Herr talman! Det tål att upprepas att det går allt
bättre för Sverige. Exporten stiger.
Industriproduktionen skjuter fart. Allt fler
industriföretag får en ökad orderingång, och --
detta är viktigt -- en allt större andel av de svenska
hushållen, löntagarna, tror på bättre tider och på
att det kommer att gå bättre för Sverige framöver.
Det är glädjande och ger förutsättningar för nya
jobb, minskad arbetslöshet, ökad konsumtion osv.
De goda kurvorna pekar uppåt, och de dåliga
kurvorna pekar allt kraftigare neråt.
Grunden har lagts för att återskapa Sverige som en
ledande industri- och företagarnation -- en av
huvudpunkterna i regeringsförklaringen 1991.
Herr talman! Skall vi framöver på allvar få skörda
frukterna av den här framgången -- framför allt
gäller det de många människor som i dag går
arbetslösa -- är det viktigt att vi inte förstör de
förbättrade förutsättningarna för näringslivet, att vi
inte förstör det påtagligt förbättrade näringsklimat
som regeringen genom sin konsekventa politik har
åstadkommit.
Det gäller att gå vidare, men på vilket sätt? Ja, jag
vågar påstå att det i fråga om nytänkandet i
utvecklingen framöver gäller att våga förändra. Det
är väl just beträffande insikten om att i om- och
nytänkandet i förändringen våga pröva det nya och
ifrågasätta det gamla -- alltså just i den mentala
processen -- som den bästa förutsättningen,
grunden, finns för att skapa nya, riktiga jobb, en
förbättrad ekonomi och därmed också en bas för
trygga, långsiktiga och tillförlitliga sociala
trygghetssystem som arbetslöshetsförsäkring,
pensioner och sjukförsäkring. Utan en sådan solid
ekonomi kommer alla trygghetssystem, oaktat
vilka ersättningsnivåer vi diskuterar och fattar
beslut om i denna kammare, att vara illusioner för
åtminstone de kommande generationerna.
Vi har påbörjat en lång debatt. Det är 30--40 talare
anmälda och 10--15 personer lyssnar i kammaren.
Det är kanske en proportion som är symtomatisk
när vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken. Blir det
en debatt som präglas av om- och nytänkande eller
blir det mycket av det traditionella och gamla, det
gamla som på många punkter har visat sig mindre
effektivt? För min del skall jag sätta några punkter
för nytänkande på dagordningen.
En sådan punkt är, som jag uppfattar det, en
översyn av många regelsystem inom arbetsrätten
genom att man ifrågasätter en hel del av
lönebildningen, bl.a. på ungdomssidan. Men jag
hyser en viss oro och en viss tveksamhet inför om
det är så många som kommer att diskutera och
ifrågasätta. Fler i den långa rad som nu följer kan
vilja ha mer av det som har visat sig inte fungera.
Det är alldeles uppenbart att
arbetsmarknadspolitikens totala volym nu har nått
sådana höjder att det inte effektivt går att
administrera den. Det har framkommit i debatten,
det sägs klart från de myndigheter som jobbar med
arbetsmarknadspolitiken och det har även
framkommit i den rapport från riksdagens revisorer
som nyligen har lämnats av revisorerna.
Verkningsgraden sjunker på toppen med de sista
miljarderna. Det är förmodligen ett utslag av att det
är svårt att på ett meningsfullt sätt göra av med
pengarna.
Jag är alldeles övertygad om att om man kunde
ändra proportionerna mellan
arbetsmarknadspolitiken och en aktiv
näringspolitik skulle man få mycket långsiktiga
vinster. Med det goda näringspolitiska klimat som
vi nu har, och som betygas av alla företagare som
man talar med ute på fältet, skulle man få ut
betydligt fler nya jobb och mer ny tillväxt om man
i stället för att satsa de sista miljarderna på
arbetsmarknadspolitiken ökade satsningarna på
entreprenörer och innovatörer som har nära
anknytning till den praktiska produktionen. Det
må gälla industriell formgivning, verkstadsteknik,
träteknik, verkstadsteknisk forskning, etc. Jag
tycker att allt fler kommer till denna insikt och jag
hoppas, herr talman, att vi i denna kammare under
våren kan både diskutera och fatta beslut som leder
till insatser i den riktningen.
Någonstans i den socialdemokratiska motionen om
den ekonomiska politiken talar man inte
överraskande om ungdomsarbetslösheten. Man
frågar sig: Måste det vara en så hög
ungdomsarbetslöshet? 200 000 ungdomar står
utanför den reguljära arbetsmarknaden. Jag tror
att svaret helt enkelt är nej. Den höga
ungdomsarbetslösheten är till mycket stor del ett
resultat av systemfel på arbetsmarknaden.
En stor del av dessa ungdomar skulle med andra
regler för arbetsrätten, lönesättningen i
kollektivavtal och andra villkor i de kollektivavtal
som finns få fotfäste tidigare på arbetsmarknaden.
Jag menar att det framstår som ganska uppenbart
av den debatt som har påbörjats av yngre politiker,
både inom denna kammare och utanför, att de
gällande regelsystemen förhindrar ungdomens
inträde. Ungdomarna puttas enligt LAS-systemet
snabbt ut om de till äventyrs har kommit in på
arbetsmarknaden, men reglerna gör tröskeln hög
för de ungdomar som vill komma in. Ulf
Kristersson, Fredrik Reinfeldt och folkpartister
som Lotta Edholm och Karin Pilsäter har varit inne
på detta. Jag har i och för sig hört väldigt litet från
exempelvis Martin Nilsson och Ulrica Messing som
brukar ha uppfattningar om det mesta i detta
avseende. Men jag tror att även de börjar inse att
det regelsystem vi nu har är utomordentligt
ungdomsfientligt.
Det behöver inte vara så att de bäst utbildade, de
senast utbildade skall ha svårast att komma in på
arbetsmarknaden. Ungdomar har som bekant vissa
problem på grund av bristande erfarenhet, men de
system vi har i dag försvårar på ett onödigt sätt för
ungdomarna. Det är dags för oss och även för de
fackliga organisationerna samt för
arbetsmarknadens parter att mer aktivt än man
tidigare har lyckats med utveckla instrument. Det
är bättre om nytänkarna får litet mer inflytande än
traditionalisterna.
På spaning efter de nya jobben i framtiden tittar
man också på de små företagen. Det är klart att det
verkar som om Socialdemokraterna har nått något
slags om- och nytänkande på den punkten. Det är
att gratulera, om det nu inte bara är ett verbalt
sådant, utan även kan omsättas i praktisk gärning.
Socialdemokraterna hade arrangerat någon
företagardag för ett antal månader sedan. Där
talade bl.a. Göran Persson om att när det gällde
översyn av arbetsrätten i den del som gällde
småföretag var han helt öppen för ett stort antal
förändringar. Det lät ju utomordentligt positivt.
Det var kanske en och annan företagare som t.o.m.
trodde på detta. Men när han kom hem till
partihögkvarteret och den traditionella gruppen av
arbetsmarknadspolitiker inom socialdemokratin
var det stopp och belägg. Icke sådana djärva
nytänkanden -- icke! Det skulle störa den
etablerade friden och ordningen.
Man kan fråga sig om det inte finns större kraft i
nytänkandet på arbetsrättens område. När man hör
Socialdemokraterna utlova att man skall återföra
beskattningen av arbetande kapital, återföra
dubbelbeskattning av utdelning på aktier blir min
fråga till bl.a. Johnny Ahlqvist som är företrädare
för Socialdemokraterna här: Varför skulle
småföretagarna känna entusiasm, intresse,
framtidstro och med arbete och slit dra fram de nya
jobb som uppenbarligen går att ta fram om man
känner framtidstro?
Ni saknar trovärdighet när det gäller
småföretagsamheten och relationerna. Utan en
alltför långrandig tillbakablick vill jag påstå att
årtionden av försyndelser inte går att reparera vid
något enstaka framträdande på ett
småföretagsmöte där man avger löften som man
inte ens kan hålla när man kommer hem, utan man
behöver vända 180 grader. Ni är inte, jag beklagar
det, trovärdiga i denna skara. Därför kommer en
möjlighet för er att regera att framstå som ett hot
för småföretagsamheten och ett hot mot
möjligheten att i de här företagen få fram de nya
jobben. Det är tyvärr så. Jag måste beklaga. Det
finns faktiskt en mikroskopisk möjlighet att ni
skulle kunna komma till makten. Då dras ganska
effektivt skynket ned för möjligheten att få fram
jobben i de här småföretagen.
Europafrågan är självfallet viktig för att skapa
framtidstro. Det råder inget tvivel om att
näringslivet med ett ja skulle fortsätta att tro på
framtiden och skapa de nya jobben. Ett nej
däremot är i realiteten alltid ett ja till någonting
annat. Ett nej till EU är ett ja till isolering,
bristande framtidstro och därmed färre riktiga
jobb, sämre ekonomi och mindre möjligheter att
bygga upp välfärd och goda sociala
trygghetssystem. De två punkterna -- de riktiga
jobben och de tillförlitliga sociala
trygghetssystemen -- är och förblir de viktigaste
målen för den sittande regeringen för att gagna
välfärd och trygghet.