Herr talman! Jag skall börja med
arbetsmarknadspolitiken, där man oaktat andra
politikområden gör kanske den viktigaste insatsen
i många avseenden. Men det är alldeles uppenbart
att det finns påtagliga brister i effektiviteten. Det
finns givetvis allt större problem att klara en så stor
volym som det nu handlar om. Det tror jag att vi
alla är överens om, både vi här och de som jobbar
ute på fältet. Därför är det viktigt att man så att
säga sätter tummen i ögat på ett antal företeelser
som är mindre effektiva. Det finns all anledning för
arbetsmarknadsutskottet att på olika sätt utvärdera
olika åtgärder.
Det gäller inte bara att kritisera utan också att se
vad vi skulle ha haft i stället. Man kan självfallet ha
kritiska synpunkter på både ALU och
ungdomspraktik, men frågan är, som Börje
Hörnlund tidigare var inne på: Vad sätts in i stället?
Där tycker jag ärligt talat att det är ganska tunt.
Allt blir bättre. Det mesta pekar uppåt när det
gäller ekonomin. Allt fler hushåll, Hans
Andersson, tror faktiskt, är övertygade om och har
förväntningar om att det blir bättre framöver.
Ekonomin handlar ju mycket om förväntningar --
jag behöver naturligtvis inte undervisa Hans
Andersson om det. Tror fler och fler av de svenska
hushållen att det blir bättre, då börjar man öka sin
konsumtion och vågar göra investeringar. Det
skapar efterfrågan och bättre möjligheter för nya
jobb.
Hans Andersson och även Socialdemokraterna
verkar så förfärligt ledsna och pessimistiska ibland.
Det ligger en fara i det. Det kanske hade funnits
skäl för er också att dra några strån till stacken,
nämligen att uttrycka en glädje över att så många i
Sverige faktiskt är besjälade av en framtidstro och
inte bara svartmålar, som ni förefaller vilja göra.