Fru talman! Jag skall med stor glädje läsa den där
vitboken om liken i garderoben i Vänsterpartiets
historia om Gudrun Schyman sänder mig den.
Problemet är ju, utan att jag skall fördjupa mig
alltför mycket i detta, mycket större än så. Det
hade varit väl om det enda problemet med
Vänsterpartiet och kommunismen hade varit några
lik i det svenska Vänsterpartiets garderob. Tyvärr
orsakade kommunismen många fler lik i halva
Europa.
Många av de konflikter som vi i dag har sådana
svårigheter att brottas med är det oerhört bittra
arvet från kommunismen. Det kommer att krävas
många vitböcker för att under kommande
generationer röka ut allt det elände som
kommunismen har dragit över vår kontinent.
Vi trodde att vi hade gjort oss av med fascismen och
nazismen. Sedan kommunismen över oss. I dag ser
vi i vissa länder hur dessa krafter börjar gå hand i
hand, hur en rödbrun fara går tillsammans med en
aggressiv nationalism. Det är det vi måste förhindra
genom det fredspolitiska arbete som inte minst
ligger hos den Europeiska unionen.
Ingvar Carlsson har svårt att acceptera att Tage
Erlander lämnade en medvetet felaktig skildring till
riksdagen 1959. Jag kan förstå respekten för
personen Tage Erlander. Ingvar Carlsson var själv
bisittare i kammaren under den debatten. Men
fakta går icke att komma förbi.
Jag tror att det vore nyttigt, som Ingvar Carlsson
sade, om vi i något annat sammanhang med mera
tid och under mer avspända former kunde fortsätta
diskussionen om 50-talets politik. Där finns mycket
att lära. Även jag kan ha synpunkter på ett och
annat som också mitt eget parti då var förespråkare
för.
Det är också oerhört viktigt att vi fortsätter med en
bred utrikes- och säkerhetspolitisk debatt om den i
grunden förändrade situation som vi har nu. Det
gör vi fortlöpande i utrikesnämnden och i andra
sammanhang, och det skall vi fortsätta med. Inte
minst har vi nu anledning att noggrant diskutera
vilken Sveriges roll skall vara när det gäller att
medverka till en lösning nere i det f.d. Jugoslavien
och i Bosnien.
Låt mig bara säga, som en förlängd bisats eller
fotnot till denna debatt, att det inte är utan
förvåning man tar del av socialdemokraternas
utrikespolitiske talesmans förslag om att Sveriges
bidrag till den internationella debatten skall vara
ett krav på kryssningsrobotar mot Belgrad.
Denna politik står vi fria från. Det finns över huvud
taget ingen annan i västerländsk debatt som har
börjat tala om räder mot Belgrad. Det är en politik
för mer av krig, inte för fred.
Under den föregående mandatperioden ökade
hyreskostnader och boendekostnader i
storleksordningen 50-55 %, Ingvar Carlsson. Vi
lovar inte att sänka dessa hyror för alla, men vi
lovar att dämpa den utveckligen rejält. Det har vi
gjort. Vi har nu de lägsta hyresökningarna som vi
har haft på decennier. Vi kommer i år att ha
extremt låga hyresökningar. Vi sänker kostnaderna
i nyproduktionen, och vi bäddar för en bättre
bostadsmarknad längre fram.
Vänsterpopulism är att med den retorik som ni
uttryckte förra året bekämpa ett förslag som ni
visste var nödvändigt och sedan i tysthet acceptera
det. Vänsterpopulism är att tala om kapitalägare
och rika, när ni vet att åtgärderna är nödvändiga för
att förbättra för de företag utan vilka vi inte får
några nya jobb.
Om jag har förstått det rätt -- det har ju inte varit
alldeles enkelt de senaste dagarna -- så är detta Ian
Wachtmeisters avskedsföreställning i denna
kammare. Ian Wachtmeister sade att Ny demokrati
inte är så mycket politik utan ett sätt att vara. Om
det sättet att vara är som den såpopera som spelats
upp i TV de senaste dygnen, finns det väl åtskilligt
att säga om det. Men låt oss lämna detta sorgliga
spektakel åt sidan.
Om Ian Wachtmeisters insatser i denna kammare
kan åtskilligt sägas, och åtskilligt har också sagts.
Ingenting av det skall vara osagt. Men i en sådan
här stund, när någon lämnar partiledarkretsen, får
man säga något som i alla fall i huvudsak är vänligt.
Jag skulle faktiskt vilja uttala ett ord av
uppskattning för att Ian Wachtmeister som få andra
partiledare i opposition -- jag inkluderar gärna oss
själva också på den tid vi var i opposition -- trots
allt har visat ett engagemang för riksdagen och dess
arbete. Han har, ibland med för mycket av
plumpheter men ibland med en och annan
lustighet, berikat kammarens debatter.
Han har deltagit i dem. Han har interpellerat och
debatterat. Han har visat engagemang för denna
riksdag, och han har nog så småningom lärt sig att
detta inte är något träsk utan en arbetsplats, där
hårt arbete, goda argument och stort engagemang
trots allt ger möjlighet till resultat.
Vi har haft hårda duster om politiken; skandal vore
det väl annars. Men den scen som Ian Wachtmeister
nu lämnar är en scen som vi har lagt märke till att
han har uppskattat, och något litet positivt bidrag
mitt bland plumpheterna har han trots allt gett till
vårt gemensamma arbete.
(Applåder)