Fru talman! Jag hade tänkt att använda dessa
minuter till att kommentera attackerna på
vårdnadsbidraget. Om någon tror att jag blir
psykad av dessa attacker tror han eller hon alldeles
fel. Jag känner snarast en stolthet över att vi
äntligen efter 20--30 år lyckats komma därhän att
det skrivs propositionstexter i den fråga som
åtskilliga ute i Svea rikes bygder har pläderat för.
Det är inte heller särskilt svårt att möta LO-folk
och socialdemokrater som gärna vill ha
vårdnadsbidraget. De finns kanske inte alltid i
storstaden, men ofta ute i glesbygden.
Ingvar Carlsson talar om att jag behövde ha
vårdnadsbidraget för att få tillhöra de överlevande
på arken. Om jag skall vara kitslig kan jag säga att
jag hellre vill vara i arken än på den.
Jag tror att många föräldrar behöver
vårdnadsbidraget för att klara den flod av problem
som de möter när de själva vill ta hand om sina egna
barn och ge dem omsorg i något längre tid än ett år.
Jag tror att de kan, om man nu skall använda den
bilden, uppleva vårdnadsbidraget som något av en
ark.
Många motståndare till familjerna försöker hela
tiden göra gällande att vårdnadsbidraget är ett
väldigt slag mot jämställdheten. Det är naturligtvis
att vända kikaren bakochfram. Att vi inte lyckats få
lika lön för lika arbete -- lika lön mellan män och
kvinnor ute i företagen -- är en skandal. Men för
den skull kan man inte säga att vi måste förbjuda
vårdnadsbidraget.
Det handlar inte i första hand om 2 000 kr eller
4 000 kr. Det är en väldig fixering vid dessa belopp.
Det handlar om föräldrars rätt att själva bestämma
om var och hur de egna barnen skall få sin omsorg
och om deras rätt att få behålla sitt föräldraansvar.
Det finns redan i dag massor av föräldrar som utan
någon som helst ersättning väljer att ha kortare
eller längre tid i arbete i hemmet. Vi skall väl ändå
inte påstå att de inte har rätt till det?
Nu får den gruppen en något större valfrihet.
Andra kan våga säga: Kanske är inte maximal
frånvaro från de små barnens vardag det mest
utvecklande för mig.
Kanske får också allt fler pappor smak på att under
ett halvår eller rent av ett år efter pappamånaden
glömma bort det traditionella karriärsamhället.
Det tror jag i så fall att hela Sverige, också
näringsliv och politik, kommer att tjäna på. Det är
ändå barnens värde och inte lönens storlek som är
det viktiga.
Det sägs också i dag att reformen är dyr och onödig.
Det sägs och skrivs ofta. Skulle det vara dyrt att
stödja föräldrars ansvar och att satsa ca 2 miljarder
på de 25 % av förskolebarnen som inte har del i den
offentliga barnomsorgen? Är det dyrt? Övriga
75 % får 50 miljarder.
Det sägs att reformen är onödig. Skulle det vara
onödigt att skapa rättvisa? Skulle det vara onödigt
att lyssna på dem som inte hör till den sociala
ingenjörskonstens jetset?
Vi har beslutat att satsa 100 miljarder på broar och
vägar. I Ingvar Carlssons skuggbudget satsas det,
om jag minns rätt, ytterligare på åtskilligt --
exempelvis 14 miljarder på broar och vägar och den
typen av infrastruktur. Jag tycker att det är bra att
det satsas 100 miljarder på broar och vägar. Vi skall
satsa flera miljarder på stridsvagnar. Jag tror att
också det är nödvändigt. Men så kommer vi till
barnen. Vi vill skapa rättvisa mellan familjer som
har barn mellan ett och tre år. Då är det onödigt att
satsa. Då är två miljarder för dyrt. De skall läggas
till alla andra satsningar som görs i t.ex.
skuggbudgetar.
Det finns de som jämt och ständigt försöker göra
gällande att folk inte vill ha vårdnadsbidraget. Jag
undrar om det finns någon reform som undersökts
så mycket av SIFO och andra gallupinstitut som just
vårdnadsbidraget. Jag nöjer mig med att tala om de
två senaste SIFO-undersökningarna. Mellan 60 och
70 % av kvinnorna i barnafödande åldrar ville att
vårdnadsbidrag skulle införas. Mellan 20 och 30 %
var emot. Så blir det när föräldrarna tillfrågas.
Nu säger naturligtvis någon genast att man inte
skall tro på dessa undersökningar. Då får vi säga det
om alla de andra SIFO-undersökningar som någon
av politikerna här i kammaren vid något tillfälle har
tytt sig till.
Fru talman! När jag talar om barn och
välfärdsbygge vill jag också ha sagt att det
naturligtvis är viktigt att inte bara fixera sig vid
vårdnadsbidraget. Vi talar om etik. Vi talar om
normer. Jag skulle faktiskt gärna vilja tala om
barnafrid. I det sammanhanget, fru talman, är det
naturligtvis positivt att vi nu förväntar oss och
fordrar att det skall bli slut på den vedervärdiga
barnporren. Det är dags. Det tror jag att vi alla är
överens om.
(Applåder)