Fru talman! Gudrun Schyman talade här om ett
familjefundamentalistiskt parti. Ja, det stämmer i
den meningen att den öppna generösa familjen är
samhällets fundament. Det tycker också länderna
världen över och inte minst u-länderna. Därför har
vi för närvarande, 1994, familjernas år, och det är
FN som har utlyst detta.
Om vi som är samlade här tror att vi klarar av de
många problem som radas upp från talarstolen
genom att enbart fatta politiska beslut, då tar vi
alldeles miste. Jag är för min personliga del helt
övertygad om -- och här företräder jag ett parti som
är mycket sammansvetsat -- att om vi vill ha den
välfärd som vi ordar om förankrad och byggd i
samhället, klarar vi oss aldrig utan de små
fungerande gemenskaperna, de mest naturliga små
gemenskaperna. Och det är de öppna generösa
familjemiljöerna. Tro gärna någonting annat! Men
det gör inte jag.
Fru talman! Bertil Jonsson, den nye LO-
ordföranden, deltog i förra veckan i
radioprogrammet Studio 1. Där berörde han
arbetslösheten och välfärdssamhället. På tal om
den här regeringens tid sade han bl.a.: ''Den
borgerliga regeringen, de har ju rivit ner
allting -- -- --.'' Vidare säger han: ''Man har rivit ner
hela huset, hela välfärdshuset är nerrivet och nu
måste det byggas upp igen.''
Nog märks det att valrörelsen har börjat. Hela
välfärdshuset skulle nu vara nedrivet. Hela? Alltså:
Nu får inga pensionärer pension. Alla dagis är
stängda. Inga socialbidrag eller hyresbidrag betalas
ut. Skolorna får föräldrarna sköta själva. Alla
bibliotek och sjukhus har tydligen lagts ner.
Fru talman! Jag tror att dessa överdrifter -- för att
inte säga osanningar -- skadar tilltron till politiken.
Dessutom skrämmer man naturligtvis många äldre,
många medborgare. Finns det en del som tror att
det är så här eländigt? Jag vill inte tro att
socialdemokraterna tror sig om att kunna skrämma
väljarna under valrörelsen. Välfärdssamhället är
viktigt, och nog har välfärdshuset fått sig en och
annan törn. Det finns besparingar som kanske är
okloka och som kunde ha gjorts annorlunda, det
tycker jag att man skall tillstå. Men det finns också
systemfel som vi måste göra någonting åt, och det
är i stort sett alla granskare av välfärdsbygget
överens om.
Jag tycker faktiskt att vi alla ödmjukt inför svenska
folket skulle våga tillstå att under 20 år
misshushållades det med svensk ekonomi. Det
felbedömdes och överkonsumerades i 20 år. Nu
görs tappra ansträngningar från oppositionen -- inte
minst här i dag -- att försöka få folk att tro att
nedskärningar och indragningar är den poltik som
den nuvarande regeringen önskar över allt på
denna jord och att allt elände började i oktober
1991. Ni vet ju, Invar Carlsson och andra, att ni, om
ni hade fått fortsätta att regera efter valet 1991,
hade drabbats av 20 års försummelser, ni också. Ett
tag förfäktade ni expansion för att vi skulle ta oss
ur krisen. Nu har vändpunkten, som sagt, kommit
i partiet, så nu förfäktar ni besparingar.
Ingvar Carlssons tal var inriktat på att framställa
regeringen som gynnare av rika och plågare av
fattiga. Skrevs detta tal innan socialdemokraterna
gick in för att sänka arbetslöshetsersättningen från
90 % till 80 %? Minns inte Ingvar Carlsson att han
och socialdemokraterna ville ha sjukförsäkringen
för de långtidssjuka på 70 % i stället för två
karensdagar? Ingvar Carlsson påstår att skatten
skall sänkas med 700 kr på vanliga inkomster. Ja,
det socialdemokratiska förslaget innebär 2 kr om
dagen. Men om räntan på grund av
socialdemokraternas politik går upp med 1
procentenhet, ökar bostadskostnaderna för en
familj som har 500 000 kr i lån med ca 3 500 kr om
året eller ca 300 kr per månad. Samtidigt kan vi ju
konstatera att räntan under de senaste åren med
den nuvarande regeringens politik sjunkit med 4
procentenheter. Det innebär för samma familj att
dess boendekostnad sänks med mer än 1 000 kr per
månad.
Fru talman! Jag ansluter mig helt till synsätten att
det behövs ett radikalt ROT-program för
välfärdshuset, renovering, ombyggnad och
tillbyggnad. Men det kostar pengar och det krävs
en god ekonomi. Konjunkturuppgången har dröjt
längre än vad många ekonomer trodde, det vet vi.
Hushållen har först fått genomföra en privat
skuldsanering. Det märktes först i USA, och nu
syns det i Sverige. Och i dag arbetar staten med sin
skuldsanering. Man har att åtgärda 20 års
misshushållning. Den offentliga skuldsaneringen
måste fortsätta, annars kommer välfärdshuset att
vittra sönder.
Vi vet allihop att investeringsviljan måste öka i
företagen. Det är ju vägen för att få fram det som
vi kallar för riktiga jobb. Då fordras det förstås att
människor är villiga att satsa pengar på företag.
Presenterade beräkningar visar att åtminstone 200
miljarder måste fram i form av nytt riskvilligt
kapital under de närmaste åren. Det tror jag inte
man kan få fram om aktieinvesteringar beskattas
högre än pengar på bankboken.
Socialdemokraterna har gjort ett väldigt nummer
av att regeringen vill ta bort dubbelbeskattning på
aktier. Ja, det är vad socialdemokraterna i Norge
har beslutat sig för. I Norge har man avskaffat
dubbelbeskattning på aktier -- för övrigt också i de
flesta övriga europeiska länder -- därför att
företagen måste komma i gång.
Om det varit så, att arbetslösheten hade trängts
undan bara genom ord och uttalanden, då hade den
varit avklarad för länge sedan. Men om vi låter
ärligheten få en chans vet vi att politiker inte kan
och inte skall bygga industrier. Vi skall skapa goda
förutsättningar för näringslivet. Vi vet dessutom att
efter 1950 har antalet jobb totalt inte ökat i
näringslivet. Hela sysselsättningstillväxten har ägt
rum inom den offentliga sektorn. Jag undrar
faktiskt om inte t.o.m. Socialdemokraterna så
sakteliga börjat acceptera påståendet att det finns
ett samband mellan höga offentliga utgifter och låg
tillväxt. Det är därför mer än förvånande att
Socialdemokraternas recept är det gamla vanliga:
höj skatterna och sätt krokben för det riskvilliga
kapitalet.
För att bedriva fördelningspolitik och
folkhemspolitik måste man ha något att betala
välfärdsbygget med. Då måste jag säga att
Socialdemokraternas ekonomiska motion
verkligen inte är något ROT-program för
ekonomin. Man får hålla med Norrköpings
Tidningar som i slutet av januari skrev: Vad
Socialdemokraterna presenterar är sifferlekar och
luftpastejer, plus återfall i skattefrossa.
Med andra ord; Socialdemokraterna marscherar
vidare på den s.k. tredje vägen, vilket tydligtvis är
skattehöjarvägen. Hela tiden återkommer talet om
höjd marginalskatt. De nya skatteintäkterna skulle
användas till ''svaga'' grupper. Men alla vet att detta
inte skulle göra någon större skillnad för de sämst
ställda.
Socialdemokraterna föreslår en höjning av
statsskatten med 5 %. Det skulle ge ca 9 miljarder,
om arbetsviljan inte alls påverkas av
skattehöjningen förstås. Det kan jämföras med
både det ena och det andra, exempelvis med att
underskottet i arbetsmarknadsfonden under slutet
av 1993 växte med ca 3 miljarder varje månad.
Fru talman! Vad skulle hända med räntan som jag
tidigare var inne på? Att köra i gång
skattekarusellen en gång till är inte, tror jag, att
bära varandras bördor. Jag är övertygad om att det
är att lämna över bördorna till nästa generation.
(Applåder)