Fru talman! Det går inte att inleda denna debatt
utan att först ge uttryck åt den vrede och förtvivlan
vi alla känner inför kriget i Bosnien och blodbadet
i Sarajevo. Denna meningslösa terrorhandling, i
raden av liknande händelser, måste bli en
vändpunkt.
Det har varit förenat med mycket stora svårigheter
för de ansvariga att komma fram till åtgärder som
får slut på våldet. Men det finns en FN-resolution
om skyddade zoner. Nu måste det skyddet komma
till stånd. Det är den mödosamma vägen vi måste
gå till en rimlig och fredlig lösning.
Fru talman! När vi i dag skall diskutera situationen
i vårt eget land, är det lyckligtvis andra problem och
mer mänskliga uppgifter vi ställs inför.
Men ändå: Med våra förutsättningar är tillståndet i
Sverige utomordentligt allvarligt.
Människor märker nu tydligt vad regeringens
politik och systemskifte betyder i praktiken.
Gamla ligger i sjukhuskorridorer. Daghem börjar
likna förvaringsplatser. Köerna utanför
arbetsförmedlingarna har inget slut. Drömmen om
den egna bostaden förvandlas för många till en
mardröm.
Bakom detta förfall i folkhemmet finns siffror som
förskräcker.
* Tillväxten har, för första gången under hela 1900-
talet, minskat tre år i rad. Sverige har blivit
fattigare som nation.
* Investeringsraset är det kraftigaste i hela den
svenska industrialismens historia.
* Sverige som för bara några år sedan hade goda
statsfinanser måste innevarande budgetår låna
ytterligare ofattbara 271 miljarder kronor. Inget
land har någonsin i fredstid dragit på sig så stora
utgifter i förhållande till sin totala produktion.
* Och det största misslyckandet av alla:
Massarbetslösheten har fått fotfäste i vårt land.
600 000 människor saknar jobb. De
långtidsarbetslösa, de som har sökt fler jobb än de
kommer ihåg och alltid fått nej, har blivit fyra
gånger fler sedan hösten 1991.
Aldrig tidigare har vi varit med om så många och
så snabba försämringar som under den korta men
förödande epoken Bildt.
Aldrig under min livstid har en regering gjort så
litet åt landets stora problem eller ställt sig så
kallsinnig när människor far illa.
Ändå kommer vi snart att få höra statsministern
och andra företrädare för regeringen stå här och
påstå att det går bra för Sverige, att det ljusnar och
att det är regeringens förtjänst.
Men trots att konjunkturen går upp i år och nästa
år, så accepterar regeringen att arbetslösheten
ligger kvar på 14 % fram till 1996. Då, när
konjunkturen kanske vänder nedåt igen, tror
regeringen av någon outgrundlig anledning att
arbetslösheten skall börja minska.
Sanningen är att regeringen har givit upp. Hur tror
ni att 600 000 människor känner det efter det
beskedet? Jag är övertygad om att de säger: ''Vi kan
inte vänta.''
Det behövs kraftfulla nationella insatser, och de
måste göras nu! Men det behövs också samarbete i
Europa för att vi skall kunna komma bort från
arbetslösheten. Det behövs den ansvarsfulla politik
som Europeiska socialdemokraters parti har
presenterat. För mig är detta det starkaste
argumentet för att Sverige skall bli medlem av den
europeiska unionen.
Borgerliga ledarskribenter skryter med att
regeringen Bildt lyckats sitta kvar i två och ett halvt
år. Det är en period som inte imponerar på oss
socialdemokrater.
Men allvarligare är att regeringen sitter kvar trots
att den avstår från att fatta beslut och avstår från
att regera. Den bara sitter medan landets ekonomi
föröds, välfärden förfaller och människor
förtvivlar.
För Centerns skull skickas Öresundsbron tillbaka
till Vattendomstolen. Men arbetslösheten går inte
att skicka till någon domstol -- inte heller den
växande statsskulden.
För Moderaternas skull lånar regeringen för att
kunna sänka skatten med 25 miljarder kronor för
kapitalägarna. Skulderna överlämnar regeringen
till en kommande socialdemokratisk regering.
Efter regeringen kommer syndafloden, och den
kan definitivt inte handhas av Vattendomstolen i
Växjö. Dess kompetens sträcker sig inte till de
bibliska domänerna, även om Olof Johansson
skulle önska det.
För Folkpartiets skull införs ett husläkarsystem,
trots att det minskar valfriheten, ställer till med en
förfärlig massa byråkratiska problem och
underminerar sjukvårdens ekonomi.
Mitt i alla nedskärningar av vård, omsorg och
trygghet kostar regeringen på sig en ny utgift:
vårdnadsbidraget.
Olle Wästberg, chefredaktör för Expressen,
tidigare statssekreterare hos Anne Wibble, skriver:
''Vårdnadsbidraget är idiotiskt -- dyrt och
hemmafruframkallande.''
Tänk vad klok man blir, bara man kommer ur
järnladyns grepp.
Det är sant, men vårdnadsbidraget behövdes för
Alf Svenssons skull -- för att han skall tillhöra de
överlevande på arken.
Men vi behöver en regering som gör något för
Sveriges skull.
Massarbetslöshet, dyra reformer, stora
skattesänkningar -- detta är mot allt förnuft.
Regeringen tycker uppenbarligen att det är bättre
att regeringsmakten förfaller än att regeringen
faller.
Fru talman! På en punkt har regeringen visat stor
handlingskraft.
Regeringen har sänkt skatterna kraftigt på aktier,
förmögenheter, arv och gåvor, och regeringen har
höjt skatten på arbete, på löntagarnas inkomster.
Det leder till nya jobb, påstår regeringen. Men trots
rivstarten hösten 1991, med stora skattesänkningar
för de rikaste, försvann 400 000 jobb under 1992
och 1993.
Finansministern har försökt bortförklara detta
avslöjande facit genom att skylla på
lågkonjunkturen. Men om stora skattesänkningar
för de rika bara fungerar när ekonomin är stark,
varför då genomföra dem nu?
Vilken läkare skulle ordinera en medicin som bara
hjälper om patienten är frisk? Vilken villaägare
skulle installera en värmepanna som bara fungerar
när det är plusgrader?
Jag tror att regeringen vet, lika väl som Bengt
Westerberg, att det är ''fel tänkt'' att ''sänkt
skattetryck automatiskt skulle leda till fler jobb.''
Regeringen rår inte på arbetslösheten. Därför rår
den inte heller på budgetunderskottet. Och därför
fortsätter statsskulden att öka.
Vi socialdemokrater har därför lagt fram ett
budgetförslag som är starkare än regeringens. Med
vår politik, med nästan 100 000 färre öppet
arbetslösa, minskar statens utgifter med 10
miljarder kronor.
Vi föreslår därtill bestående besparingar inom
försvaret, jordbruket, flyktingmottagningen och
den fria etableringsrätten för privatläkare.
Vi föreslår också en sänkning av ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen från 90 % till 80. Det var ett
svårt beslut, mycket svårt, men vi fattade det
beslutet.
Regeringen däremot, kostar på sig en ny utgift:
vårdnadsbidraget.
Vi har absolut inte råd att låna till reformer. Vi har
inte råd när alla tillgängliga resurser måste
användas för att bekämpa arbetslösheten.
Vi har inte råd när det samtidigt görs nedskärningar
på en lång rad kännbara områden.
Men när vi har råd, då står de långtidssjuka först i
kö. De får bara 70 % i dag. Sedan kommer
arbetslöshetsersättningen. Det är
socialdemokratins besked.
Vi säger också: Det är upprörande, det är orättvist
och det urgröper samhällsmoralen, när regeringen
bara kräver uppoffringar av de arbetslösa och av de
stora löntagargrupperna och samtidigt gynnar de
redan välbeställda.
Jag vill fråga regeringen: Vad är det för märklig
ekonomisk teori som ni i regeringen bygger er
politik på? Rika människor måste få sänkt skatt, för
att det skall bli fart på ekonomin. Vanligt folk
däremot, måste få det sämre och sämre för att det
skall bli bättre. Hur i all sin dar går denna teori
ihop? Vad är det för olika underliga människor som
ni i regeringen tror lever i det här landet?
Vi socialdemokrater anser att det ligger ett värde i
att de ekonomiska skillnaderna inte blir för stora,
att det främjar produktivitet och utveckling och ger
större möjligheter att lösa de ekonomiska
problemen.
Därför vill vi att riksdagen omedelbart bryter upp
besluten om att sänka skatten på kapital och aktier.
Därför vill vi införa en värnskatt på höga
inkomster.
Däremot vill vi sänka skatten på arbete, på vanliga
inkomster, med drygt 700 kr.
Vi vill, till skillnad från regeringen, behålla rätten
att dra av 30 % av räntekostnaderna. För den som
har bostadsräntor på 50 000 kr ger detta en
skattelättnad på 2 500 kr per år. Vi föreslår också
lägre bolags- och företagsskatt än regeringen.
När Carl Bildt snart kommer att stå här i talarstolen
och säga att socialdemokraterna bara vill höja
skatten, så har han fel. Carl Bildt har fel!
Det är riktigt att Carl Bildt och jag kommer att få
höjd skatt på våra inkomster. Men den som är
städerska, svetsare eller förskollärare får sänkt
skatt med socialdemokratisk politik.
Det är riktigt att näringsminister Per Westerberg,
som inte är här efter gårdagens debatt -- jag förstår
honom -- får betala mer i skatt när han tjänar
pengar på sina aktier. Men en småföretagare, som
vill investera och bygga ut sin verksamhet, får
skatten sänkt. Det är socialdemokratisk politik.
Det är rimligt, det är rättvist, det är en skattepolitik
som stimulerar arbete och företagande. Det måste
bli färre konkurser och fler nya företag i Sverige.
Det är socialdemokratisk politik.
Fru talman! Nu finns det två tydliga politiska
alternativ i Sverige.
Med regeringens politik kommer arbetslösheten att
öka och ligga kvar på 14 % i år och nästa år.
Med en socialdemokratisk politik kan 30 000
arbetslösa få utbildning och 90 000 få jobb de
kommande två åren.
Vi har inte råd att bekämpa arbetslösheten, säger
regeringen. Låt mig visa på skillnaderna mellan
regeringens och socialdemokratins politik genom
att ställa frågan: Vad får man för 20 miljarder
kronor?
Regeringen väljer att sänka skatterna för de
välbeställda. 20 miljarder kronor, och lite till,
hamnar i fickorna på en liten grupp mycket
förmögna kapitalägare. Merparten går faktiskt till
de 5 000 rikaste familjerna i Sverige.
Vi socialdemokrater vill använda 20 miljarder så
här:
1. Vi vill ge tiotusentals arbetslösa chans att skaffa
sig nya kunskaper och höja sin kompetens, i stället
för att sitta hemmma vid köksbordet och känna sig
ratade och bortsorterade.
2. Vi vill skapa jobb som ger bättre miljö. Vi vill
röja upp i gamla förgiftade industriområden, få
bort buller från trafiken, förbättra reningsverk och
modernisera våra vatten- och avloppssystem.
3. Vi vill stoppa de meningslösa varslen av
sjuksköterskor, barnskötare och
hemtjänstassistenter. Det är inte rimligt att skicka
ut dem i öppen arbetslöshet, samtidigt som vården
och omsorgen försämras.
De som tror att ett stort dataföretag eller ett litet
tvätteri fungerar utan daghem har inte sett att
svenskt näringsliv behöver kvinnors kompetens och
arbete för att fungera.
Arbetslösa byggnadsarbetare gör större nytta om
de reparerar skolor, rustar upp nedslitna daghem
eller gör fler bostäder och lokaler tillgängliga för
äldre och handikappade, än om de går och stämplar
och kvitterar ut kontant arbetslöshetsersättning.
4. Vi vill ta vara på våra historiska minnesmärken,
våra kulturminnen, och låta konstnärer skapa
trivsammare och vackrare bostadsområden och
offentliga platser.
5. Vi vill också stimulera svenska företag att
tidigarelägga sina investeringar, vi vill underhålla
vägar och järnvägar, och vi vill bygga ut flyget,
telekommunikationerna och datanätet -- så att inte
bara Carl Bildt kan kommunicera med USA eller
vad det nu är han skryter med.
Till allt detta räcker 20 miljarder kronor. Våra
framtidssatsningar på investeringar och jobb kostar
mindre än regeringens generösa gåvor till ett litet
förmöget fåtal. För någon dag sedan träffade jag en
person som har kapital. Han sade: Jag vill gärna
betala skatt i Sverige, men med den nuvarande
regeringen är det så svårt att få leverera in någon
skatt. Reglerna gör det nästan omöjligt. Så långt
har det alltså gått!
Det finns över en halv miljon människor som inget
högre önskar än att få jobba. Det finns vettiga
arbetsuppgifter, och det finns nyttiga investeringar,
som ändå måste göras och som alla får glädje av.
Fru talman! Det finns alltså två alternativ i svensk
politik, två helt olika visioner om framtiden.
Det systemskifte som regeringen genomför banar
vägen för ett samhälle med stora sociala och
ekonomiska klyftor och med otrygghet samt
massarbetslöshet.
Jag föddes i ett sådant samhälle. Jag vet vad det
handlar om.
Också i dag föds barn med olika förutsättningar.
Naturen är inte rättvis. Sociala missförhållanden
ger många ett sämre utgångsläge. Ekonomiska
skillnader skapar försteg för andra. Ett
anständigare samhälle strävar efter att utjämna
dessa skillnader.
På en punkt tar regeringen dessa utgångsskillnader
på allvar, och det är när det gäller de handikappade.
Men på snart sagt alla andra områden bidrar
regeringens politik till att barn från början får sitt
liv utstakat och bestämt, av sin uppväxtmiljö, av
föräldrarnas ekonomi och av familjens sociala
status.
Vi socialdemokrater motsätter oss en sådan
utveckling, därför att den leder till ett ofritt
samhälle, ett samhälle som sätter penningvärdet
före människovärdet, ett samhälle där bara vissa
räknas.
Vad är det för mening med välstånd, om det mesta
hamnar i de redan välbeställdas plånböcker?
Vad är det för glädje med en skola som ger vissa
förtur, och som avskärmar olika grupper av barn
från varandra, i stället för att klara en
sammanhållen skola för alla?
Hur kan man tala om valfrihet, när friheten i
praktiken hela tiden minskar för flertalet, när
regeringen tänker straffa kvinnor som vill gå från
deltidsarbete till heltidsarbete med 96 %
marginalskatt, när det påstås att det är nödvändigt,
ja, önskvärt, att vi får ett B-lag av kvinnor och
ungdomar på arbetsmarknaden, med låga löner och
otrygga arbetsvilllkor? Vem vill leva så?
Det som upprör mig mest är att regeringen tycks tro
att människor är något slags ekonomiska maskiner
och att alla sociala relationer går ut på att köpa och
sälja.
Marknaden är bra till mycket, men den kan
definitivt inte lösa alla problem.
Det är många, långt in i de borgerliga leden, som
tycker att så viktiga ting som utbildning, sjukvård
och omsorg inte skall styras av marknaden, av
vinstintressen, av storleken på våra plånböcker.
I vårt land har välfärden varit jämnare fördelad än
i andra länder. Det stora flertalet vet hur en bra
barnomsorg, en bra skola och en värdig
åldringsvård ser ut. De vet att det välfärdssamhälle
som vi steg för steg byggt upp har sina fel och
brister. Men de vet också att detta välfärdssamhälle
och blandekonomin har skapat det som den
amerikanske ekonomen Paul Krugman kallat ''det
mest anständiga samhälle som historien
frambringat''. Detta samhälle tänker vi
socialdemokrater inte frivilligt ge upp.
(Applåder)