska
uttalande: ''Förberedelser och överläggningar för
militär samverkan med medlemmar av en
stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill
bevara förtroendet för vår utrikes- och
försvarspolitik.''
Efter att ha gått igenom vad som faktiskt hände
under dessa decennier säger kommissionen att
statsminister Erlanders redogörelse i debatten med
Hjalmarson gav en ''medvetet felaktig bild'' av vad
som förevarit. Statsminister Erlander hade själv i
nationens intresse varit med om att ta ansvar för
åtgärder som gick långt längre än dem han ville
brännmärka Jarl Hjalmarson för.
Det här är viktiga klarlägganden efter tre och ett
halvt decennium. Jag hoppas att de rensar luften
inför framtiden. Jag hoppas att alla inser att medan
en regering inte kan vara skyldig att redovisa varje
detalj om försvars- och säkerhetspolitiken
offentligt har den en skyldighet att se till att det den
faktiskt säger är klart, rätt och i varje del sant. Jarl
Hjalmarson visste i hela sitt liv att det han hade sagt
var rätt. Det smärtar mig att han inte fick leva
tillräckligt länge för att uppleva att han också fick
rätt, men han fick faktiskt rätt.
Utrikes- och säkerhetspolitiken och dess skötsel är
central. Den bild som kommissionen har gett ger
nya dimensioner till bilden av den politik som i
nationens intresse fördes under det kalla krigets
allra kallaste decennier. I dag lever vi i ett annat
Europa. Vi kan alla känna oro för utvecklingen i
Ryssland. Men det övermilitäriserade Sovjetvälde
som under decennier militärt hotade de europeiska
demokratierna finns inte längre.
Stapplande och med stora svårigheter söker vi
bygga upp en ny europeisk säkerhetsordning som
kan ge inte bara vårt eget land utan också alla andra
europeiska länder säkerhet. Där betyder vårt
inträde i den europeiska unionen mycket.
Det handlar inte bara, och kanske inte ens främst,
om tillväxt, om jobb och om välfärd -- men detta är
viktigt nog -- utan också om att vi kan ge ett bidrag
till Europas säkerhet och fred och om att Europa
genom detta kan ge ett bidrag till vår och norra
Europas säkerhet och fred. Det har ingen i denna
debatt rätt att bortse från.
Men vi vet att vägen till en fungerande
säkerhetsordning är stapplande och svår. Det som
händer i och kring Sarajevo visar det dag för dag.
Kommunismens arv, den ekonomiska misären och
det nationella hatet visade sig vara långt bittrare än
vad någon nog hade anat. Vi känner alla den
moraliska avskyn över det vi tvingas leva med i via
TV och medierna från det mördande krigets
ständigt fortgående vardag.
Vi känner alla desperation över att inte
omedelbart, fullständigt och för evigt kunna stänga
av hatet, stoppa våldet och få ett slut på lidandet.
Men samtidigt kan desperationen aldrig göras till
politik för det är att bädda för en situation där vi får
mer av våld, inte mindre av våld, och mer av
möjligheter till fred som vi bör sträva efter.
Ingen står likgiltig. Sverige gör mer än de allra
flesta andra nationer. Vi har öppnat vårt land för
många som tvingats fly från hem som de inte längre
har. Våra lastbilschaufförer kör varje dag under
fara ton efter ton med livsmedel och medicin in i det
härjade landet. Vårt flygvapens Herculesplan
svarar i dag för de livsviktiga transporterna in i
Sarajevo. Våra svenska soldater i de nordiska
bataljonerna, inte minst i Tuzlaområdet, hara gjort
fantastiska insatser.
Allt detta gör vi i samverkan med andra. Inom FN:s
ram och under FN:s ledning i nära samverkan med
EU, med NATO och med de resurser som NATO
successivt sätter in. Detta är viktigt, därför att det
är bara genom att stärka FN, genom att ge NATO
möjligheter och genom att markera
världssamfundets sammanhållning som vi kan ha
utsikter till framgång. Det som måste göras nu är
uppenbart.
För det första berör en demilitarisering alla i hela
Sarajevoområdet.
För det andra handlar det om att området ställs
under Förenta nationernas omedelbara politiska
och militära kontroll.
För det tredje handlar det om ett borttagande av
alla tyngre vapen från Sarajevo och från Sarajevos
omgivningar.
Om detta förs nu förhandlingar som inte framstår
som alldeles utsiktslösa. Det är den linje som vi har
drivit i FN. Det är den linje som vi har drivit
tillsammans med de nordiska länderna. Den får ett
allt starkare stöd, och den kan förutsätta ett militärt
tryck i förhandlingarna. Det är detta som NATO:s
råd inleder sitt sammanträde med -- i stort sett i den
minut som jag säger detta.
Vårt starka ställningstagande när det gäller det som
händer i Bosnien säger mycket om vår egen
situation, om hur vi ser på den och vårt ansvar i
detta Europa. Vi accepterar inte längre att
stillatigande stå vid sidan av. I nära samverkan med
dem som delar våra värderingar är vi engagerade
för att möta våldet och ondskan och för att bereda
vägen för politiska lösningar och nationell
försoning. Vi vill inte ha mindre av samverkan i
utrikes- och säkerhetsfrågor i Europa, tvärtom. Vi
vill varje dag ha mera, och vi vill att det skall ge
resultat.
Vi är svenskar först och främst. Sverige kommer
alltid att vara oss närast och kärast. Men vi är
alltmer också engagerade européer i samverkan
med andra engagerade européer och med stark
känsla även för vårt ansvar i världen i övrigt.
Fru talman! De utrikespolitiska frågorna tränger
sig på. Men de inrikespolitiska frågorna står i
väldigt hög grad på vår agenda detta år, som ju blir
ett supervalår:
-- ett år då vi skall avgöra om den ekonomiska
reformpolitik som nu steg för steg för Sveige ut ur
krisen skall fortsätta eller om vi skall vända tillbaka
till den politik som var den politik som faktiskt
förde oss in i den djupa krisen i början av 90-talet,
-- ett år då vi skall avgöra om Sverige skall vara en
randstat i det europeiska samarbetet eller om vi
fullt ut skall vara med och utnyttja den rösträtt som
vi kan utnyttja och därmed forma detta samarbete
också efter våra värderingar och våra intressen.
Bägge dessa val är viktiga och tillsammans något av
ett verkligt ödesavgörande för Sverige.
För ett år sedan sade Socialdemokraterna när vi
diskuterade ekonomin att svensk ekonomi nu
obönhörligen var på väg ner i en depression, i en
spiral, som bara och endast kunde hävas genom en
massiv ökning av budgetunderskottet. Det var den
tillfälliga momssänkningen.
De besparingar som regeringen föreslog för ett år
sedan -- mest bekant av dessa är ju sänkningen av
ersättningsnivån i a-kassan -- beskrevs som djupt
orättfärdiga, som totalt oacceptabla och som ett
dråpslag mot dem som har det allra sämst och något
som aldrig var möjligt att acceptera för
socialdemokratin. Sedan dess har det tack och lov
gått ett år. Regeringen har fått rätt och
Socialdemokraterna fel om ekonomin.
Vi gick inte ner i en depressionsspiral, trots att vi
inte sänkte momsen -- tvärtom! De ljuspunkter som
vi talade om blev fler och fler och fler. I dag visar
alla undersökningar på en framtidstro ute i de
svenska företagen som är starkare än vad man har
uppmätt på flera decennier när det gäller synen på
de möjligheter som nu finns. Det går inte längre att
förneka att det ljusnar för Sverige.
Socialdemokratin har accepterat det som för ett år
sedan var så oacceptabelt. Minns de ord närmast av
hat mot detta förslag som riktades i denna kammare
och utanför detta hus mot tanken på att sänka
ersättningsnivån i a-kassan! Det är nu accepterat.
Jag välkomnar detta. Men minns orden, och tänk
på orden nästa gång ni så kraftigt skall fördöma ett
förslag som ni vet att ni förr eller senare kommer
att få acceptera!
Att det nu börjar ljusna säger inte att allt är över --
långt, långt därifrån. Ian Wachtmeister nämnde
den rapport som OECD publicerade häromdagen.
Den anbefalles till läsning. Rapporten inleds med
konstaterandet att Sveriges djupa ekonomiska
problem har sin grund i de ekonomisk-politiska
misstag som gjordes under 1980-talet. Om jag får
påminna Ingvar Carlsson om 1980-talet så hette
statsministern inte Bildt och finansministern inte
Wibble, utan de hette någonting annat och de
gjorde misstag som vi nu steg för steg sopar upp
efter.
OECD säger alls icke att varje del av regeringens
politik är perfekt. Man efterlyser mer av den linje
som regeringen står för: mer av besparingar i de
offentliga utgifterna, mer av åtgärder för att
förbättra företagarklimatet och
kapitalförsörjningen, mer av strukturella reformer,
mer av reformer i välfärdssystemen och mer av
avregleringar av företag och arbetsmarknad.
Därmed dömer man också ut det
vänsterpopulistiska alternativ som Ingvar Carlsson
under sina 20 minuter här i kammaren företrädde.
Kvintessensen av en politik som skulle skena i väg
åt det vänsterpopulistiska håll som
socialdemokratin företräder -- där det talas om att
ta från de rika och ge till de fattiga, som om denna
gamla marxistiska analys hade någon relevans i det
moderna samhälle vi går in i -- är att företagen
skulle få det sämre. Socialdemokraterna har
återgått till en gammal företagarfientlig politik, ni
klarade inte av förnyelsen.
När företagen får det sämre kommer inte de nya
jobben. Det är inte staten som kan ta oss ur
arbetslösheten. Det är bara företagsamheten. Det
är de villkor som vi ger företagsamheten,
företagarna och företagen som helt avgör om vi
skall ta oss ur den massarbetslöshet som 1980-talets
politiska misstag förde oss in i. Där står vårt,
OECD:s och den ekonomiska sakkunskapens
alternativ på mycket fast grund. Vänsterpopulism
av vilken art det vara månde, fru Schymans eller
herr Carlssons, kan bara ge oss mer av nedgång och
mer av arbetslöshet.
(Applåder)