Herr talman! Låt mig först säga att jag inte
instämmer med Laila Strid-Jansson.
Så går det när man för en dålig och dåligt
administrerad arbetsmarknadspolitik och en dålig
ekonomisk politik. Då får de som bara favoriserar
marknaden vatten på sin kvarn: AMS klarar inte
arbetslösheten. Nej, AMS kommer aldrig att
kunna klara arbetslösheten, när regeringen för en
ekonomisk politik som faktiskt borgar för hög
arbetslöshet.
Jag kan instämma i mycket av vad Johnny Ahlqvist
sade angående regeringens arbetsmarknadspolitik
och det totala misslyckandet.
Det finns två problem med arbetslösheten. Det ena
är att sysselsättningen har vikit i Sverige -- om vi
skall vara seriösa, arbetsmarknadsminister
Hörnlund. Vi har tappat ungefär 600 000
sysselsättningstillfällen sedan 1990, på fyra år. Det
betyder att mängden bidragstagare blir väldigt stor i
förhållande till mängden skattebetalare. Här ligger
huvudorsaken till de statsfinansiella problemen.
Det andra problemet är naturligtvis den öppna
arbetslösheten, att människor går fram och tillbaka
från arbetslöshet till olika åtgärder. Det är fråga om
600 000 människor i dag. Det är ungefär 600 000
jobb som har försvunnit på fyra år.
Antalet långtidsarbetslösa är i dag 115 000, och
antalet ungdomar som är öppet arbetslösa är
90 000. De icke nordiska medborgarna bland
invandrarna utgör 30 % av de arbetslösa. Det är de
prioriterade grupperna. Antalet ökar månad för
månad, år för år.
Målsättningen med arbetsmarknadspolitiken har
misslyckats.
Vi har i dag ett massarbetslöshetens samhälle.
Arbetslinjen har övergivits. Kontantstödet ökar
mycket kraftigt, och de prioriterade grupperna
offras.
En del tror och har trott på att lösningen är att
ansluta sig till Europa. Både regeringen, i sin
finansplan, och socialdemokratin hänvisar ofta till
den europeiska utvecklingen. Men där finns
massarbetslösheten sedan decennier -- detta
alldeles oberoende av arbetsmarknadspolitik,
trygghetssystem och arbetsrättsliga metoder. Där
har man nämligen satt en annan ekonomisk politiks
mål i högsätet: bekämpa inflationen. Där har
monetarismen firat triumfer, och arbetslösheten
har permanentats på 10 % och mer.
Många trodde i höstas, efter Delorsplanen och
Allan Larssons initiativ, att det skulle ändras. Men
i december kom beskedet: Finansministrarna inom
Ecofin slog fast: Maastrichtvillkoren gäller.
Inflationen får sin målsättning på högst 2 % år
1996. Men några mål för arbetslösheten finns inte.
Man anpassar trygghetssystemen nedåt. Man
sänker skatterna. Man gör arbetsrätten mer
flexibel. Det är alltså precis den utveckling av
borgerligt snitt som vi ser i Sverige.
Det kommer att bli mycket av social dumpning i
Europa, och det kommer att bli mycket av
anpassning nedåt när det gäller fackliga rättigheter
och trygghetssystem, om inte arbetarrörelsen kan
ta sig samman och stå för ett motalternativ på
internationell basis. Det kräver inte en anslutning
till EU:s politiska målsättningar.
Arbetslösheten är ett gissel. När arbetslösheten
bitit sig fast i samhället skapas starkt ökade sociala
klyftor, och solidariska värderingar undergrävs.
När människor inte kan försörja sig, trots viljan att
arbeta, och när det blir svårare att behålla sin
bostad skapas en otrygghet, som skadar på lång
sikt. Barnen får känna av hur arbetslösheten slår
mot de vuxna.
Arbetslösheten har alltid varit ett gissel för
arbetarklassen. Löntagarnas ställning försvagas,
och fackföreningarnas inflytande minskar, vad
gäller både löner och arbetsvillkor.
Arbetsmarknadens karaktär av just marknad
förstärks. De starka konkurrerar ut de svaga.
Företag kan välja och vraka bland arbetssökande
som desperat söker sin försörjning. Segregeringen
tilltar. Ojämlikheten vad gäller samhällsmakt och
ekonomiska tillgångar ökar starkt.
Regeringen utnyttjar det här. Regeringen har en
strategi.
Fru talmannen sade i dag i en intervju i Dagens
Nyheter att det borde vara mera analys i våra inlägg
här och mindre skäll, därför att vi egentligen har
samma mål. I några sammanhang tror jag att vi har
det. Och jag tror att Börje Hörnlund skulle önska
att vi inte hade så stor arbetslöshet.
Men det finns många andra i regeringen och många
rådgivare som i åratal har talat för en högre
arbetslöshet. Varför? Jo, därför att det gör
löntagarna mjuka. Det gör att de ger efter på sina
krav. Om man dessutom kan försämra
trygghetssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och
arbetsrätten, avreglera arbetsrätten, införa
uthyrning av arbetskraft, får man en situation där
kapitalmakten ökar, där arbetsgivarna, de som
köper arbetskraft, har ett oändligt mycket större
inflytande än de hade tidigare. Löntagarna och
deras organisationer får i motsvarande mån
minskad makt.
Vi har nu kommit till den situationen. Finansplanen
är full av formuleringar som inte fanns tidigare, där
detta helt enkelt sägs i klartext. Man skriver:
''Höjningarna av egenavgifterna i
arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att
kostnaderna för arbetslöshet blir tydligare.
Sänkningen av kompensationsnivån vid
arbetslöshet -- -- -- bidrar till att öka incitamenten
att söka och acceptera ett erbjudande om arbete
samt för dem som har jobb att anpassa lönekraven
så att arbetslösheten inte ökar.''
Det är klartext. Det är som om de arbetslösa inte
sökte jobb, som om de höll sig undan möjligheten
att arbeta. Det är en oförskämdhet utan like mot de
över en halv miljon människor som desperat söker
arbete för sin försörjning och för att ha sin
självaktning kvar.
Jag säger att finansplanen är fylld av formuleringar
om systemskiftet, om avregleringen, om att den
s.k. reformeringen av arbetsrätten och
socialförsäkringarna ger nya incitament till arbete.
Det är ett borgerligt systemskifte, och det är
ingenting som svarar mot vad
arbetsmarknadsministern säger i sin bilaga, där han
talar om vikten av att få in människor i produktion,
vikten av att hålla nere arbetslösheten. Men
resultatet visar att det är finansplanen som styr. Det
är Finansdepartementet som styr regeringen.
Regeringens arbetsmarknadspolitik är
utomordentligt passiv, som Johnny Ahlqvist har
framfört. ROT kan vara ett typexempel på detta.
Alla tre oppositionspartierna har gång efter annan
motionerat om ROT, det har varit uppe i
kammaren, det har varit uppe i utskottet, men
ingenting händer. AMS och Boverket har lagt fram
förslag om ROT -- de har inte ens fått svar från
regeringen. Det är ett exempel på passiviteten; det
finns många andra.
Den försämrade kvaliteten på
arbetsmarknadspolitiken är ytterligare en sådan
sak. Här säger nu regeringen, den här gången i
klartext, att man skall satsa ytterligare på
ungdomspraktik och ALU, som riksdagen gång på
gång har slagit fast är sistahandsåtgärder,
undantagsåtgärder att ta till när inget annat biter --
det har så stora nackdelar. Men det går att utnyttja
stora volymer i ungdomspraktik och stora volymer
i arbetslivsutveckling, som gratisarbetskraft, som
naturligtvis inte förmår ställa krav, i en gråzon av
arbetsmarknaden -- egentligen har de inte arbete,
men de utför ändå arbete. Det är mycket negativt
för den offentliga sektorn, det är mycket negativt
även konkurrensmässigt på den kommersiella
marknaden.
Framtidsinriktade insatser som en bred
kompetensutveckling lyser med sin frånvaro trots
många utredningar och förslag och trots en
läpparnas bekännelse ibland. Om en
arbetstidsförkortning och reformer som handlar om
sextimmardagen finns det tre rader. Det är
intressant -- regeringen tror inte på det, trots att
den frågan står på dagordningen snart sagt överallt i
Europa, inom fackföreningsrörelsen och på många
andra håll. Jag tycker det är en oerhörd slapphet.
Kommunernas välfärd kommer att minska
ytterligare. Sysselsättningen i kommunerna
kommer att fortsätta att gå ned. Detta står i klartext
i finansplanen; det står också i
Arbetsmarknadsdepartementets bilaga. Detta är ju
inte rimligt när behoven är så stora inom välfärden,
inom skolan, inom vården. Där frågar jag mig för
övrigt också hur socialdemokratin har tänkt sig att
finansiera de viktiga kommunala jobben, med
tanke på att man framför ett förslag till
skatteomläggning som minskar kommunernas
inkomster med 3--4 miljarder kronor. Vi har
föreslagit motsatsen ungefär.
Vänsterpartiets förslag har lagts fram i motioner --
i den arbetsmarknadspolitiska motionen, i den
ekonomisk-politiska motionen. Låt mig bara
nämna en sak som är motsatsen till den kritik jag
här har framfört när det gäller regeringens politik.
Jag tänker på frågan om framtidsfonden. Vi har
sagt att nu får inte devalveringsvinsterna bara
försvinna -- de måste omsättas i
kompetensutveckling och i
arbetsorganisationsutveckling för att höja
produktiviteten i det svenska näringslivet men
också inom den offentliga sektorn. Vi har alltså ett
förslag om vinstdelning och arbetsgivaravgifter som
skall ge en impuls till en sådan förbättring av
konkurrenskraften.