Fru talman! Jag vill gärna ta upp diskussionen om
den vänsterpopulism som Carl Bildt anklagade
både Ingvar Carlsson och mig för att bedriva. Det
är ett mycket märkligt synsätt. Jag kan förstå att vi
inte är överens om tagen och att vi talar för olika
grupper och intressen. Talar man för ett jämlikt och
solidariskt samhälle, tycker man att det är ganska
naturligt att ta de pengar som finns och använda
dem på ett sådant sätt att de kommer så många
människor som möjligt till godo, på ett bra sätt
dessutom. Det är ju detta det handlar om.
Vänsterpartiets budgetförslag innebär att vi höjer
a-kasseersättningen till 90 %, att vi höjer
pensionstillskottet för de sämst ställda
pensionärerna och att vi höjer ersättningsnivån för
långtidssjukskrivna från 70 % till 80 %. Vi rör inte
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Dessa fyra
frågor har vi valt ut såsom de absolut viktigaste att
göra något åt. Det gör vi av rättviseskäl, av
jämlikhetsskäl och av solidaritetsskäl. Vi höjer
skatten för höginkomsttagare för att bekosta dessa
åtgärder. Vi höjer skatten på förmögenheter, och vi
säger nej till sänkta skatter på aktieutdelningar.
Det är rimligt och riktigt, om man står för de
värderingar som slår vakt om jämlikhet, solidaritet
och rättvisa.
Det är ingenting konstigt med det, Carl Bildt. Det
är inget populistiskt. Vår budget går ihop. Vi har
finansierat våra förslag. Vi tycker att de är rimliga.
Tjänar man över 200 000 kr om året, kan man
betala mer skatt än om man tjänar mindre än
200 000 kr om året. Tjänar man över 250 000 kr om
året, kan man betala ännu mera skatt. Det är inget
konstigt och inget populistiskt. Det är bara en åsikt
om vad som är rätt och fel och vad som är rättvist.
Jag vill ställa en fråga om pensionerna. Olof
Johansson hoppades att de andra partierna skulle
stå pall för särintressenas upplopp. Med detta
måste han mena stora delar av
fackföreningsrörelsen, hela TCO, stora delar av
kvinnorörelsen och många av de
kvinnoorganisationer som finns utanför
partipolitiken. Jag tycker nog att det är väl
provocerande, Olof Johansson, att kalla detta för
särintressenas upplopp.
Men jag skulle också gärna vilja fråga Ingvar
Carlsson hur han ser på frågan om
pensionsuppgörelsen. Är det rimligt att ett av de
största politiska välfärdsbesluten skall fattas i
riksdagen utan att människor har haft möjlighet att
sätta sig in i förslaget och säga vad de tycker, utan
någon remissomgång och utan det förfaringssätt
som varit brukligt tidigare, där också de fackliga
organisationerna har fått vara med i diskussionen?
Så har det inte varit den här gången.
Är det rimligt att man skall mangla fram ett sådant
förslag före valet, så att det inte skall få vara med i
valrörelsen? Vi vet dessutom att det är ett förslag
som med sin konstruktion med egenavgifter inte är
förmånligt för låginkomsttagare över huvud taget?
Vi vet också att principen om livstidsinkomst
missgynnar framför allt kvinnor. Den missgynnar
dem som gör avbrott i arbetslivet. En sådan
konstruktion bygger på en arbetsmarknad som vi
inte kommer att ha framöver, varken för kvinnor
eller för män.
Jag skulle gärna vilja få en kommentar till varför
man smusslar med detta förslag och till varför det
är så bråttom med att få igenom det.
Så till Bengt Westerbergs diskussion om hur det ser
ut i kommunerna. Det kan väl inte vara så att Bengt
Westerberg som partiledare aldrig är ute i
kommunerna och ser hur det ser ut där? Det måste
väl vara märkbart också för en socialminister att det
i dag pågår en segregation i kommunerna runt om
i Sverige, framför allt i storstäderna, som ett
resultat av den ekonomiska politik som regeringen
för och de beslut om skolpengar,
barnomsorgspengar, privatisering och bolagisering
som går som en löpeld över Sverige. Det innebär
faktiskt att det blir mycket olika beroende på hur
tjock plånboken är och vilka möjligheter man har
att flytta sina barn från det ena dagiset till det
andra, från den ena skolan till den andra osv., att
bussa till områden där barnen inte har problem och
där det finns kompetenta lärare. I sådana områden
kan man klara sig på den skolpeng som finns.
Resultatet blir särskilda förortsområden där nivån
sjunker långt under vad som är acceptabelt i fråga
om barnomsorgen, skolorna, fritiden och
kulturutbudet. Det är en segregation och en
återgång till ett ojämlikt samhälle.
Slutligen, Carl Bildt: Vad gäller min syn på
riksdagsarbetet vill jag säga att jag tycker att det är
det viktigaste uppdrag som man kan ha. Jag menar
att det ingår i en riksdagsledamots och inte minst i
en partiledares arbete att också vara utanför detta
hus, att åka runt och möta människor och prata
med människor. Jag gör det mycket, och jag vet att
också Carl Bildt gör det -- vi krockar ibland med
varandra. Vi borde alla gå ut på detta sätt. Men jag
tycker också att det vore befriande om vi fick
debatter i denna kammare som var mera spontana
och duelliknande, inte så förutsägbara och
intetsägande.
Jag tror att denna uppfattning delas av många här i
riksdagen, inklusive fru talmannen. Vi måste få det
att bli mer livaktigt. Skälet härtill är att det är
viktigt med politik. För mig är politiken den
viktigaste uppgiften, och min viktigaste uppgift just
nu är att se till att vi får bort den borgerliga
regeringen och får en ny majoritet här i riksdagen
efter nästa val.
(Applåder)